Hurts Like Hell - Charlotte Cornfield

Av Magnus Nordin

Med albumet Hurts Like Hell tar Toronto-baserade singer-songwritern Charlotte Cornfield ett tydligt kliv framåt – både som låtskrivare och berättare. Det är hennes första album på Merge Records och det mest öppna, känslomässiga projektet i karriären. Samtidigt är det också det första hon spelat in sedan hon blev mamma 2023 – något som ska märkas i både perspektiv och uttryck.

Albumet spelades in i januari 2025 i Philip Weinrobes Sugar Mountain-studio i Brooklyn, tillsammans med ett handplockat band: El Kempner (Palehound), Bridget Kearney (Lake Street Dive), Adam Brisbin och Sean Mullins. Dessutom dyker namn som Feist, Buck Meek, Christian Lee Hutson och Maia Friedman upp som bakgrundssångare. 

Men den verkliga förändringen ligger i hur Cornfield närmar sig sitt låtskrivande. Där hennes tidigare material ofta varit så personligt att det nästan känts som att kika in i någons dagbok, breddar hon här perspektivet. På Hurts Like Hell bygger hon istället karaktärer och berättelser bortom sina egna erfarenheter.

Musikaliskt lutar albumet mer åt country än något hon gjort tidigare. Pedal steel-gitarren löper som en röd tråd genom skivan, skickligt hanterad av Adam Brisbin, och ger låtarna en varm, nästan flytande känsla. Det är ett sound som klär Cornfield bra – särskilt i titelspåret, där en självklar refräng möter Buck Meeks karaktäristiska röst.

Samtidigt finns hennes signatur kvar. De snärtiga, ibland snubblande rimmen, de små detaljerna som gör att låtarna känns levande:

“Letting loose on the front lawn / Shorts and boots on / Hose running on a low drip” – levererat med en lätthet som balanseras av Kempners elgitarr.

Hurts Like Hell känns både som en bekräftelse på Charlotte Cornfields position som en av sin generations starkaste låtskrivare – och som början på något nytt. Mindre självbiografiskt, mer utforskande. Mindre drama, mer djup.