”Vet du, jag tror många förr tyckte jag var udda bara att jag höll på med country, och nu tror jag bara de tycker jag är udda”. Möt I´m Kingfisher inför nytt albumsläpp.

Av Christer B. Jarlås

Bild: Peter Eriksson

 

Thomas Jonsson från Grums i Värmland är en av sveriges americana-pionjärer. Över 20 år har gått sedan han, först under namnet Thomas Denver Jonsson, började sprida sin musik så full av värmländskt vemod i sitt eget gränsland mellan americana, country, folk och singer-songwriter. Sedan 2010 använder han namnet I'm Kingfisher och bor dessutom i Lund. Många album har släppts. Nu tre år efter det senaste så släpps den 15 maj den nya albumet ”Give Up Together”. Tre låtar är släppta som singlar. På bio visas just nu den hyllade värmländska långfilmen ”Biodlaren” med Adam Lundgren i huvudrollen. I filmen har Thomas med flera låtar är även med i en liten roll. Flera konserter och festivaler är bokade eller planeras efter albumsläppet.

För Rootsyland har Christer B. Jarlås intervjuat  I'm Kingfisher. Fortfarande en av de mest spännande musikmakarna i landet.

”Give Up Together” är titeln på ditt första nya album på tre år. Det är en deppig titel. Är det ett deppigt album?

-Det tycker jag inte, men mörkret ligger nära. Som en pessimistisk soultitel. För mig handlar skivan om ögonblicket smärtan släpper.

Det är oroliga tider på många sätt. Har det varit ett lätt eller svårt album att skapa?

-Det är ett album uppbyggt av många små steg framåt. Mitt förra, Glue, var så strömlinjeformat i processen, allt föll på plats så lätt. Nu var det motstånd hela vägen. Jag höll också låtarna öppna på ett sätt som jag inte gjort tidigare, för att se dem som en helhet. Satt och laborerade med texter in i det sista på bussen på väg in till studion. Tidigare har jag varit så ivrig att bli klar, och det har låst mig. Tror denna nyfunna ovilja att bli färdig fick det här albumet att lyfta. Symptomatiskt för hela skivan: vi hade bokat allra första studiodagen i Karlstad en sommardag. Så fick jag sånt energifall så det gick bara inte. Musiken har alltid varit sån safe space för mig, brukar köra på timma efter timma. Men nu var det som något hade gått hål i mig. Fick åka hem. Inte en tagning. Vi körde igång vintern efter istället

En låt handlar om minnen från vintern 1985-86. Då var du inte särskilt gammal. Varför just den vintern?

-Det handlar mer om var man kommer ifrån, och var man hamnade. Vissa faser i livet, som ens uppväxt, är ju borta för alltid. Men det kan nog finnas spår kvar.

Filmen ”Biodlaren” går på bio just nu och har hyllats stort. Det är en film som utspelar sig i din uppväxts Värmland och du har med fyra låtar och syns även lite i filmen. Hur var det att komma in i filmvärlden och ha med din musik i filmen?

-Det sker någonting i mig när musiken, som i mångt och mycket är en så innesluten process, placeras i ett annat sammanhang. Älskar den här filmen, låtarna är specialinspelade för den. Det är mäktigt hur bilderna färgar musiken och förhoppningsvis även vice versa. Kommer aldrig vänja mig vid av att låtskrivandet får mig att hamna på nya platser. Det är ett bästa scenario.

Vad betyder Värmland för dig i dag? Du har ju vad jag förstår inte bott där på länge?

-Men det är absolut fortfarande en bas, känner få motstånd när jag är där, och har familj kvar i Grums. Alla albumen hittills är ju också inspelade i en studio i Karlstad. Och livespelningarna jag gör i Värmland känns mer som hemmaspelningar än de jag gör i Lund. Men jag kanske så att säga inte pratar språket lika flytande längre.

Om du fick ha med en låt i vilken film som helst. Vilken låt och vilken film?

-Det är en riktigt bra fråga! Och svår. Men det finns en låt på förra skivan ”Glue”, avslutningslåten ”Beginning of a Great Song” som hade passat. En liten countryballad med snorvarm, ekande pedal steel, mörkt med ett varmt slut. Väldigt besläktad tonen på skivan jag släpper nu. Hade passat bra i något fint och ödsligt och konstigt och vardagsnära. Den där filmen ”Bird”, den skulle det vara! Av Andrea Arnold.

Det är över 20 år sedan du debuterade och du har varit I´m Kingfisher nu i över 15 år. Till skillnad mot när du startade är intresset för country och americana större i dag än förr. Har du märkt av det i ditt skapande?*'

-Vet du, jag tror många förr tyckte jag var udda bara att jag höll på med country, och nu tror jag bara de tycker jag är udda.

Du har skapat musik under olika namn under åren. Vad är historien bakom namnen och namnbytet?

-När jag började göra musik som Thomas Denver Jonsson tidigt 00-tal så var det så otroligt lo-fi, jag tycker fortfarande att det är ett bra lofi-namn. Gjorde en massa demos genom en förstärkare med maxreverb på. Sång och mikrofon samtidigt bara direkt in i en minidisc, om nivåerna var konstiga så var det kört. Utvolymen var så låg, så låg. När jag började spela in riktiga skivor i lite mer vanliga studior så blev Denvernamnet genant tycker jag. Thomas Denver Jonsson blev också så nära förknippat med bandet jag spelade med. I'm Kingfisher, även om det låter som ett bandnamn, betonade återgången till soloformatet. Jag är så van I'm Kingfisher nu, men jag gillar att det låter lite som om en soulsångare eller bluesgitarrist kommit till stan. Och det är väl precis dit jag vill.

Det är en imponerande mängd musiker med på det kommande albumet. Hur kommer det sig att just de är med?

-Det är folk som jag tycker om, både som personer och musiker. Vill liksom åt deras skallar, musiken blir bättre om folk som kan sin sak får fria händer. Så det är ett gäng som kommer och går på skivan, och de som kommer närmast ett band här är Svante Sjöblom på trummorna, Helena Arlock på cello och sång, och Carl Edlom som producerar, spelar gitarr och en massa andra instrument. Carl har producerat alla album jag släppt. Bebe Risenfors gästar på två låtar, L.T. Fisk på en, likaså Naphta Sings. Den enda som jag inte riktigt känner är Alina Björkén från Tiny Oceans som sjunger och spelar elgitarr på ”Winter of 85-86”. Och hon är med för att hon är bäst och min idol, och hon sa ja.

Vilken var den senaste konsert du besökte?

-Jag och en kompis drog och såg en helt fenomenal konsert med Armand Hammer i Köpenhamn nyligen. Sylvass, grånad och varm hiphopduo från New York. Älskvärt och tungt som fan.

Förutom musiken och låtarna. Hur ser ditt vardagsliv ut nu?

-Tyvärr så funkar jag väl lite halvknackigt både i stunden och i planerande framåt. Är på något sätt både rastlös och långsam på samma gång. Men att ha ett album i systemet är alltid en pulsåder att hänga upp minnen och dagarna på. Det smörjer både drömmarna och det vanliga livet. Så vardagslivet är fortfarande till stor del musiken och låtarna, på gott och ont. Bor i Lund med sambo och dotter. Har en katt, hon gör att jag känner mig mer bofast.

För den som inte hört dig förut. Vilken är vilka låtar ska hen börja med?

-Då tycker jag nya ”Your Dad's Bad Days”, som också är Biodlarens slutlåt, är en bra start. Den är representativ med guldkant. Gärna också Sarajevo, som brukar vara den låt jag håller närmast hjärtat. Om man gräver i andra projekt är ”Branch Fever” med min folktronicaduo A Perfect Friend nog den bästa låt jag varit inblandad i överhuvudtaget. De tre Thomas Denver Jonsson-skivorna tycker jag kröntes av ”After The Earthquake” och ”The Border”.

Många svenskar som sjungit på engelska har bytt till svenska och till exempel H.Self, Valter Nilsson och Ellen Sundberg har blivit mer framgångsrika på svenska. Har du funderat på att skriva låtar på svenska?

-Det är ju något jag fortfarande inte gjort, och det är lockande i sig. Vad tycker du? (PS/ Jag svarade att jag tyckte det och att jag var säker på att det skulle bli mycket bra /DS)

Vad lyssnar du själv på just nu?

-Mycket hiphop. Mycket Megan Thee Stallion, Dr Dre, Doja Cat. Alltid sena Dylan. Sen har Ylva Ceder gjort en helt magisk trolsk instrumentalplatta precis. Tree Vibrations, med mycket blås och skav. Lonely City av Bill Callahan är en av årets låt för mig, Richard Neubergs singlar och kommande album är också tiopoängare, som en blandning av Nick Drake och just Callahan.

Kommer vi att få höra de nya låtarna live? När och var i sånt fall?

-Absolut! Har ett tiotal datum inbokade nu, bland annat Göteborg, Trollhättan, Malmö, Solhällan i Löderup med Jakob Hellman, festival på Tomarps Kungsgård. Ska göra ett par duospelningar med Svante på trummor också, det ska bli fantastiskt trevligt. Mer bokningar är på gång, hoppas på en fin höst och vinter för skivan, vi kan prata singlar hit och dit, men det är albumformatet och konserterna som låtarna är gjorda för.