Drought Flower - The Droptines

Av Magnus Nordin

Det har gått två år sedan alt-countrybandet The Droptines från Concan, Texas, släppte sitt självbetitlade debutalbum. Nu är de tillbaka med uppföljaren Drought Flower – ett projekt som fördjupar och förfinar deras uttryck, utan att ta några genvägar.

Bandet bildades 2019 av sångaren, gitarristen och låtskrivaren Conner Arthur. Vid hans sida finns Dillon Sampson (bas, kör), Johnny Sheets (trummor), Tony Rincon (steel guitar) och Donny Parkinson (gitarr). Tillsammans skapar de ett sound som rör sig fritt mellan olika uttryck rotade i den amerikanska södern – där låten alltid står i centrum.

Musiken bygger på en blandning av genrer, men känns samtidigt helt egen. Här finns spår av country, rock och Americana, men också något mer rastlöst och svårfångat. Texterna rör sig mellan bibliska teman, trasiga relationer, självmedicinering och existentiella grubblerier – ofta levererade med en obekväm ärlighet.

Conner Arthur skriver hooks som fastnar, men det är som berättare han verkligen sticker ut. Hans låtar är fyllda av outsiders, desperata existenser och självdestruktiva karaktärer – ofta speglingar av honom själv. Texterna är skarpa, ibland respektlösa, ibland chockerande, men också sårbara på ett sätt som ger tyngd åt helheten. Det här är en låtskrivares låtskrivare.

Rent musikaliskt hade The Droptines lika gärna kunnat vara ett rockband – om den genren inte själv famlade efter riktning. Istället färgas soundet av steel guitar, banjo och andra countryelement, tydligt präglat av deras rötter i centrala Texas.

Conner Arthur framstår som en emotionell motsägelse – ständigt i rörelse mellan relationer, självförakt och tillfälliga rus. Däremellan dokumenterar han sina mest brutala och intima tankar, utan filter. Det finns ingen ambition att försköna något. Det är just den råa ärligheten som gör att musiken träffar så hårt.

Låtarna på Drought Flower är mer drivande än poetiska, men inte mindre träffsäkra. Det handlar mindre om nostalgi och mer om inre slitningar. I vissa stunder balanserar uttrycket på gränsen till det osympatiska, särskilt i skildringen av relationer – men det vägs upp av en tydlig självinsikt. Att både Zandi Holdup och Sarah Jarosz gästar albumet tillför dessutom ytterligare dimensioner.

Det The Droptines gör här känns ovanligt i dagens musiklandskap. Det för tankarna till tidiga Drive-By Truckers eller American Aquarium – där berättandet och känslan alltid går före allt annat.

Framöver kommer Conner Arthur sannolikt att skriva låtar om stabilitet, kanske till och med nykterhet. Men just nu befinner han sig mitt i stormen – och det är där Drought Flower lever. I ett skede av livet där allt fortfarande är öppet, sårbart och ofiltrerat.