Feature
jun 3, 2026
Feature
jun 3, 2026
Av Christer B. Jarlås
Idag släpps Lars Bygdéns nya album War. Det är hans första sedan succén för fem år sedan med det hjärtskärande avskedet till hans fru på ”One Last Time for Love”. ”War” har blivit ett dynamiskt litet mästerverk på åtta låtar och rymmer ett brett känsloregister, med Lars röst och låtskrivande i centrum. Produktionen har gjorts tillsammans med gitarrlegendaren Ola Gustafsson (Lars Winnerbäck, Melissa Horn med flera). Låtarna vilar i den tradition som länge kännetecknat Lars musik, med rötterna i americana och nordisk folkmusik, men nu med en tydligt analogt elektronisk botten. Allt är inspelat i klassiska Studio Atlantis i Stockholm.
Christer B. Jarlås har intervjuat Lars Bygdén om det nya albumet, hans karriär och han syn på tillståndet i världen just nu.
Du har gjort över 30 år i den svenska countrymusikens tjänst. När du började med ditt The Thousand Dollar Playboys kändes det då som du börjat på ett livslångt projekt som du skulle hålla på med 2026? Eller hur tänkte du då?
-Nej absolut inte, men jag var ju bara ett barn, ett rätt stort och gammalt barn men ändå ett barn. Då handlade det nog mer om att markera någon sorts utanförskap, att göra något som ingen annan gjorde i den del av musikvärlden som fanns då. Ingen tyckte det var särskilt coolt med truckerromantik och pedal steel på Pipeline i Sundsvall vid den här tiden. Sen fanns nog inte ens i min tankevärld vad jag skulle syssla med 2026. Jag oroade mig nog snarare för att jorden skulle gå under vid millennieskiftet.
Du och ditt band var ju pionjärer och du gavs förra året bra med utrymme i teveserien om den svenska countrymusikens historia. Hur upptäckte du själv countrymusiken? Och hur var det då 1996 att spela country?
-Country var tabu i mitt hem. Min mamma hade en hemsk chef på apoteket där hon jobbade som hon hatade. Chefens favorit var Alf Robertson och därför var Alf Robertson det absolut värsta som fanns. Det tyckte jag också, då jag fortfarande var så ung då att jag tyckte som mina föräldrar per automatik. Men sedan tonåren så hörde jag sydstadsrock för första gången och blev helt såld. Lynyrd Skynyrd och The Allman Brothers Band och sånt, de såg ju dessutom så himla hårda och coola ut, så då ville jag se ut så. Sen när man började utforska var deras influenser kom ifrån landade man ju rätt fort i countryn, även om det tog ett tag att acceptera mer traditionell country för mig. Mammas aversion, och hur man såg ner på country i stort satt rätt djupt även i mig tror jag.
-När vi hade premiär på Pipeline med The Thousand Dollar Playboys på annandagsgalan 1996, så trodde folk att det var på skämt, alltså innan vi började spela så gick ryktet att vi skulle spela country och det var då så pass otänkbart på en rockklubb som Pipeline att folk trodde det måste vara någon form av humornummer. Men sedan när vi började spela och folk fattade att det var på allvar så blev det succé. En annan fin grej från den konserten var att vi spelade "You've got a friend" då jag precis hade upptäckt James Taylor vid den här tiden, och min mamma och pappa var där och dansade styrdans mitt bland svartrockarna på Pipeline. När mamma dog för några år sedan hade hon önskat att jag skulle spela den på hennes begravning och det gjorde jag såklart.
30 år med country och americana. I dag är ju intresset för country i Sverige större än kanske någonsin. Är det något du märker av i ditt musikerliv i dag?
-Ja absolut. Det är ju otroligt mycket countryklubbar, festivaler och så vidare. Jag har ju själv startat Lars Bygdéns Honky Tonk Heaven på Gamla Enskede Bryggeri som vi haft en gång i månaden under våren och det har varit jävligt kul och uppskattat. Den enda lilla oro jag kan känna med det stora uppsving countryn fått är att det riskerar att bli musikgenrernas motsvarighet till padel.
Vad är den största skillnaden att spela och ge ut musik i Sverige nu jämfört med hur det var förr?
-Alltså jag gör väl ungefär som jag alltid har gjort. Den här gången har jag ju inte ens släppt plattan på streamingtjänsterna, förutom några singlar.
Ditt nya album släpps fysiskt nu i juni och som streaming först till hösten. Varför gör du så?
-Det måste finnas någon rim och reson. Det går inte att lägga ner så mycket tid som jag gör på ett album för att sedan frivilligt sänka ner det i ett hav av gratismusik. Jag har lagt ner alldeles för mycket av min själ i detta för att låta det bli på det viset. Det får väl ses som ett litet desperat försök att förändra min spelplan något, det känns i alla fall mycket mer inspirerande att göra så här istället för att göra som alla andra, jag hatar att göra som alla andra, det har jag alltid gjort.
-Vill man ha den får man köpa den i butik eller av mig på mina konserter. Det är mitt försök att få de småpengar som detta drar in, att i någon mån hamna i min ficka istället för i fickorna på någon idiot som spenderar dem på krig och helvete. Alltså: Spendera era pengar på Lars Bygdéns skiva War och inte på något annat jävla war.
Vilka andra som gör eller har gjort country i Sverige lyssnar du på?
-Nu när mamma är död törs jag säga att Alf Robertsson är den bästa countryartist vi haft i det här landet, en av de bästa överhuvudtaget.
Ett av dina tidiga album var döpt till ”Trading Happiness For Songs”. En lysande titel. Dina låtar har inte ofta haft ett glädjebudskap. Din nya singel och kommande album är döpt till ”War”. Varför lockas du av det hotfulla och sorgliga? Eller har jag fel?
-Nej, du har nog rätt. Jag har aldrig sökt mig till musik med glädjebudskap. Jag vet inte vad jag ska ha en låt som handlar om att man är glad till. Det gör mig inte gladare, och det ger mig ingen tröst att någon annan är glad. Sen tycker jag ju inte texter måste vara "djupa" eller så, det beror ju helt på, och jag älskar ju massa låtar som inte har sorgliga eller ens meningsfulla texter. Det hänger ju ihop, en fantastisk text kan ju bli värdelös med fel musik och tvärtom.
Vad kan vi vänta oss av det nya albumet?
-Jag tycker det sammanfattar mig väl. Vem jag är och så. Både i text och hur musiken låter, det finns ekon av allt jag lyssnat på däri tycker jag. Inte bara country som egentligen ju bara är en del av det jag älskar. Många som hört albumet tycker det är mer elektroniskt än de tidigare jag gjort, men sen finns det låtar som jag skulle kunna spelat in med Playboys också. Något mer uptempo jämfört med mina senaste album är det nog också. Sedan är det mitt klart mest politiska album textmässigt. Jag tycker nästan det blir ofrånkomligt med tanke på den sinnessjuka tid vi lever i.
Vad var den senaste konsert du besökte?
-Oj, vad sällan jag går på konsert märker jag nu. Kan det ha varit Einstürzende Neubauten på Fållan här i Stockholm? Jag säger det, då jag tycker att Neubauten väldigt underrepresenterade på Rootsyland och jag tycker det borde skrivas mer om dem in countrysammanhang. Kom nu förresten att tänka på en rolig anekdot, när jag för ett antal år sedan såg Willie Nelson på Berns, för att dagen efter gå på samma Berns för att se på Eintrürzende Neubauten. Blixa Bargeld, sångare i Neubauten, konstaterade då nöjt att det inte var varje dag man hade Willie som uppvärmare.
Dina texter är alltid starka och bra. Men de är på engelska. Hur blev det så och har du funderat på att skriva och sjunga låtar på svenska?
-Alltså det är egentligen väldigt enkelt. All musik jag älskade när jag växte upp var på engelska och därför föll det mig aldrig in att skriva på svenska, då jag inte hade någon egentlig förebild på svenska. Men det är klart att jag funderat och jag har ju även gjort några låtar på svenska, nu senast Lägg Ner Vapnen, men även med Hemvärnet, som är ett sidoprojekt jag har med Jan Strandqvist från Red Mecca och Stefan Brisland-Ferner från Garmarna. Vi får se vad framtiden har i sitt sköte.
Vad hoppas du på för mottagande av ”War”?
-Jag hoppas att den får ett otroligt mottagande, att alla köper den och kommer på mina konserter i sommar. Jag hoppas att alla lyssnar och tar till sig musiken och texterna. Det tycker jag skivan och jag är värd.
Jag får intrycket av att även du som så många andra just nu är orolig för utvecklingen i Sverige och världen just nu? Vilken betydelse kan musiken ha för att göra tillvaron bättre?
-Allt vi gör eller inte gör kan göra tillvaron bättre eller sämre. Jag tror att varje liten sak påverkar tillvaron mycket mer än vi någonsin kan tro. Varje litet leende mot en okänd, varje medmänsklig handling, varje utsträckt hand. Alla små saker som formar våra liv och känslan av gemenskap med alla de andra som lever på jorden. Men nu var det ju i och för sig musik specifikt du frågade om. Musik och konst kan ju vara en otrolig kraft. Titta till exempel på protestmusiken under 60-talet och Vietnamkriget eller punken för den delen. Men man saknar ju starka politiska röster nästan helt inom mainstreammusiken idag och dom få som finns är ju de överlevande resterna av tidigare generationer som Bruce Springsteen, Neil Young med flera. Ingen står på barrikaderna längre, eller åtminstone så har inte musiken samma självklara plats där längre, men det kanske bara är naturligt i den strömlinjeformade kapitalistiska verksamhet som musikvärlden reducerats till.
Om du får fria händer att låta någon sjunga en Lars Bygdén-låt. Vem skulle du önska sjöng och vilken låt?
-Wille Nelson. Han kan få ta vad han vill, men varför inte ”War” som är mitt eget försök till protestsång. Det skulle vara en dröm att höra.
Du har som sagt skapat musik som getts ut under 30 år. Om någon som aldrig lyssnat på dig skulle vilja upptäcka din musik. Vilken låt och vilket album tycker du de borde börja med?
-Jag tycker självklart att de ska börja med ”WAR”. Sen kan de leta sig bakåt om de gillar det de hör. Kanske med ”Little Things” då, den är ändå första låten och är lite som en smältdegel av sån musik jag gillar. Akustiskt och elektroniskt och country och gospel typ.
Jag har sett att du ordnar countrykvällar i Stockholm? Vad är det för kvällar? Och vad gör du på de kvällarna? Är det något du skulle kunna tänka dig att göra på fler ställen?
-Tanken med Honky Tonk Heaven är från början att jag spelat med de här otroliga musikerna och så tyckte Rikard Lidhamn som spelar bas och också jobbar där på bryggeriet på dagarna att vi borde starta en klubb där jag valde countrylåtar som jag älskar, och sedan ses vi har kul en gång i månaden och spelar dom och kanske några av mina egna också. Sedan har det blivit precis så och det har känts väldigt uppskattat av publiken. Många kommer tillbaka gång efter gång. Så vi kör vidare till hösten också.
Vad är din relation till Sundsvall i dag?
-Det är ju min hemstad och min pappa bor fortfarande där, och det kommer alltid i någon betydelse alltid att vara hemma. Sedan tror kanske jag inte kommer att flytta hem igen. Jag är rätt djupt rotad här nere i storstan nu.
När och var ska vi få höra dina nya låtar live?
-Under sommaren kommer ska jag ut på en turné och gör små nedslag runt om i Sommarsverige och spelar låtar från War samt ur min tidigare repertoar, och med sig har jag färska exemplar av skivan. Tanken är att varje spelning blir som ett exklusivt litet releaseparty.
Så här ser turnéplanen ut:
26 Jun Holännapaviljongen, Ljusdal
28 Jun Skatans dansbana, Njurunda
03 Jul Kulturkapellet, Sörfjärden
05 Jul Skönsmons kyrka, Sundsvall
15 Jul Skottvångs gruva
20 Jul Kulturoasen Uppsala
01 Aug Vingåker
07 Aug Södra Råda timmerkyrka, Gullspång
08 Aug MM's café med mera, Örebro
09 Aug Svalbo Café, Nora
21 Aug Annelundsgården, Malmö
22 Aug Tomarps kungsgård
26 Sep Broadway kvarterskrog, Norrköping