”Jag fick en kasse kassettband med gammal deltablues när jag var 16-17 år som har präglat mig enormt mycket”- Björn Gidlund släpper i dag låten ”Kassettband” och berättar allt och lite till

Av Christer B. Jarlås

 

Fredag den 24 juli släpper Ella Ruth Institutet den 17 minuter långa låten ”Kassettband” med Björn Gidlund. Björn har i decennier spelat musik lokalt i Jämtland och har nationellt släppt flera fina och hyllade album under namnet State Of Mud. Den långa låten är en försvenskning av Daniel Norgrens fina ”Music Tape” och det är samtidigt en hommage till en artist som betytt väldigt mycket för State Of Mud.

Björn Gidlund är en artist och låtskrivare alltför få ännu känner till. Den fina nya låten kommer att framföras i samband med Johan Bergsmarks utställning ”Greatest Hits” i Östersund under 2026 års Yranvecka.

Christer B. Jarlås har intervjuat Björn Gidlund om hela hans karriär, om drömmar och förhoppningar och vad kassettbanden betytt i hans liv. Björn Gidlund är en sångare och låtskrivare det är dags för fler att upptäcka.

Efter alla år som independentartist – varför kommer det första större skivbolagssamarbetet just nu?

-Jag har fått god och ovärderlig hjälp från Göran och Carina på Kullsta Records med mina släpp som State of Mud, och för mig har det känts som att jag har haft ett bolag i ryggen även om jag själv har fixat med omslag och de fysiska släppen jag gjorde på Kullsta. Göran och Carina hjälpte mig med saker som att skicka mina skivor till recensenter, pressutskick och att få ut musiken på digitala plattformar. Att jag nu släpper på Ella Ruth är för att de gillar det jag gör, hoppas och tror jag, och att jag passar in i deras stall rent musikaliskt. Sen kan ju Johan Bergmark inte säga nej heller, till musik han gillar. Så där är nog svaret. Johan gillar det jag gör och släppte in mig i värmen på Ella Ruth Institutet.

Vad såg du hos Ella Ruth Institutet som gjorde att det kändes rätt?

-Allt med Ella Ruth är rätt. Synen de har på musikskapande, det enkla och rena, musikens kärna kommer på nåt sätt fram på det som släpps på Ella Ruth, mycket därför att de inte lägger sig i och ska göra om de musikanter som de släpper musik med. De jagar inte hits, de släpper den musik de själva tycker om. Sen är Johan, som person, en stor del till att det känns så rätt för mig. Vi har aldrig träffats fysiskt men ska göra det inom kort och det ser jag fram emot. Han är humanismen personifierad.

Känns ”Kassettband” som en nystart eller mer som ett erkännande av det du redan gjort?

-Lite både och. Jag har gjort fem skivor mellan 2016 - 2022 med Göran och Carina på Kullsta som State of Mud, och det är bra skivor men den sista, dubbeln, döpte jag till The Last Collection och då kändes det lite som ett bokslut. Sen släppte jag ändå en till skiva samma år, Viva Les Blues, men efter den var det liksom tomt i tanken och jag började skriva på svenska istället för på engelska, för att blåsa liv i kreativiteten och distansera mig lite från State of Mud. Så på så sätt så känns de kommande släppen på Ella Ruth som en nystart .

Om låten ”Kassettband”

Varför föll valet på just Daniel Norgrens låt ”Music Tape”?

-För det första så är det en otrolig låt. Jag brukar säga att Daniels musik födde State of Mud, när jag hörde honom för första gången så föll saker på plats hur jag skulle göra, hur jag skulle paketera min musik, och när jag började skriva på svenska så försökte jag klä de svenska texterna i State of Muds kostym, trots att det inte fungerade alls, men jag hade svårt att frigöra mig från soundet så jag översatte några av Daniels låtar och då föll det på plats, i alla fall med dem låtar jag översatte.

Vad betyder “Kassettband” för dig personligen?

- Den betyder mycket, dels är den min debut på Ella Ruth och dels så är jag stolt att jag fick tummen upp av Daniel Norgren, en artist jag beundrar otroligt mycket, dels för musiken han skapar men minst lika mycket för hans integritet och modet att gå sin egen väg.

Hur mycket av originalet finns kvar och vad har du gjort till ditt eget?

-Jag valde att göra liveversionen av låten, den går långsammare än den studioinspelade som ligger på skivan Buck. Jag följer grunden men spelar inte exakt som Daniel, det kan jag inte. Det var utmanande att spela alla instrument själv, alla utom trummorna, de spelar Robin Lindqvist. Jag höll på med inspelningen hela vintern i stort sett. Jag började med ett trumkomp som jag spelade elgitarrslingan till, den som inleder låten, också sjöng jag till den. I efterhand har jag byggt på med en till elgitarr, bas, orgel och piano. Jag har lagt till lite egna segment som ett akustiskt parti med falsettsång, Ian Gillan och Child in time var målbilden, den nådde jag inte,  ett parti med en distad Melodica och så lade jag lite slide gitarr mot slutet för variationens skull rent gitarrmässigt. Hela låten bygger ju i stort sett på en enkel gitarrfigur som jag tycker är genialisk.

Varför är låten hela 17 minuter lång? Fanns det aldrig någon tanke på att korta ner den?

-Jo, jag spelade in den i fyra eller fem versioner. Den första är bara runt tre-fyra minuter och följer originalet från Buck, dock i fel tonart så sången blev lite för hög. En version var länge den tänkta som singel, det är en blandning av originalet och liveversionen, sju- åtta minuter lång. Men när jag fick trumspåret av Robin till den 17 minuter långa versionen så var det som att det föll på plats och jag visste att det är den versionen jag vill släppa.

Vad kan den långa formen ge som en traditionell treminuterslåt inte kan?

-Det hypnotiska och repetitiva. Det är Daniel en mästare på. På tre minuter hinner man inte gå in i det här tillståndet där det runt omkring liksom försvinner och man blir ett med musiken. Men det är svårt att få till det, Daniel kan, även Tinariwen och R.L Burnside, den sistnämnde klarade dessutom av det hela på tre minuter.

Om minnen och nostalgi

Vilken roll har kassettband spelat i ditt eget musikliv?

-Mycket. Kassettband var ju det format som dominerade under uppväxten. Visst köpte jag en del LP-skivor men kassettinspelningar, från kompisars skivor och till viss del radio var det som gällde mest.

Finns det något kassettband från ungdomsåren som förändrade ditt sätt att se på musik?

-Ja, jag fick en kasse med kassettband av min fars kusin, som heter Clif och bor i Chicago, som innehöll gammal deltablues med artister som Robert Johnson, Son House, Charlie Patton, John Lee Hooker och Muddy Waters. Det har präglat mig enormt, Jag lyssnade otroligt mycket på de där kassetterna. Jag var runt 16 – 17 år och var som en svamp, sög i mig allt. Tyvärr glömde jag alla banden i en låda på ett hotell på Cypern under en vild resa några år senare.

Är låten också en kommentar till vår digitala tid och hur vi konsumerar musik idag?

-Nej, det skulle jag inte säga. Jag själv har ingen vinylspelare utan konsumerar min musik digitalt.

Om karriären

När du ser tillbaka på åren med Panikorkestern, vad känner du mest stolthet över?

-Att vi gjorde vår grej fullt ut. Vi var/är ,vi lirar fortfarande om tillfället är rätt, ett coverband, men vi följde inte gängse ström. Vi spelade den musik vi tyckte om, inte det vi trodde att publiken skulle uppskatta, och det funkade. Panikorkestern var och är en livegrej, vi spelade in några egna låtar men det funkade inte alls, det svängde noll och de låtar jag skrev var inte heller nåt att hänga i julgranen. Men live var vi många gånger ett lokomotiv som dundrade fram rätt bra och i dag, de få spelningar vi gör, är vi ännu bättre. Det beror såklart på att vi blivit bättre på att spela men även på att vi dragit ner på alkoholkonsumtionen under spelningarna som förr om åren kanske tog över litegrann.

Vad har State Of Mud gett dig som du inte kunnat göra under eget namn?

-Frihet att utforska andra musikaliska vägar, jag kunde lägga undan den akustiska gitarren och plocka upp elgitarren. Från början spelade jag elgitarr som jag spelade akustisk gitarr, men så tittade jag på Daniel Norgren och gjorde som honom, använde capo och började spela gitarrfigurer som jag byggde låtarna runt. Jag plockade också in keyboards och började använda loopar och nån form av ljudvärldar och rytmer. Jag experimenterade otroligt mycket. State of mud bygger mycket på stämningar och känsla, låtarna kom till på  helt andra sätt än jag gjort tidigare. Jag lämnade det traditionella låtbygget till mångt och mycket, det med vers, refräng osv. Även om det också finns såklart, men en låt som Running Bull till exempel är ju i stort sett bara en rytm med olika ljud och gitarrer.

Finns det en röd tråd genom allt du gjort, eller ser du olika perioder i ditt skapande?

-Den röda tråden är kanske att jag gör allt på egen hand, själva hantverket med att skriva och spela in. Sen har jag haft personer runt mig som hjälpt mig mycket. Författaren och poeten Peter Lucas Erixon var väldigt viktig en period, han var nästan som en producent som var med och mejslade fram State of Muds sound via mejl och dropbox. Göran och Carina på Kullsta Records har jag nämnt, väldigt viktiga för mig, även Robin Lindqvist som spelar trummor på många av mina inspelningar är en person som funnits och finns runt omkring.

Om skapandet

Hur har ditt sätt att skriva och spela musik förändrats genom åren?

-Jag vet inte om det har förändrats så mycket, inte själva processen i alla fall. Förhoppningsvis har jag blivit lite bättre på det genom åren.

Blir man friare eller mer självkritisk med åldern?

-Både och tror jag. På ett sätt blir man mer fri för att man inte bryr sig om vad andra tycker i samma utsträckning som när man var yngre, då var man ängslig på ett annat sätt. Men samtidigt, idag når du ut till fler, och då kommer självkritiken in. Jag har alltid haft svårt att vara i samma rum där min egen inspelade musik spelas och andra människor lyssnar. Jag tycker det är väldigt jobbigt, generande på nåt sätt, att människor hör vad jag tänker och har tänkt liksom.

Finns det fortfarande något musikaliskt mål du ännu inte uppnått?

-Ja, jag vill att min musik ska finnas på vinyl, i någon av de skivaffärer som fortfarande finns kvar. Det är väl en ego-grej, att kunna gå in där och se sin egen skiva bland alla andra skivor. Sen skulle jag vilja få till någon form av turné också, där jag får spela min musik under en tidsbestämd period, med mitt band, ute i landet. Det är en tanke som både lockar och skrämmer.

Har du någonsin funderat på att sluta göra musik?

-Egentligen inte. Det är ett behov. Jag har ju aldrig haft några större framgångar rent kommersiellt och livebiten har jag om inte gett upp så i alla fall dragit ner på. Det tar på krafterna att spela live nuförtiden.

Vad driver dig att fortsätta efter alla dessa år?

-Det hänger ihop lite med svaret på förra frågan, att sluta göra musik för mig själv kommer jag aldrig att göra, det är ett behov på något sätt. Sen vet jag att det jag gör är bra och att jag har mycket musik kvar, inom mig, som väntar på att få se dagens ljus och nånstans finns väl den där drömmen om att det är fler som ska upptäcka det jag gör och uppskatta det.

Om du fick skicka ett kassettband till ditt yngre jag – vilken musik skulle finnas på det och vilket råd skulle du spela in mellan låtarna?

-Blues. Bluesmusik är liksom kärnan till alla musik, kanske låter klyschigt men så är det tror jag. Rådet jag skulle ge är att fortsätt skapa så länge det är roligt och ger dig något, undvik alkohol och ta betalt för det du gör. Omge dig med människor du tycker om och som gör dig glad. Var inte så ängslig när det kommer till skapandet, gör det som känns rätt i magen.

Om någon som aldrig hört Björn Gidlund tidigare ska börja med en enda låt – vilken ska det vara och varför?

-Det får bli två låtar, en med State of Mud och en med Björn Gidlund. Med State väljer jag Love is an instinct, för att den är så vacker i all sin skevhet. Texten är skriven av Erika Andersson Jonsson, henne har jag inte nämnt tidigare men hon har också varit viktig för mig och min musik, jag hade titeln och bad Erika skriva resten, och det gjorde hon med bravur, jag slängde om lite i verserna och slutresultatet tycker jag fångar det som jag vill att State of Mud ska vara. Inspirationen till soundet är hämtat från den ljudvärld som XXXTENTACION och Lil Peep brukar bygga. Robin spelar fina trummor och jag lyckades skapa stämningsfulla ljud på den Juno 60 som Anders Mellgren så snällt lånat ut till mig. Just den keyboarden är en viktig del i State of Muds musik. Med Björn Gidlund väljer jag I skuggan där bakom. Jag skrev den efter att jag hört David Ritschard framföra Tankar på nattgammal is av Euskefeurat, och textmässigt är det kanske vad jag klarar av, alltså det bästa jag kan, när det kommer till storytelling och att berätta en historia till musik. Jag är oerhört nöjd med den texten och hur den också harmonierar rent musikaliskt. Synd att så få har hört den bara.

Till sist. Vilket ljud från din uppväxt skulle du vilja spela in och bevara på ett kassettband för alltid?

-Då väljer jag ett barndomsljud. Jag minns så tydligt hur morsorna på Körfältet vid middagstid ropade ut över gården att det var dags att komma in och äta middag. Vi barn var där ute på gården och gjorde vårt, mammorna, hemmafruar, gjorde sitt där inne, städade och lagade mat, som det ofta var på den tiden, på 70-talet, också kom ropet, ”Johan och Björn, det är mat!” också nästa morsa, ”Kjell och Sven! Kom in och ät!”

Det skulle också vara kul att ha bevarade ljud från alla dem förfester man hade som ungdom i Östra Odensala, det skulle nog också vara lite genant att höra upptagningar från dessa, då man satt och lirade Creedence på ostämda gitarrer och löste världsproblem och kärleksbekymmer samtidigt som berusningsgraden steg.

-Annars slog det mig att ljud och musik från min ungdom och uppväxt mångt och mycket är Toni Holgersson. Jag lyssnade på Hundåren med Tomas Andersson Wij, där Toni berättar om sitt liv, naket och ärligt, och i programmet så spelas korta klipp upp från Tonis alla skivor, och jag skickades omedelbart tillbaka till mitt 17-åriga jag som varje dag i ett års tid hade samma procedur efter skolan. Hem, in på syrrans rum som hade den bästa vinylspelaren, ligga på sängen och lyssna på Tonis debutskiva. Så den skivan är min ungdom på nåt sätt.

(Edit: Körfältet är ett stort område med hyres- och bostadsrättslägenheter i utkanten av Östersund. Östra Odensala är ett villaområde)