Hello, Honky Tonk - Kaitlin Butts

Av Magnus Nordin

Den röda jorden i Oklahoma har satt sina spår i countrymusiken. Här växte red dirt music fram i gränslandet mellan traditionell country, rock, folk och singer-songwriter, och härifrån har generation efter generation av egensinniga artister hittat sin egen väg. I dag förs arvet vidare av namn som Turnpike Troubadours, Zach Bryan och JD McPherson och Kaitlin Butts.

Butts kommer från Tulsa och har under mer än ett decennium byggt en karriär där Oklahomas countrytradition hela tiden funnits i botten, men där hon samtidigt vägrat låta sig begränsas av den. Hennes låtar kan vara mörka, roliga, teatrala och skoningslöst raka, ofta med kvinnors erfarenheter i centrum.

2019 flyttade hon till Nashville för att ta nästa steg som artist och låtskrivare, men när pandemin slog till hamnade hon åter hemma hos sin mamma. Där tog många av berättelserna på What Else Can She Do form, albumet från 2022 som blev hennes stora genombrott.

Det var en skiva fylld av kvinnor vars liv sällan är enkla. Otrygghet, ilska, missbruk, trasiga relationer, otrohet och förluster skildrades ur ett kvinnligt perspektiv och med en blick för människor som försöker hålla ihop vardagen när livet drar åt ett annat håll.

Två år senare kom Roadrunner! där Butts tog ett rejält kliv åt ett annat håll. Med inspiration från Rodgers och Hammersteins klassiska musikal Oklahoma! gjorde hon countryn större, färgstarkare och mer teatralisk utan att kapa banden till hemstatens musikaliska rötter.

Förra året följde hon upp med den betydligt mer lekfulla EP:n Yeehaw Sessions. På fem låtar tog hon sig an musik hon länge spelat live: The Chicks ”Sin Wagon”, Don Williams ”Tulsa Time”, Jimmy Eat Worlds ”The Middle” och Chappell Roans ”Red Wine Supernova”, tillsammans med en ny version av hennes egen ”You Ain’t Gotta Die (To Be Dead To Me)”. EP:n spelades in tillsammans med hennes turnéband och var medvetet tänkt att fånga den råare energin från livescenen.

Nu är Kaitlin Butts redo för nästa kapitel.

Idag släpps hennes fjärde album Hello, Honky Tonk och den här gången öppnar hon dörren till en hel egen honky tonk-värld.

Idén föddes bland annat under kvällar på musikbaren Skinny Dennis i East Nashville, där Butts betraktade människorna omkring sig: de som dansade, de som stod längs väggarna, de ensamma, de högljudda och alla andra karaktärer som tillsammans fyller en countrybar när mörkret faller. Hon började hitta på historier om dem, och ur dessa små observationer växte albumets låtar fram.

På de 14 låtarna blir honky tonken nästan som en teaterscen där olika människor får kliva fram i strålkastarljuset. Butts har själv pekat på filmen Chicago och dess små vaudevilleliknande musiknummer som inspiration. Samtidigt är albumet en kärleksförklaring till de barer, dansgolv och små scener som blivit hennes andra hem efter åratal på vägarna.

Kaitlin Butts har fortfarande Oklahomas röda jord under stövlarna, men hon nöjer sig inte med att förvalta traditionen. Hon vrider och vänder på den, blandar mörker med humor och klassisk country med teater och berättande.

På Hello, Honky Tonk bygger hon helt enkelt sin egen bar, fyller den med människor och berättelser, och låter oss följa med in.