Texten och berättandet är kärnan i min genre

Av Christer B. Jarlås

 

Anna Rebecka Vera Josefina Larsson skapar musik under det passande namnet Vera Vinter. Vera Vinters musik är egen, spännande och är starkt präglad av det Norrbotten hon växte upp i. Det är inte varje dag som det görs sånger på Kalixmål som handlar om vad som formar oss till människor, naturens kraft, hembygdens betydelse och livets alla skiftningar. Fem släppta album senare är det nu dags för ännu ett nytt album.

På fredag den 28 november släpps albumet. Christer B. Jarlås har intervjuat Vera Vinter för Rootsyland och intervjun handlar liksom alla hennes låtar om det personliga och det universella.

Nu släpps snart ditt nya album ”Från mitt berg”. Varför den titeln och vad betyder bergen i ditt liv?

-Jag tänker mycket i bilder när jag skriver låtar och när jag började jobba med skivan så hittade jag ett foto taget uppifrån ett berg i Norrbotten som heter Brännaberget.  På 70-talet var det här en av Sveriges modernaste folkparker där ABBA, Ulf Lundell, Lill Babs, Gyllene Tider och Sven-Ingvars spelade. Jag har varit på utflykter med familjen där när jag växte upp och med kompisar i tonåren, klättrat upp i utkikstornet, kikat in genom fönstren till den rosamålade danslogen och sett ut över Kalixälven och Ängesån som slingrar sig som ett delta nedanför. Det är nåt med höjder som både lockar och skrämmer. Ser jag en stor sten vill jag klättra upp på den samtidigt som det kittlar lite i magen av svindel.

-När jag var liten hade jag en favoritsten; "storstenen". Från den såg jag allt och kände mig som en kung. Berg kan va så mycket och finnas överallt. Tornande, oöverkomliga och inbillade. Vid horisonten och inuti oss, som minnen och drömmar. Så albumnamnet ”Från mitt berg” kom ur det här fotot och tanken på berget som både fysisk och inbillad plats. Det blev nio sånger om platser, människor, vardagen som spricker upp och visar något större. En kaffekopp som ångar i solen. En cykel som kämpar uppför backen. Ett hjärta som rusar när vinden tar tag. Bergen som följer oss in i natten, ut på krogen, där frihet och flykt krockar.

Vilket mottagande av det nya albumet skulle göra dig gladast?

-Jag har svårt att se på det jag gör utifrån, blir mest förvånad när jag träffar nån som lyssnar på min musik. Det gör mig väldigt glad i stunden men drömmen om uppmärksamhet och nåt som förändrar allt över en natt, har jag inte. Jag tycker för mycket om min vardag med familj och att skriva mina låtar, för att önska mig nåt annat. Men för musiken, konsten och kulturen i samhället önskar jag mer. Lagstiftning mot AI-verktyg och beskattning av Tech-bolag vars affärsidéer bygger på att exploatera människors skapande hjärnor och kroppar. Jag hoppas på mer ifrågasättande från oss alla och ett ökat engagemang och värnande om det faktiska fysiska användandet av sinnena. Jag hoppas vi inte tappar bort det i vår allt mer teknifierade värld.

Det är många känslor i dina låtar. I vilken stämning bör man som lyssnare vara i för att bäst kunna ta till sig din musik?

-Jag tror man kan komma från vilket håll som helst. Men för att släppa in musiken i en och låta den verka, krävs lite fokus. Så lurar kan vara bra i kombination med en promenad eller löprunda kanske. Jag lyssnar bäst på musiken när jag färdas. Åker tåg, buss, kör bil eller gåendes. Inte flygandes, då vill jag bara ner på marken igen. Men allra mest fysisk blir upplevelsen när man lyssnar på musik live. En konsert som ju ofta är på kvällen när det är mörkt ute, i en avgränsad lokal, teater eller på nån klubb. De mötena är oslagbara.

För den som aldrig har hört dig förut. Vilken låt bör hen börja med?

-Jag har två favoriter på nya albumet, det är låten ”Lyssna” och ”Jag bär mina berg”. Så jag tycker de ska börja med dem. I ”Lyssna” finns jag som barn, på gården i Norrbotten, lyssnandes efter havet i en stor snäcka som stod på en hylla i mormor och morfars finskåp. I låten ”Jag bär mina berg” handlar det mer om nutid, om allt vi människor bär på hela tiden. Sorger, sjukdom, oro, längtan. Båda låtarna är väldigt enkla. Verser och refränger på varandra. Precis som jag alltid gjort låtar sedan tonåren. Sprött, rått och enkelt.

Instrumenten på skivan är inte alla de vanligaste. Hur kom det sig att det blev violin, cello och kantele?

-Jag ville ha ett akustiskt och organiskt sound och då kändes stråk- och stränginstrument av trä som en bra början. Musikerna Hanna Ekström på violin, Anna Dager på cello, Mirja Palo på kantele och Magnus Olsson på trummor, är så fina och lyhörda musiker. Dessutom väldigt kreativa på sina instrument. Sedan är personkemin viktig. Man jobbar intensivt under en kort period och allt blir så mycket roligare om man gillar varandra. Och det gör vi!

När jag har skrivit om din musik förr har både indiepop, americana, folkmusik och Kate Bush nämnts. Hur vill du själv beskriva de låtar du gör?

-Jag är i princip oskolad med undantag av två folkhögskolor jag gått. Så det här med genre har alltid varit svårt för mig. Jag söker väl på sätt och vis fortfarande min genre-tillhörighet men har mer och mer landat i att jag berättar med musik och skriver sånger. Det är det, texten och berättandet, som är kärnan och min genre. Men influenser finns från olika håll, poesi, bildkonst och absolut mitt eget liv.

Vilken musik bjöd din uppväxt i Stora Lappträsk utanför Kalix på?

-Pappa spelade gitarr hemma, han var duktig och spelade i rockband som ung. Det var Hendrix, Simon & Garfunkel, John Denver och Byrds. Men också visor, psalmer. Låtar där texten ofta var i fokus. Så det är något jag tagit med mig. Att jag ger stor plats till texterna och orden.

Hur präglad av Norrbotten är du i dag?

-Mycket. Så pass att jag och familjen köpt en gård i min hemby som vi snart tar i besittning.

Du har tidigare samarbetat med Staffan Hellstrand, Julia Frej och turnerat med Petra Marklund, Emil Jensen och Bo Kaspers Orkester. Vilka drömsamarbeten har du kvar på önskelistan?

-Nån gång ska jag göra en country-skiva, tillägnad min pappa som guidade mig in i musikens värld via Emmylou Harris platta ”Wreckingball”. Den skivan hypnotiserade mig, ljudlandskapen och Emmylous röst. Så ett drömsamarbete skulle väl vara producenten Daniel Lanois.

Vilka favoriter som låtskrivare har du?

-Dolly Parton, Bob Dylan, PJ Harvey och Allan Edwall.

Rootsyland skriver ju mest om americana, rootsmusik och country. Hur känner du dig hemma i den musikaliska världen?

-Jag tänker på musik som något som kommer ur oss människor, de vi är och hur och var vi lever. Jag tror att landskap och omgivning påverkar oss och förser oss med en uppsättning ”inre ackord och ljud” som vi återanvänder genom livet. Mina ljud och ackord är definitivt Stora Lappträsk där jag levde mina första tjugo år. Det har präglat mig och allt som kommit efter har jag jämfört med det. Så på sätt känner jag mig som en ”country girl”. Och kanske gör jag nån gång den där country-skivan.

Vilken konsert var den senaste du besökte?

-Den konsert som senast berörde mig djupt var när jag såg Lucinda Williams på Nalen i slutet av maj i år. Jag lyssnade massvis på hennes ”Car Wheels on a Gravel Road” i början av 00-talet och sen på ”Blue” när den kom. Jag var inte beredd på hur berörd jag skulle bli av att se henne framföra låtarna live igen.

Du ska själv ut på en julturné som når mestadels orter i norr men även några i söder. Vad kommer ni att bjuda på live?

-Jag gör en julturné från Skåne i söder till Kiruna i norr. Här plockar jag in några favoriter, mina husgudinnor Joni Mitchells ”River” och Cohens ”Halleluja”. Men också egna låtar som ”Runt våran eld”, min tolkning av Ulf Lundells ”Snön faller” och en del visor, psalmer och julklassiker.

Vilka vinter – och  jullåtar lyssnar du själv på den här tiden på året?

-Just nu repar jag mest inför turnén. Men jag älskar jul och traditionerna som följer med julen. Bakverk, pynt och kolla filmer till sent på natten, äta mackor med rester från julbordet. Julmusik lyssnar jag allra helst på live. På julottan eller när dotterns kör sjunger in advent.