”Det finns inte en ton, inte ett ord som jag inte kan stå för. Och jag har varit 100% hands-on i hela processen”

Av Christer B. Jarlås

 

Emma Nilsdotter har en röst som är bättre än de flestas. Du har garanterat hört den många gånger. Antingen när hon var medlem i The Real Group, när hon i många år sjöng till bandet i TV 4:s ”Let´s Dance” eller när hennes röst var med på några av Britney Spears låtar. Men en kris fick henne att återvända till den musik hon redan som tonårig dansbandssångerska i Södra Lappland började upptäcka med Emmylou Harris. Nu i mogen ålder har hon släppt soloalbumet ”Let Me Stay Here For A While”. En samling starka personliga sånger på vad som kan vara ett av det här årets bästa svenska countryalbum.

Christer B. Jarlås har intervjuat Emma Nilsdotter för Rootsyland

För den som inte vet men är nyfiken. Hur skulle du vilja beskriva dig och din musik och dina drivkrafter inom musiken?

-Jag kommer ifrån Vilhelmina från börjans begynnelse men bor sedan 25 år i Stockholm. Jag är kanske okänd för många men har jobbat som musiker och artist i hela mitt liv. Min musik är en blandning av americana och country och säkert en massa andra stilar också.

-Jag försöker undvika att själv sätta epitet på min musik, jag tycker det är svårt och lite hämmande. Jag gör skitbra musik, vad är det för genre? 🙂

-Men skämt åsido, jag ville göra ”riktig” musik, som känns äkta och som har något att säga, musik som är spelad av riktiga musiker, ingen AI genererad mellanmjölks smet och jag tycker att jag har lyckats med det. När arbetet med det här albumet inleddes kände jag att för första gången i mitt musikaliska liv ska jag göra något för MIN skull enbart. Så på sätt och vis har jag bara skrivit för min egna skull. En ren egotripp alltså.

-Jag har insett att jag alltid har varit någon annans verktyg i hela mitt yrkesliv. Som frilansande musiker har jag alltid hjälp andra och gjort sånt som jag har blivit ombedd att göra. Det har absolut varit både roligt och lärorikt och jag är tacksam för varje del i den resan för den har fått mig dit jag är idag, men jag slutade lyssna på mig själv på vägen.

-Med albumet ”Let me stay for a while” känner jag sån enorm stolthet och jag har aldrig i hela mitt liv varit så otroligt nöjd över något som jag har skapat (förutom mina två barn då. Som för övrigt heter Luke och Leia. Jag är obotligt sjuk i Star Wars-sjukdomen, ”nörd”).

-Det finns inte en ton, inte ett ord som jag inte kan stå för. Och jag har varit 100% hands-on i hela processen, allt ifrån att skriva musiken, välja musiker, producent, bestämt vilken riktning låtarna ska ha, göra omslag, marknadsföring. Ingen har bestämt över mig och det har varit oerhört befriande! Jag brukar beskriva det som att jag har varit kapten på en båt. Jag har haft hjälp av en massa talangfulla vänner (matroser och styrmän), men till syvende och sist så är det jag som har tagit alla beslut.

Det är ju först nu på senare tid jag har hört dina sololåtar. Jag tycker att det är lysande country. Men hur har ditt förhållande till country och americana varit från uppväxten till idag?

-Tack, vad glad jag blir att höra att du gillar det! 

- Under tonåren lyssnade jag på det som alla andra lyssnade på då, en salig blandning av U2, Nirvana, Björk och Lisa Nilsson.

-Min pappa var dansbandsmusiker och frågade mig när jag var tretton år om jag ville sjunga med ”gubbarna” (som var yngre än vad jag är idag, haha!). Jag sa ja och gick igenom pappas enorma skivsamling för att hitta dansant musik som inte var Vikingarna eller Lotta Enberg. Jag hittade en platta med Emmylou Harris och en låt som hette ”C’est la vie”. Den var grymt svängig och gick utmärkt att dansa till. Jag hade ingen aning om vilken ikon Emmylou var och fortfarande ÄR. Det var nog mitt första möte med country.

-Sen har jag ett minne ifrån när jag en sen kväll satt hemma och skulle plugga och lyssnade på radio samtidigt och man livesände en konsert med en amerikanska som hette Shawn Colvin. Vi pratar början eller mitten på 90-talet. Jag blev helt såld! Sedan dess är hon nog en av mina absoluta favoriter inom americana/folk.

Du växte upp i Södra Lappland. Hur var det med musiken och sången under din uppväxt? När förstod du att musik kan bli ett yrke?

-Jag har sjungit i hela mitt liv. Jag har fått berättat för mig att som litet barn sjöng jag jämt. Det har jag egentligen inget eget minne av, jag minns mest att jag var väldigt blyg. 

-Eftersom pappa var dansbandsmusiker fick jag tillgång till en hel del musik. Pappas vinylsamling är ENORM och jag växte upp i ett jättestort hus med två stora vardagsrum, varav det nedre rummet hade öppenspis, en stor flygel, skivspelaren och jättestora högtalare. Det var fantastiskt att kunna gå ner dit och dra igång en vinylplatta och låta sig svepas med av musiken… När jag tackade ja till att sjunga i pappas dansband var det blandade känslor. Musiken var töntig tyckte jag (jag var ju en lika töntig tonåring vill jag påpeka), men att sjunga var kul. Dessutom tjänade jag pengar! Men att det skulle kunna bli mitt jobb förstod jag inte förrän långt senare.

-Efter avlutat gymnasium sökte jag mig till folkhögskolor inom musik i hopp om att hitta något att hänga upp mig på och det gjorde jag. Hamnade tillslut som 21-åring i Stockholm och började jobba som sessionsmusiker, det vill säga att man hyrde in mig för att köra eller spela in sång på studioinspelningar. Jag körade även live, åkte på turnéer med andra artister, och 2008 blev jag medlem i a capella-gruppen The Real Group.

Du har sjungit med Britney Spears, skrivit låt inspelad av Kylie Minogue och under många år var du medlem i The Real Group och du har sjungit i Let´s Dance. Hur hamnade du i dessa sammanhang? Och har du några speciella minnen värda att lyfta fram från tiden runt alla dessa storheter?

I en del intervjuer lyfter du fram pandemin som något som kom att ändra en hel del i ditt liv. Vad hände?

-Ja, jag har gjort många olika saker och det är ganska spretigt.

-Att jag har sjungit bakom Britney Spears var en så enkel sak som att jag vid den tidpunkten jobbade som sessionssångerska i en musikstudio där låtskrivarna och producenterna till Britney jobbande. Jag blev som vanligt ombedd att sjunga på några låtar och det visade sig att en låt hette ”Toxic”. Britney var lite ute just då och den här låten skulle bli hennes comeback. Mina andra kollegor var inte alls impade av att jag sjöng på Britneys låt eller låtar, jag gjorde faktiskt fler än en. Inte förrän ett eller två år senare när låten släpptes och blev en SUPERHIT kom folk fram till mig och tyckte att det var supercoolt!

-Låten som Kylie Minouge spelade in var från början min låt som jag skrev och spelade in tillsammans med en house-duo. Vi hade gett ut låten på ett brittiskt bolag när Kylies producent råkade höra den och vill ha den till henne. Vi tackade såklart ja. Låten heter ”The One” och är med på dennes album ”X”.

-2008 fick jag förfrågan att sjunga i Tv-programmet Let’s Dance. Samma år fick jag frågan att bli ny medlem i a capella-gruppen The Real Group. Under tre år sjöng jag i Let’s Dance, jag gjorde ett uppehåll i tio år för att återkomma under de tre sista säsongerna innan programmet lades ner. Det var ett kul jobb, men ganska påfrestande. Långa dagar och mycket väntan.

-Under tolv år var jag medlem i The Real Group. Det var en spännande tid, även om jag egentligen inte kände för musiken särskilt mycket. Jag fick resa över hela världen, första resan var till Nashville och jag lyckades se Keith Urban live!, träffa enormt många spännande människor, se nya platser och sjunga inför en hängiven publik.

-Tyvärr var klimatet i gruppen inte alls bra. Det var hårt och jag blev både deprimerad och utbränd. Vi bråkade en hel del mot slutet och 2020 tvingades jag lämna gruppen för att överhuvudtaget överleva. Vi har ingen kontakt alls idag och det är jättetråkigt. Under pandemin sjönk jag ännu djupare ner i depressionen och kände mig vilsen.

-Jag var helt plötsligt ensam, hade inga jobb egentligen, jag var mentalt helt körd och både självförtroendet och rösten var trasig efter den hårda tiden i gruppen. Trodde att jag aldrig mer skulle sjunga faktiskt. Jag tänkte att jag skulle skaffa mig en utbildning och ”växa upp”, så jag satte mig i skolbänken tillsammans med en ett gäng 20-åringar. Läste två år till mönsterkonstruktör och designer inom mode, men det var fruktansvärt. Jag vantrivdes och kände mig ännu mer vilsen.

-Då kom en vän och bjöd in mig till ett låtskrivarläger och under en vecka befann jag mig i skogen i Tiveden tillsammans med några underbara, nyfikna och vänliga människor och jag kände att jag började lita på mig själv igen, min röst och min musikalitet. Det var där och då den nya Emma började ta form, hon som idag är jag. Jag hade ingenting att bevisa för någon längre utan jag började leta efter vad JAG ville. Och jag ville skriva americana och country. Jag har älskat genren i över 20 års tid men varit för feg för att ge mig hän till 100% då det ansågs vara töntigt i min omgivning av professionella musiker och a capella människor… Men bättre sent än aldrig som det heter.

På ditt nya album skriver du bland annat tillsammans med andra låtskrivare. Vilka och hur kom du i kontakt med dem? Och vad har styrt texternas innehåll? Många låtar känns ju ändå som att de handlar om ditt liv? 

-Mitt låtskrivande börjar oftast med att jag jammar fram melodi och sporadiska ord. Jag har stämt om min gitarr till öppen stämning och då blir jag så mycket friare i skapandet för jag har verkligen ingen aning om vad jag spelar för ackord utan jag måste bara lyssna mig fram och undersöka vilken väg musiken vill ta mig. Ibland kommer texten av sig själv, som titelspåret ”Let me stay for a while” och ”The Story of Billy Ray” och ibland måste jag bolla text med någon annan.

-Jennifer Saxell är en låtskrivare som jag har skrivit texter med. Hon är kanadensiska och superbra på att hitta små twistar, byta ut ord och få saker att falla på plats. Vi träffades första gången när vi båda var på låtskrivarcampet i Tiveden. Hon och jag hade jättekul när vi skrev ”I’m not your girl” ihop. Jag hade varit på ett kafé när en okänd man kom fram till mig och refererade till mig som ”tjejen” i ett försök att flörta och verka lite ball, något som gjorde mig lite sur (för jag tyckte han var plump och respektlös) samtidigt som jag började skratta för att han var så tölpig och jag var sjukt ointresserad. Jag kände att jag ville säga att jag är så mycket mer är ”en tjej”. Därav refrängen ”I’m a mother, a daughter, a sister and a lover, I’m a beacon of fire, a Grail, Holy water, but I’m not your girl”. Visste ganska direkt att det skulle bli en duett och jag är så himla glad att Frida Öhrn tackade ja till att sjunga den med mig.

-Jade Ell är en annan låtskrivare som jag har jobbat med. Vi träffades av en slump på en spelning som jag hade 2023. Hon skulle egentligen ha varit på Grammis-galan den kvällen som nominerad låtskrivare, men det hade blivit strul med hennes biljett, så istället hamnade vi på samma klubb och tycke uppstod! Vi har bland annat skrivit ”On a wire” tillsammans. Jag hade skrivit all musik hemma i köket men texten ville inte infinna sig. Jag trodde att låten skulle handla om att åka bil och att allt kommer att ordna sig ”så länge du sitter bredvid mig”. Det var alltså en ganska glad och positiv låt i mitt huvud.

-När jag kom hem till Jade hade kriget mellan Israel och Gaza precis dragit igång. Vi kände oss båda maktlösa och förfärade över det mörka som började ta plats i världen, murar som byggdes, maktgalna män i höga positioner… vart skulle världen ta vägen? Jag berättade för henne att jag brukar stänga av tv:n och nyheterna när det känns för tungt och istället krama mina barn och min man när hopplösheten griper tag i mig, det är det som gör att jag kan finna hoppet igen, i kärleken jag känner för dessa liv. Efter det skrev vi texten som istället kom att handla om just mörkret i världen och att det känns som om mänskligheten balanserar på en tunn lina. Men att det finns hopp så länge det finns kärlek.

-Jag spelade in den låten live med min man nere i vår hemmastudio, vi filmade och la upp den på sociala medier. Helt plötsligt hade Lisa Nilsson plockat upp den och lagt den på sitt flöde, hon som tidigare varit min idol lovordade nu mig! Till albumet valde jag att behålls inspelningen precis som den var och om man är nyfiken på att se videon finns den på YouTube.

Finns det någon särskild historia runt någon eller några låtar du vill berätta?

-Alla låtar på skivan har en speciell historia. Jag berättar alltid om detta när jag spelar live, för jag tycker själv att storytelling är en viktig del av ett framträdande.

-När jag skrev ”Let me stay for a while” forsade orden ur mig och när den var klar började jag gråta eftersom den summerar så mycket om mitt liv och min resa. Jag växte upp i en trygg miljö och hade stora drömmar om att lyckas. Jag har jobbat hårt och lyckades leva på musiken, köpa hus, bilda familj, men sedan kom pandemin och sprickan i The Real Group ödelade allt. Jag föll handlöst in i depression och bitvis trodde jag att jag skulle ge upp, men när jag började skriva musik till det som nu är mitt album, insåg jag att jag inte var färdigt. Även om jag stod utan jobb så kände jag att jag mådde och mår så otroligt bra av att vara i musik och jag har så mycket mer att ge. Så det är en uppmaning till mig själv om att inte ge upp utan att tillåta mig att stanna kvar en liten stund till…för när jag får vara i musik mår jag ”better than OK” som jag sjunger.

-”The Story of Billy Ray” handlar om en ensamkommande flyktingpojke som tvingas lämna sitt hemland. Jag har mött många Billy Rays genom åren, idag vuxna män som alla berättat liknande historier om att de som barn tvingades fly för att slippa dras in i ett krig som de inte startat, där de tillslut kommer fram till ett land där de inte kan språket och vuxna tittar på dem med misstänksamhet. När jag skrev låten var min son 12 år och jag tänkte att om han hade tvingats fly på samma sätt så hade han nog aldrig överlevt. Det var en fruktansvärd tanke. Min tanke med låten är att vi aldrig får glömma bort att ett barn alltid är ett barn, oavsett ursprung. 

Vilka musiker är med på albumet och hur kommer det sig att det blev dem? Vem har du spelat längst med av dem?

-Till att börja med så är min man Patrik Hjerling med och spelar bas på alla låtar. Så han har jag nog spelat längst med. 🙂 Han är heltidsmusiker och spelar bland annat med Jill Johnson. Han är min bästa vän och mitt största fan. Såklart.

-Alla musiker inklusive producenten Roger Gustafsson är människor som jag lärt känna under mina år som frilansande musiker. Det är några av Sveriges mest anlitade musiker och jag är så otroligt tacksam och också förstummad över hur många som ville vara med på inspelningen av plattan. Jag har inte mött något motstånd ifrån någon och då ska man veta att musiker brukar vara svårflörtade! Tvärtom har jag fått så otroligt fin respons ifrån alla som varit med, till och med har musiker hört av sig och erbjudit sig att vara med utan att jag ens frågat. Det gör mig stolt. Det betyder ju att jag har gjort bra ifrån mig, inte bara musiken utan också att jag har skapat fina band med människor under åren.

-Så ett axplock av alla stjärnor som är med: Janne Robertsson trummor, Micke Häggström trummor, Erik Jansson sång och gitarr, Rickard Nilsson piano, Britta Bergström kör, Ingela Olson kör, Kristoffer Nergårdh piano, Stefan Persson trumpet, Wojtek Goral saxofon, Magnus Wiklund trombon, Peter Edgren munspel…  

-Jag kommer att trycka upp både CD och vinyl inom snar framtid, där kommer allas namn stå med. Jag älskar själv att läsa på skivor om vilka som spelar, vilka artisten tackar … Det är synd att Spotify inte visar den informationen tycker jag.

Vilken låt på albumet tycker du att den som inte hört dig förr ska börja med?

-Oj, vilken svår fråga! Alla låtar är ju mina barn och hur ska man kunna rangordna ens bebisar…? 🙂

-En del av mig tycker att man ska lyssna på albumet från början. Men så finns det såklart några olika aspekter man kan leka med. Om man gillar fiddle och dobro ska man lyssna på ”What Happened to you, Jolene?” som verkligen låter country.

-Om man gillar sväng och americana med lite blues inslag ska man lyssna på sista låten ”It’s not you, it’s me” som är en rolig låt som handlar om den störta lögnen av dem alla: den man säger när man ska göra slut med någon och för att göra skadan lite mindre säger man ”Det är inte dig det är fel på, det är mig”. Jag bytte plats på det där för det är ju alltid den andre det är fel på, annars skulle man väl inte dra, eller hur? En skojig låt.

-Sen så har första låten ”Let me stay for a while” ett fullkomligt lysande blåsarrangemang som man inte får missa, så summeringen av detta blir ändå: Ta det från början helt enkelt!  

Vad för musik lyssnar du mest på hemma? Vilken konsert var den senaste du besökte? Vilket album var det senaste du lyssnade på?

-Jag lyssnar på lite olika musik hemma, beroende på vad jag gör. Jazz, country, salsa…Igår spelade jag Miles Davis ”Kind of blue” när jag lagade mat… Det är förresten nästan alltid när jag lagar mat som jag lyssnar på musik. Andra favoriter är Highwomen, deras platta från 2019 är fullkomligt lysande!

-Senaste konserten jag var på var Lake Street Dive som spelade på Debaser i mitten av februari. Bra band men värdelöst för mig att gå på konsert med stående publik för jag ser aldrig något. Jag är bara 1.64 cm lång och jag hamnade såklart längst bak och såg bara ryggen på massa killar…  inte kul!

Din röst är ju i en klass för sig. Men vilka andra röster gillar du och lyssnar på?

-Det finns många röster jag gillar… kvinnliga: Shawn Colvin, Lisa Nilsson, Brandi Carlile, Joni Mitchell, Alison Krauss, Tenille Townes

Manliga; Keith Urban, The Brother Landreth…

-Inser att det är mer kvinnor än män! Men någon som har inspirerat mig mycket genom åren är ändå Monica Zetterlund. Hon kunde kontrollera sitt vibrato till 100% och det imponerades jag av som ung och jag tänker ofta på det när jag själv sjunger.

Vilka svenska låtskrivare gillar du?

-Förutom Jade Ell och Jennifer Saxell som jag har jobbat med gillar jag First Aid Kit för deras internationella finess, jag gillar Peter Kvint för hans mångsidighet, jag gillar Eva Dahlgren för hennes vackra svenska texter, även Veronica Maggio skriver bra svenska texter. Jag imponeras av de som skriver på svenska faktiskt! Tycker det är oerhört mycket svårare än att skriva på engelska av någon märklig anledning. Det borde vara tvärtom men så är inte fallet med mig.

När och var kan vi höra dig live i år? Och vad väntar framöver i övrigt med din musik?

-Härnäst ska jag spela med bandet på Aspen Live i Aspudden den 20:e mars. (Bandet består av Patrik Hjerling, Micke Häggström, Roger Gustafsson, Erik Jansson och Ingela Ohlson).  Nästa tillfälle med bandet blir den 30:e maj på den stora Countryfestivalen på High Chaparall och det ska bli galet kul! Jag kommer att spela samma dag som Chris Kläfford och Jill Johnson, delar av mitt band spelar även med dessa och det kommer att bli en fantastisk dag, det är jag helt övertygad om!

-Jag spelar även på duo med min man, vi åker runt till mindre ställen och spelar, bland annat kommer vi att besöka Smögens kyrka den 15:e juli. 

-Det jag hoppas är att fylla kalendern med massa spelningar, för det är mötet med publiken som är roligast! 

-Jag ska också fortsätta skriva, det här är bara början...