”Musiken är min livsväg. För mig är det enda sättet att leva på, om jag vill vara någorlunda lycklig”

Av Christer B. Jarlås


 

Den svenska country, americana, eller varför inte altcountry, -världen är mer mångfacetterad än vad som verkar få plats inom dagens countryhype. I dag har vi mött en veteran i ordets bästa bemärkelse. Hon har varit grammisnominerad, hon har turnerat med Leonard Cohen och Eva Dahlgren, hon gjorde musik i Nashville och turnerade i USA långt innan Jill öppnade sin veranda. I vår kommer hon med sitt tionde soloalbum ”Take Me Home”. Hennes nästa singel är en låt av Patty Griffin, en av hennes stora förebilder.

För Rootsyland har Christer B. Jarlås intervjuat Eva Hillered.

Vår kontakt nu började med att du reagerade på en recension, där jag skrev att jag lyssnat på dig på slutet av 1980-talet och att du sedan försvunnit. Jag menade ju förstås för mig. Men du har ju gjort så mycket, och så mycket musik. Vad har jag missat?

– Oj, det blir en lång lista. Musiken och skapandet är den röda tråden i mitt liv. ”Take Me Home” blir mitt tionde solo-album. Jag har dessutom gett ut 13 singlar och två ep inom genrerna singer-songwriter, americana, folk-indie och visa/pop.
 Jag har turnerat och konstant varit aktiv på scen och i studio på olika sätt, och har samarbetat med bland andra Eva Dahlgren, Jonas Isacsson, Anne-Grete Preus från Norge och amerikanska artister som Tom Kimmel, Dana Cooper, Nels Andrews och Buddy Mondlock. 

– Periodvis har jag kunnat leva på musiken, men hittade också ett annat ben att stå på genom att undervisa i låtskrivande. 2008 gav jag ut boken ”Lathund för låtskrivare”, som faktiskt blivit en bestseller för att vara en handbok. Snart är det dags att trycka upp den sjätte upplagan. Jag håller i ett antal internationella låtskrivarretreater varje år – det är enormt inspirerande. Jag skriver ofta själv sådär 5-6 nya låtar under en sådan vecka av bara farten, ofta genom co-writa med andra.

Jag har ju ganska sent upptäckt dina album. Du blandar ibland låtar på svenska med låtar på engelska. Det gillar jag. Vad är det som styr vilket språk du skriver på? Skiljer sig de engelska och de svenska låtarna åt?

– Jag började skriva på svenska som deprimerad tonåring. När jag satt och klinkade på gitarren så kom plötsligt bara ord och ton till mig, och plötsligt hade jag gjort en låt. Musiken gav mig livslusten tillbaka. I början hade jag ingen aning om ifall det var bra eller dåligt, jag behövde skriva helt enkelt. Mer och mer förstod jag att andra också gillade mina låtar, och när jag började dela musiken fick jag rätt snabbt stora framgångar. Första albumet blev ju Grammisnominerat. 

– Att jag började skriva också på engelska berodde mest på att jag började co-writa med engelskspråkiga låtskrivare som jag träffade på min första låtskrivarretreat, som hölls av amerikanen Brett Perkins i Danmark. Det var så kul och inspirerande att jag åkte på flera retreats, och sedan började vi arrangera sådana tillsammans ett tag. Retreaten öppnade en massa nya dörrar. Samarbeten med olika engelskspråkiga låtskrivare ledde till gemensamma turnéer i deras hemländer. 

– Idag känns det ungefär lika naturligt att skriva på bägge språken. Men eftersom melodin i språket påverkar melodin i sången så låter musiken lite annorlunda beroende på vilket språk jag använder. Jag hamnar också lätt i en mycket mer utpräglad alt-country, americana eller folk-tradition när jag skriver på engelska, eftersom jag älskar den genren och har varit mycket i de sammanhangen i USA. Bland annat var jag inbjuden till något som heter Folk Alliance i USA två år. Det var fantastiskt att höra så enormt mycket bra musik från både kända och mindre kända amerikanska artister, och jätteroligt att uppträda för den publiken. Vilket gensvar!

– Jag har en sorts konstant ström av musikidéer, och de kommer helt enkelt ut antingen på svenska eller engelska. Eftersom jag alltid rest mycket och tagit med mig gitarren så började jag också uppträda tidigt utomlands, bland annat i Grekland. Då fungerar ju engelska bäst. Så ibland är det ju ett rent praktiskt val. Mitt kommande album är helt på engelska och jag planerar en turné ihop med en tysk kollega som turnerar konstant i Tyskland, där det finns ett helt annat nät av mindre och mellanstora scener som ger rimliga gage.

När och hur kom du i kontakt med Nashville och låtskrivarna där?

– På min allra första retreat i Danmark träffade jag en underbar artist och låtskrivare, Dana Cooper från Nashville. Vi skrev låten ”Life Line”, och senare ett antal låtar tillsammans. Jag och en annan kollega, Annika Fehling, hade drömt om att åka till USA på turné och nu blev det möjligt genom Dana. Min första USA-turné utgick från Nashville och inkluderade Alabama, New Orleans och Texas. Genom Dana träffade jag fler låtskrivare, lärde mig mer om hur den amerikanska folk-genren fungerar, med house concerts, en massa olika scener och mässor som Folk Alliance. I USA finns en stor och aktiv musikscen med massor av dedikerade människor som älskar genren och stöttar och följer sina fans troget. En viktig kontakt under den där turnén var Tom Kimmel, en otroligt bra låtskrivare som gjort låtar till Johnny Cash, Emmylou Harris, Shawn Colvin för att bara nämna några. Han och jag har också skrivit många fina låtar och turnerat ihop, och i vår kommer vi att göra några spelningar i Sverige tillsammans igen.

Du har ju skrivit om låtskrivande, undervisat och varit med många av våra största artister på inspelningar. Har du några särskilda minnen du vill dela med dig av?

– Svårt att välja, ha, ha… det finns också så många. Men en från första USA-turnén passar väl bra i detta sammanhang. När jag och Annika Fehling skulle göra första giget med Dana Cooper visade det sig att arrangören hade bytt scen och hyrt in sig på ett steakhouse. Vi blev förvånade, och Dana blev både arg och nervös. I varje ”matbås” fanns TV-apparater. Det var långt ifrån den lilla intima teaterscen som Dana trodde han fått spelningen på. Han frågade oroligt arrangören: ”Well, I hope at least you will turn off the TV:s?” Arrangören svarade stolt: ”Oh no – YOU are going to be seen on the TV screens, we are filming and radio is here too.”

– Det blev lite bättre än vi först trodde. Gensvaret var inte direkt översvallande, det var en rätt hög medelålder där. Det var ganska lamt ända tills arrangören själv tog fram gitarren efter vår konsert och ropade: ”And nowfolks, we are going to do the chicken dance!” Då blev det liv i dessa gråhåriga pensionärer. De dansade för fullt med armarna flaxande som hönor. Vid följande spelningar i Alabama dök det faktiskt upp ett antal i publiken som vi kände igen från ”The chicken dancegig”, så det gick nog bättre än vad vi själva hade upplevt.

Finns det något som ofta är med i dagens musik som du starkt ogillar?

– Jag tycker inte om det som känns väldigt kopierat och opersonligt. Det ska kännas att detta är ”på riktigt”, att sången och musiken verkligen betyder något för den som sjunger och spelar. Jag ogillar när det finns ett alltför stort fokus på yta, utseende, style. Jag gillar när låtskrivare utvecklar det bästa och mest genuina i sig själva, snarare än att försöka räkna ut hur de ska få till en hit – vad nu det är. Musik utan dynamik och med fula digitala ljudmattor som dominerar ljudbilden gör mig uttråkad.

De senaste åren har ju country- och americana-intresset fullkomligt briserat i Sverige. Har du några favoriter bland svenska artister?

– Jag hade ju hört så många extremt bra artister i genren, i till exempel USA, så när det började dyka upp svenska countryartister tyckte oftast att de inte höll samma höga kvalitet som de amerikanska. Men idag hör jag då och då saker som jag verkligen gillar. First Aid Kit till exempel. Jag råkade också höra tjejgruppen Baskery och blev väldigt förtjust. Jag är medveten om att det finns massor som är bra, bara det att jag inte lyssnar så mycket.

Har du märkt av det ökade countryintresset för egen del?

– Inte så mycket. Men jag blir glad att du säger att så är fallet. Jag har däremot själv försökt bidra med traditioner som jag plockat upp i USA. House concerts är en grym konsertform, och in the round som finns på till exempel Blue Bird Café i Nashville.

Vad var det senaste du lyssnade på? 

– Jag nostalgilyssnar en hel del. TV-serien om Leonard Cohen berörde mig starkt. Bland annat för att jag träffade honom som körtjej med Dahlgren, när vi gjorde en kort Nordenturné med Cohen och hans band. Jag kände en samhörighet och empati för honom, vi pratade en del om bland annat Grekland som jag också älskar. Då tänkte jag inte på att det var en ”gigant” jag talade med, men nu är det kul att ha kvar en bild från Kalvøja i Norge där vi spelade, Dahlgren med sitt band och Cohen med sitt. Jag förevigade ett utedass med handskriven skylt: ”Leonard Cohen”.

Vilken konsert live var den senaste du hörde?

– I januari i år medverkade jag på Folk at Heart i Örebro, och hörde ett bra americanaband som sjöng på svenska … tyvärr har jag glömt namnet. Jag lyssnar oftast på livemusik i de sammanhang där jag själv spelar.

Än så länge har vi en mycket fin singel. Vad kan vi vänta av det kommande albumet? Vilka spelar med dig?

– Albumet är inspelat i tre omgångar med olika producenter och musiker på tre olika platser. Jag spelade in i mitt hus på Kreta med den danska producenten och musikern Peter Sund, och den tyska musikern och gitarristen Robert Carl Blanc. I Ruben Engzells studio i Stockholm spelade jag in med Daniel Östersjö, Emil Olin och Izak Danielsson Kihlström. Tre av låtarna är inspelade i Jerry Sillahs studio i Göteborg, där medverkar Jerry på gitarr, Emeli Jeremias på cello och Johan Rask på trummor.

– Jag ville göra ett helt album på engelska och då blir det en rätt tydlig singer-songwriter, americana, indi-folk. De speciella är att det är ett temaalbum. När jag valde bland tänkbara låtar insåg jag att ordet home förekommer i nästan alla sånger och det är i alla fall albumets texttema. Det handlar om att hitta hem till det som verkligen betyder något, men också att säga NEJ till det som man inte vill ha i sitt liv. 

– Två av låtarna är covers, skrivna av två av mina största musikaliska förebilder: Shawn Colvin och Patty Griffin. Den senare fick jag höra talas om när jag själv spelade i Texas med Dana Cooper, och en i publiken kom fram och berömde mig: ”Oh, you sound exactly like Patty Griffin!” Jag hade ingen aning om vem det var, men senare blev Patty Griffins debutplatta, ”Living WithGhosts”, ett av mina verkliga favoritalbum. 

Om man vill höra dig live framöver. När, var och hur?

– Bäst är att följa mig på sociala medier, Facebook och Instagram. I mars–april spelar jag min musikteaterföreställning från förra året, ”Mormor, mamma & jag – Fritagningen”. Det blir åtta spelningar tillsammans med Daniel Östersjö. Albumet ”Take MeHome” släpps den 1 maj med premiärgig på Pygméteatern i Stockholm. Sedan gör jag en releaseturné i södra Sverige den 14-18 maj.

Du försvann ju från min radar någon gång i mitten av 1990-talet. Är det svårt att nå ut i Sverige idag med din musik? Var finns din publik?

– Jag tycker att det både blivit svårare och lättare. Min publik är rätt utspridd och finns inte bara i Sverige, vissa har hört min musik i länder jag aldrig besökt. Med corona blev det ju ett enormt glapp i live-spelandet och det har varit tufft att komma igen på livescenen. Nu när nästan det enda sättet att tjäna pengar på sin musik är att spela live, är det trångt på livescenerna. I Stockholm, till exempel, kan det vara svårare idag än tidigare för mig att dra publik eftersom det är så mycket som pågår hela tiden. Men det börjar finnas fler ställen att spela på. Däremot har många arrangörer fått sina anslag minskade, så de svenska spelställena är ofta livrädda för att ge garantigage, även om de gillar musiken och vill att man kommer och spelar. 

– Jag skapar, och har alltid skapat, min musik oavsett upp- eller nedgång. Jag får ofta väldigt mycket uppskattning både från recensenter och publik, och till skillnad från i början av min karriär litar jag fullt på att jag har ett unikt tilltal och kan lyfta en lyssnande publik, liten eller stor. Musiken är min livsväg. För mig är det enda sättet att leva på, om jag vill vara någorlunda lycklig. I perioder har jag varit lite mindre aktiv, men jag kommer alltid fram till samma sak – ”this road chose me”, som jag sjunger i en låt med samma namn.