

maj 14, 2026


maj 14, 2026
Av Magnus Nordin
Countrytraditionalisten Alex Miller fortsätter att tänja på gränserna – på sitt eget sätt – med nya albumet More Country Than You.
Efter framgångarna med sin hittills största hit, “Secondhand Smoke”, skriven av Alan Jackson och Jim McBride, klättrar Miller stadigt på countrylistorna och syns allt oftare i både radio och TV.
Albumet, som är hans fjärde för sitt bolag, är producerat av branschveteranen Jerry Salley och inspelat i Ashland City, Tennessee. Med rötterna djupt förankrade i Kentucky levererar Miller ett projekt som inte ber om ursäkt – det markerar revir. Här finns rikligt med fiol, pedal steel och honky tonk-sväng, levererat med tydlig riktning och självsäkerhet.
“I’m never gonna run from who I am. I’m country as cornbread. But I’m always trying new things and exploring what Country music means to me,” säger Miller.
22-årige Miller, uppvuxen på en farm i Lancaster, Kentucky, bär traditionen i blodet. Hans gammelmorfar var en etablerad fiddlespelare och gammelmormor spelade banjo – ett arv som till slut landade hos honom.
Trots sin unga ålder rör han sig naturligt i genrens klassiska teman. Kentucky – med sin bourbon, bluegrass och ikoniska namn som Loretta Lynn och Bill Monroe – har format hans uttryck. Här finns inga avstickare till countrypop eller tillrättalagda fasader, bara renodlad country med rötterna i traditionen.
Musikaliskt håller Miller sig nära originalreceptet, men i texterna finns både skärpa och personlighet. Han balanserar klassiska countryklichéer med ett eget uttryck och en känsla för formuleringar som ger låtarna liv.
Resan började tidigt – en gitarr vid sju års ålder och en allt större passion som tog fart på allvar i tonåren. Efter att ha placerat sig topp 15 i en nationell talangtävling via Future Farmers of America och senare tagit sig till Hollywood för deltagande i American Idol, fick Miller det självförtroende som krävdes för att satsa fullt ut.
Debutalbumet Miller Time (2021) satte tonen, men med More Country Than You hörs en tydlig utveckling. Här finns både den eftertänksamma sidan i låtar som “Just A Mom” och “Why Does My Heart Ache”, och den mer utåtriktade, traditionstrogna energin i spår som “Secondhand Smoke” och “Memories and Gin”.
Albumet rundas av med “The Ones That Take Me Home” – en personlig hyllning till musiken och rötterna som format honom.
Det här är ingen trendkänslig tolkning av country. Det är ett statement. Och gillar du country som den en gång lät – och fortfarande kan låta – då är det här en skiva värd din tid.