Vet Hut! - H.Self

Av Magnus Nordin

Det luktar gammalt kaffe och cigarettrök. Någon har för lite pengar kvar på kontot, någon annan har druckit för mycket och i lägenheten bredvid pågår ett gräl som förmodligen började med något helt annat. Cykeln i cykelstället har punktering, på den grådaskiga himmelen tittar solen fram då och då mellan molnen.

Någonstans där bor H. Selfs låtar.

Idag släpper Henric Hammarbäck a.k.a. H. Self nya albumet Vet hut! och vid det här laget börjar det nästan bli svårt att hänga med i hans utgivningstakt. Skälva, Efterskalv, dubbelalbumet Vildvisor och nu ännu en samling sånger om människor och tillvaron sådan den faktiskt kan se ut.

Men det är inte mängden låtar som gör H. Self så intressant. Det är människorna i dem.

H. Self skriver gärna om dem som inte brukar få särskilt mycket utrymme i svenska sångtexter. De skuldsatta, ensamma och rastlösa. De som dricker för mycket, gör bort sig, dansar med djävulen, stannar för länge i fel relation, försöker få pengarna att räcka månaden ut eller har utgångna pass. Han varken dömer eller gör dem till romantiska outsiders. De får helt enkelt vara människor, med både dåliga och bra sidor.

Den amerikanska countrytraditionen finns fortfarande där, men sedan H. Self började skriva på svenska har han hittat ett uttryck som är betydligt svårare att sätta en genreetikett på. Det här är inte Nashville eller Austin översatt till svenska. Det är söderort, småstad, folkhem och nutid. Visa, country, folk, progg och rock blandas utan att någon av beståndsdelarna behöver dominera.

Precis som hans senaste plattor är Vet Hut inspelad i den lilla studion Kassmyra Country i Tumba tillsammans med parhästen Jonas Öhlund. Och precis som tidigare är less is more en viktig del av uttrycket. Här behöver inte varje tomrum fyllas. Det lilla och till synes obetydliga blir en del av musiken.

Och H. Self är inte bara mörker.

Det finns humor, ömhet och hopp i de här sångerna. Många av dem är dessutom vackra bortom sprickorna i asfalten som de flesta av oss bara hoppar över. Hammarbäck stannar istället upp och tittar ner i dem. Där hittar han människorna, historierna och detaljerna som andra passerar utan att lägga märke till.

Det är kanske det In The Circle uppskattar allra mest med H. Self. Han skriver om livets mindre smickrande sidor utan att göra misären till estetik. Blicken på människorna är oftast betydligt varmare än historierna de befinner sig i.

In The Circles råd är enkelt, lyssna från första låten till den sista. Och framför allt, lyssna på orden.