Feature
nov 25, 2024
Feature
nov 25, 2024
Av Lars Svensson
Visste ni att Benjamin Harrison var USA:s 23:e president? Inte? Men medlemmarna i West of Eden kan garanterat svara. De kan namnen på USA:s samtliga presidenter, i ordning! Bandet har imponerande kunskaper om mycket som kanske ryms under rubriken värdelöst vetande, men som lika gärna kan vara kompetensfyllning. Under sina turnéer i en minibuss ägnar sig gruppen gärna åt att förkovra sig i varierande ämnen. Jag tror det är få band som turnerar så mycket som West Of Eden, Göteborgsgruppen som under de senaste 27 åren ägnat sig åt att utveckla sin musikaliska särart som vilar i en stadig keltisk mylla med starka irländska och skotska influenser. Utan att veta, tror jag det är få platser i landet där gruppen inte spelat, arenor, teatrar, konsertsalar, skolor men också i trädgårdar. Bandet är ute på en svensk version av en ”never ending tour” om man så vill.
Nu ger sig bandet ut på vad som blivit en tradition, den årliga Celtic Christmas turnén som i år omfattar 26 (!) konserter med början i Karlstad den 27 november och avslutas på Södra Teatern i Stockholm den 21 december, många av konserterna är utsålda. Bandet släppte för övrigt 2022 sitt tredje kritikerrosade julalbum ”Next Stop Christmas”. Som vanligt tränger sig gruppen in i sin turnébuss modell mindre som ställer stora krav på att få med sex musiker samt all annan nödvändig utrustning. Provpackning pågår för fullt.
- Våra julturnéer har växt enormt, berättar Jennys Schaub som tillsammans med Martin Schaub 1997 bildade bandet. Det är förstås jätteroligt och många i publiken ser oss varje år. Jag tror det kan finnas en viss trötthet att höra traditionella svenska julsånger; här får du irländska hymner, engelska carols m.m; en annan tradition som inte är lika välbekant här. Vi har inga svenska julsånger alls på repertoaren.
I samband med turnén släpps också en ny singel; ”Winter Solstice” skriven av Jenny och Martin samt gruppens gitarrist Henning Sernhede.
Alla turnédatum finns på West of Edens hemsida.
Trots att vare sig Jenny eller Martin kommer från en folksångsbakgrund blev de vid ett Irlandsbesök förälskade i musiken. En viktig anledning var att Jenny hemma hört irländsk musik.
- Jag älskade Mark Knopfler, berättar Jenny, och inte minst tv-serien ”Mot alla vindar” som gick på TV när jag var barn, och senare kom filmen ”Titanic” samt exempelvis The Corrs med sitt mer popiga sound. När vi kom hem från Irland tog vi kontakt med kompisar. Vi började spela ihop, på den vägen är det.
-Det hände väl i början i samband med pubspelningar, säger Martin, att vi spelade traditionell irländsk musik som ”Whiskey in the Jar”, typ Dubliners allsångslåtar, men det passade inte riktigt oss. Vi ville mer berätta en historia, inte bara spela snabba låtar.
- Man kan väl sägs att vi också influerats av sådana som i huvudsak kommer från den keltiska traditionen som Paul Brady och Sandy Denny som Jenny ibland får höra att hon påminner om. Men även Dolly Parton, Alison Krauss och Emmylou Harris är och har varit viktiga för henne. Men att jämföras med Sandy Denny är inget Jenny har strävat medvetet efter. Det bara är så, menar hon.
Martin säger att deras musik som blir till gärna blir en ”hopröring” av olika influenser och stilar och menar att det är viktigt att ha en målbild i arbetet, något att se fram emot, eller som Leonard Cohen lär ha uttryckt det: Det är inte över förrän man ligger i graven.
WOE har hittills släppt 14 album, de första plattorna hade mer av ett popideal till karaktären. I och med albumet ”The West of Eden Travelogue” (2009) fick bandet något av en nystart. Tanken var att spela in låtar med resande som tema. Resten av bandet hade inte hört låtarna som Jenny och Martin skrivit innan det blev dags att spela in. Var och en fick sen bidra med sina egna idéer för att komma fram till en gemensam bild vad man ville berätta. Det blev en form av grupparbete och ett arbetssätt som gruppen har behållit sedan dess.
- Temaarbete handlar mer om stämningar, tycker Martin, vi vågade plötsligt göra mer. Vi fick alla lura ut hur vi skulle gå till väga. Allt behöver inte vara inövat innan vi börjar spela in. Det är bra att veta vad ens uppdrag är. Att ha ett tema när man spelar in är ju också ett sätt att våga utmana sig själv.
Jenny menar att arbetssättet med teman också skapar en frihet att få berätta om människor, att inte enbart begränsa sig till en enstaka låt.
-Att hoppa in i nya världar gör att det blir oerhört mycket lättare för mig att vara kreativ.
”Travelogue” har följts av flera album med andra teman. 2021 tog man steget och spelade in på svenska med albumet ”Taube”. Projektet med Taubes musik föddes under pandemin. Tillvägagångssättet var liknande det som inför ” Travelogue”, var och en i bandet fick föreslå låtar, tanken var att varje låt är en berättelse och på så sätt ”gifter ihop sig”. Martin hoppas att Taube hade gillat detta, det har onekligen tillfört hans låtar en energi.
- Vi valde medvetet att inte ha för stor respekt för Taube när vi började arbetet. Vi tog exempelvis bort vissa verser här och där. ”Inbjudan till Bohuslän” blev helt instrumental vilket inte var helt okontroversiellt!
Men det är häpnadsväckande hur väl Taubes musik gifter sig med den keltiska musiktraditionen. Just nu har dock gruppen inga planer på mer svensk musik. West of Eden har ju också en internationell publik att ta hänsyn till.
Årets album ”Whitechapel” har fått ett väldigt bra mottagande. Projektet tog sin början med en bok som Jenny köpt på loppis med teman om myter och mysterier. Här fanns en berättelse om seriemördaren Jack the Ripper som fastnade. Hur kunde man jobba med detta? Vi visste väldigt lite, berättar Jenny. En radiodokumentär om de fem kvinnor som blev Jack the Rippers offer ledde vidare Ett av offren var en svensk kvinna från Göteborg. Bandet började på ett numera sedvanligt sätt med ett grupparbete och fick tillsammans fram ett grundmaterial som fungerade och resulterade även i en scenisk konsert som framförts i olika sammanhang. Framför allt ger Jennys sång, kött, blod och tyngd till albumets texter som närmast kan liknas vid noveller.
Både Jenny och Martin har inga svårigheter att skriva under på att klimatet för inte bara musiker utan för kulturarbetare i allmänhet är tufft. Det märks inte minst att det blivit allt svårare att få besked från exempelvis olika kulturarrangörer som fått svårare att överblicka sina kostnader.
Även skivförsäljningen har minskat för alla. Nu har visserligen West of Eden en publik som gillar att lyssna på skivor, men de köper färre skivor.
- Men vi har aldrig varit storsäljare, i dag ses skivor mer som promotion, säger Martin. Utomlands är det bättre. Andra länder i Europa är inte lika digitaliserade som Sverige, man använder ju kontanter i mycket större utsträckning. Jenny menar också att det exempelvis i dag är färre personer som ”lägger musik” i radion, det är färre möjligheter till att få recensioner osv. En positiv skillnad nu, menar Martin, att förr var det nödvändigt att ha ett skivbolag i ryggen, i dag behövs inte det på samma sätt då de tekniska möjligheterna att spela in musik ändrats.
Att spela ute mycket, även på små ställen är ett val bandet gjort, det är ett sätt att bygga relationer till sin publik. Men några av bandmedlemmarna har samtidigt civila jobb, vilket i sin tur blir att lägga ett puzzel som fungerar.
På frågan om planer för nästa år vill Jenny och Martin inte säga mer än att det finns tankar på inspelning av ett nytt album. Det ser vi fram emot. Och om undertecknad fick bestämma så vill jag gärna se West of Eden som ett av banden i SVT:s ”På spåret”.
För övrigt är Jennys favoritfärg grön. Martins är blå. Nu vet ni det!
Missa inte att se dem när de har vägarna förbi!
West of Eden är:
Jenny Schaub: sång, dragspel, tin whistle
Martin Schaub; sång, gitarr, mandolin
Lars Broman: fiol
Henning Sernhede: gitarrer, sång, banjo
Martin Deubler Holmlund: bas
Ola Karlevo: trummor