”Jag har snubblat på så många trösklar till ett större genombrott att det nästan är komiskt. Jag borde kanske skriva en bok om det någon gång, haha!”

Av Christer B. Jarlås

Foto: Lina Rörvall

 

Han är en på många sätt unik svensk artist och låtskrivare inom country, americana och visrock. Stiko Per Larsson har släppt album och turnerat mer än de flesta i snart 20 år. Under mer än tio år vandrade han längre och längre sträckor hela landet runt, samlade in pengar till välgörenhet och spelade gratis varje kväll för mat och husrum. De senaste åren har han spelat mer och mer utanför Sverige. Under eget namn på svenska, utanför Sverige under namnet Stiko och med den amerikansksvenska duon Kensie & Stiko. Han släpper hela tiden ny musik. Nyss en singel och ett nytt album på svenska släpps på sensommaren. Dessutom väntar som vanligt massor av livekonserter i och utanför Sverige på egen hand, med turnékonceptet Nashville Nights och med duon.

Rootsylands Christer B Jarlås fick en av sina största favoriter att sitta ner en stund för att reflektera över allt som händer och har hänt i en intervju

Du har haft fullt upp sedan vi hördes senast. Hur har ditt liv och din karriär förändrats efter att du började göra låtar på engelska och turnera utanför Sverige?

-Ja, men det är full fart nu för tiden, tack! Åh, det har inneburit en stor förändring. Det är väldigt inspirerande! Jag var så väldigt förknippad med Sverige och mitt svenska att jag trodde att jag aldrig skulle få pröva vingarna ordentligt utanför Sveriges gränser. Samtidigt har jag alltid skrivit på engelska och haft den delen av mitt låtskrivande off the grid litegrann. En plats där jag skrev utan direkt plan på någon utgivning. Inte alls likt det svenska, där det alltid funnits en ny skiva runt hörnet.

-Jag fick en oväntad inbjudan till Nashville Nights i Odense 2023, där deras grundidé är att flyga över låtskrivare från Nashville till Danmark för att visa hur deras låtskrivarscen låter och fungerar. Ibland kryddat med låtskrivare från Europa. Det året var jag inbjuden som artist, hade en konsert inbokad men det som kom att betyda något var något helt annat. Jag klev upp på scenen under en öppningsceremoni och fick sjunga ett par låtar inför 900 danskar och en massa amerikaner. Ingen visste någonting om mig, jag visste ingenting om dem. Jag kunde inga hierarkier och vem som gjort vad, så jag behövde liksom inte oroa mig för något. När den chansen dök upp så tog jag fram ett par sånger på engelska som jag aldrig spelat för någon. Det var otroligt roligt och jag tror både publiken och de andra artisterna blev lite förvånade. För dem var jag ju ingen alls, jag hade inget namn eller status. Men det var ett drömläge för mig, med tusentals konserter i ryggen i Sverige som gett mig en väldig trygghet. Jag älskade det och sedan dess har jag målmedvetet arbetat med att fortsätta skriva och släppa sånger på engelska.

Här på Rootsyland var vi först att för några år sedan avslöja att det var du som dolde dig bakom namnet Otis Kerp. Men nu verkar Otis ha försvunnit och du heter enbart Stiko utanför Sverige. Varför denna ändring? Hur fungerar namnet Stiko utanför Sverige?

-Otis Kerp fyllde en funktion under många år. Det var ett hemligt alter ego som egentligen bara jag och mina närmaste kände till. När det sen blev dags att släppa musik på engelska ville jag försöka göra det i smyg, så att mina svenska lyssnare inte skulle bli förvirrade. Jag höll fast vid det ett par år men till slut började det mola i magen att det inte var rätt. Jag är ju Stiko. För mina vänner och kollegor i Danmark var jag bara Stiko, med ett konstigt amerikanskt artistnamn. Det blev rörigt. Beslutet att byta till Stiko även på engelska tog jag slutgiltigt i höstas. Jag satt på Music Row i Nashville med några höjdare i musikbranschen som jag precis träffat. Jag var Stiko för dem och då tog fysiskt emot att berätta att jag hade ett artistnamn som inte alls klingade Sverige, vem jag är och var jag kommer ifrån. Direkt efter mötet bestämde jag mig för att det var dags. Nu heter jag mitt riktiga namn. Stiko låter dessutom förbaskat coolt på engelska, haha!

Mitt i alla spelningar med amerikanska artister och turnéer i Sverige, Danmark och Europa så ska du släppa ett nytt album på svenska, tre år efter det förra ”Kantbollar och Ufon”. Förutom språket vad skiljer dina engelskspråkiga låtar från dina svenska? Kan du berätta samma historier på svenska som på engelska?

-De senaste åren har varit så otroligt mycket skrivande på engelska, massor av cowrites och projekt som bara hänt. Det gjorde att jag faktiskt hade riktigt svårt att hitta tillbaka till svenskan. ”Kantbollar och ufon” 2023 blev dessutom så nära den ursprungliga visionen att jag var rätt nöjd! Tidigare har jag alltid känt en revanschlust så fort jag släppt en ny skiva. Man vill visa mera. Men den här gången kände jag inte så. Men efter en tid så kom det såklart krypande igen, haha. Det fanns mer att berätta. Det svenska är svårare, tråden man balanserar på är så skör. Det är så lätt att det blir för pretto eller för simpelt. Men det är också utmaningen!

-Man behöver också fler ord för att säga saker på svenska. Det är andra vokaler, vilket jag tycker hörs på inspelningarna. Jag vill hålla en linje, mina sånger på engelska blir bättre ju mer jag behåller min svenska melodikänsla och jag har också upplevt att sättet jag skriver på engelska skiljer sig från dem som har det som modersmål. Om man lyckas behålla ett svenskt vemod och tungsinne i det engelska språket kan man hitta formuleringar som jänkarna aldrig skulle ha hittat. Historierna är liknande på båda språken, men i och med att jag gett ut långt över 100 svenska sånger så är det väldigt kul att hitta nya sätt att berätta historier på engelska.

-Som artist på den här mittennivån jag är på så krävs att man har så många roller. Man bokar, sjunger live, planerar, packar saker, gör sociala medier och det ena och det andra. Många känner igen sig i det kan jag tro. Men om jag var tvungen att skala bort allt utom en enda sak så är det givet vad som ska bli kvar: Jag är låtskrivare, det är där nerven, nyfikenheten och spänningen finns för mig.

Vad kan vi vänta oss av det nya albumet som kommer att släppas i augusti?

-Jag fortsätter resan som jag började med ”Kantbollar och ufon”, där låtarna kanske har en lägre tonart och den valpighet som fanns under mina första plattor har ersatts av något annat. Jag blir äldre och det ska förstås höras. Jag har varit med så länge i Sverige nu, alla som hållit på länge vet att det kommer nyckelögonblick där dörrar öppnas som tidigare varit stängda. Jag har snubblat på så många trösklar till ett större genombrott att det nästan är komiskt. Jag borde kanske skriva en bok om det någon gång, haha! Det ger mig dock en stor fördel. Jag måste spela live i princip varje vecka för att försörja familjen. Jag måste hålla pennan vass. Jag kan aldrig någonsin slappna av och leva på gamla meriter. Jag är såklart så stolt över alla de lyssnare och följare jag har, de som upptäckt min musik och några av mina sånger finns med i människor viktigaste stunder, bröllop, dop, begravningar och sånt. Det betyder så mycket.

Vilka är med på inspelningen och hur kom du i kontakt med dem?

-Jag använder samma gäng i grunden som jag började jobba med under ”Kantbollar och ufon”, Carl Ekerstam är producent och har hjälpt till att sätta vibben i allt mellan trummorna och sången. Patrick Lundin spelar trummor och Jerker Odelholm spelar bas. De är fantastiska!! Såklart har Carl och Jerker massor av rutin på hur man spelar för en låt, efter tusentals mil på turné med Winnerbäck och andra svenska artister. Carl har jag känt i snart tjugo år, Patrick dök upp för åtta år sedan som en tillfällig vikarie på trummor i mitt band och han var så grym att vi snabbt började jobba med produktioner tillsammans också. Jerker är ny! Jag träffade honom för första gången i loge på Dalhalla efter att han spelat där med Winnerbäck för ett par år sedan och när Carl föreslog att han skulle kunna lägga basen på skivan så var det självklart att han skulle vara med.

Kommer du att spela det live efter släpp under hösten?

-Ja, men absolut! Jag är ju mitt i karriären ännu, min publik är väldigt fin på så vis. De vill såklart höra sina gamla favoriter men de nya låtarna fungerar ju som små brev från nutida mig till dem.

Du har de senaste åren spelat väldigt mycket i Danmark. Hur fick du de kontakterna?

-Jag fick en inbjudan från Nashville Nightsfestivalen i Odense över mail under våren 2023 och trodde först det var ett misstag, men det visade sig vara på riktigt. Planen var att åka dit, spela och sen åka hem igen och sen var det vidare till nästa sak men det blev något mycket mer än så. Jag kände mig väldigt hemma där, bland artisterna, låtskrivarna och publiken. Vi tittade snabbt på nästa steg och sedan 2023 har det blivit både egna turnéer och festivaler. I höst ska jag ner igen, först en vecka på turné med projektet Kensie & Stiko och efter det väntar festivalen igen.

-Kensie & Stiko-projektet är något som aldrig hade hänt utan Nashville Nights. Kensie Coppin är en fantastisk sångerska och låtskrivare och vi fann varandra på ett musikaliskt sätt väldigt snabbt. Hennes historia, sättet att sjunga och låtskrivande, det påminner så mycket om min historia. Hon har varit med länge i en stenhård amerikansk musikbransch och har hittat en väg på ren vilja och enorm yrkesskicklighet. Det är så kul att göra musik och spela med henne.

Under pandemin började du göra streamade konserter hemifrån och under dina många vandringskonserter gjorde du också streamade konserter. Du är väl lite av en pionjär på det området. Och du har fortsatt parallellt med turnerandet. Vad ger de här konserterna dig? Du har ju amerikanskt gästspel på den senaste, vad tyckte hon om det?

-Ja, jag gjorde min första livestreamade konsert 2007 under min första vandring och har sedan dess gjort det vid återkommande tillfällen. Under pandemin var det väldigt enkelt för mig att ställa om till onlinekonserter. Jag körde en gång i veckan och det växte till en digital lägereld för människor i en svår tid. Jag älskar formatet! Jag kan i lugn och ro välja och vraka bland låtar, prova nytt och spela gammalt. Lyssnarna knyter an till musiken och till varandra. Ekonomiskt var det en bra tid, jag kunde arbeta hemifrån på ett sätt jag var väldigt bekväm i. Det är verkligen en ynnest att få skrivna reaktioner på musiken i realtid. Kensie hängde på direkt och fattade direkt. Man måste vara avslappnad, våga skratta åt sig själv samtidigt som man i nästa stund tar ner det och vänder på känslorna.

Du är ju en av de få som är förunnat att ha gjort en låt som används som allsång av tusentals. Jag tänker på ”Bröder” och Leksands hockeylag. Hur känns det? Och Leksand åkte ju tyvärr ur SHL i år. Hur ser du på laget framtid och deras betydelse för bygden?

-Den låten har verkligen levt sitt eget liv. Bröder skrevs från början som en helt vanlig låt, men texten handlade om supporterskap, att hålla på ett lag, gemenskapen på läktarna och lite mer konkret om två leksandssupportrar som gick bort under våren 2008. Leksands IF hörde låten och frågade om de fick spela den inför matcherna. Såklart fick de det, hockey har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag har ett förflutet i Leksands IF både som ungdomsspelare och ledare.

-Efter ett tag kom frågan om jag inte kunde sjunga den live på isen också, åkandes på skridskor! Haha! Det var galet men det gick! Låten är kvar ännu och jag måste spela den varje konsert, vilket jag gärna gör. Den betyder väldigt mycket för många. Jag har sjungit den på alla högtider i människors liv, från bröllop till begravningar. Den är alltid önskad under mina konserter. Det är väldigt hedrande och speciellt, jag vet ju att många försökt skriva sånger till lag men att väldigt få får det att lyfta. Sportlåtar är en speciell genre. Jag tror nyckeln är att Bröder behandlats som en vanlig låt av mig, utan ambition att bli en hymn eller ingångssång. Folk känner sånt, det finns inga baktankar utan är en ärlig och skör sång som faktiskt har djupare mening än jakten på nästa framgång på isen.

-Leksand har haft sina toppar och dalar de senaste åren, hur hockeylaget går påverkar hela samhället här. Samtidigt måste Leksand sköta sin verksamhet på ett hållbart sätt och jag hoppas degraderingen till Hockeyallsvenskan gör att de ser över hur det jobbar och kanske hittar ett sätt där en stabil ekonomi och lyckade sportsliga resultat uppnås samtidigt! 

Det är i år 18 år sedan du debuterade med albumet ”Flyktsagor”. Vem var du då och hur levde du då? Och hur lever du i dag? Hur ser din plats i musikbranschen ut i dag jämfört med då?

-Tiden går och jag gick också! 2008 bodde jag i Stockholm, var luspank och flyttade mellan olika andrahandsboenden men fast besluten på att lyckas göra musiken till mitt fulltidsjobb. Jag var och är målmedveten, där kanske mitt pannben var min största tillgång. Jag har lärt mig otroligt mycket om låtskrivande sedan dess, lärt mig om min röst och framför allt spelat otroligt mycket live. Det har gjort att jag känner mig trygg och lugn på alla sorters scener på något vis. Nu bor jag sedan ett tiotal år hemma i Leksand, eller strax utanför Leksand, i Insjön. Jag har fru, barn och ett fint liv. Jag har till och med tagit körkort.

-Min plats i musikbranschen har alltid varit lite märklig. Det är svårt att sätta ord på det men det har varit likadant rätt länge. Min plats är nog lite luddig. Jag har aldrig varit speciellt hypad eller setts som nästa stora grej. Jag har nog inte heller det som krävts för att vara en sådan där stor folklig svensk artist. Jag har dock inte låtit det spela någon roll, jag har hittat mina egna vägar för att ta mig fram. Vandringarna har förstås spelat in i det. Jag har alltid känt mig lite vilsen i den svenska musikvärlden, det är lite likadant nu senaste åren när jag släpper engelska sånger.

-Jag känner otroligt många fina människor i musiken, många som betyder mycket för mig. Jag har också fått flera väldigt nära vänner i Nashville och trakterna därikring. Jag vet inte vad det är, men många där jobbar precis som jag. Ett evigt turnerande och en ständig hunger att skriva nya sånger och berätta nya historier. Många av de amerikanska artisterna spelar flera kvällar i veckan, vilket ger dem en otrolig självklarhet på scenen.

-Ibland tror jag att svenska artister skulle må bra att tröska på hårdare, spela mycket mera. Om det är det man vill förstås, haha!

Under många år var du omtalad för dina vandringsturnéer varje år. Varför började du med dem och varför slutade du? Hur ser du i dag på allt du faktiskt genomförde då?

-Det var en väldigt speciell tid och något jag är stolt över. Vandrandet började 2007, jag bodde i Stockholm men där fanns så många aspirerande band och jag har aldrig haft vassa armbågar. I stället blickade jag hemåt och hörde talas om att dalfolket länge vandrat till Stockholm för att arbeta. Så det var i mina förfäders fotspår allt började, jag ville se om jag kunde klara det och såklart försöka hitta en publik längs vägen. Med tiden blev det längre och längre turnéer och till slut började det också komma en publik. Från början var det enkelt, jag gick 3–4 mil per dag och spelade för mat och husrum varje kväll. När det växte så kopplade jag på välgörenhetssyftet också, vilket gjorde det hela till ett helt annat projekt för mig. Det var mycket lättare att hitta en styrka till benen när man vandrade för ett högre syfte. Jag vandrade på turné under tolv år, ända fram till 2018. Till slut hade jag nästan gått 10 000 kilometer. Någon sa att det var som att vandra från Stockholm till Tokyo och vidare 1500 kilometer rakt ut i Stilla Havet. Det känns overkligt långt och jag kan faktiskt inte begripa att jag gjort det. Men det gav mig minnen för livet, möten och vänner och möjlighet att göra 500–600 konserter och verkligen utveckla mitt scenspråk.

-Allt har sin tid. Familjen växte och jag behövde göra något nytt, det var speciellt att göra 30–40 gratiskonserter runt om i Sverige varje år. Det krävde också en oerhörd planering som gick ut över resten av året. Jag är glad att jag gjorde det men också glad att jag vågade sluta.

Som jag inledde. Du verkar ha det hektiskt i år. Hinner du att njuta och ha kul?

-Jag är tacksam över att ha mycket för mig och att det finns en efterfrågan. Det är verkligen ingen mänsklig rättighet att få arbeta som låtskrivare och artist, man kan aldrig slappna av och jag behöver ligga ute på turné väldigt mycket. Såklart har jag kul, jag trivs väldigt bra på en scen. Jag är mycket mer bekväm där än i andra sociala sammanhang, konstigt nog, haha!

-Nu är det en spännande tid när jag också bygger en närvaro i flera länder! Målbilden jag har är att det växer så pass att jag kan göra lite större, färre konserter som kan ge mig mer tid hemma. Trots att jag fått en otroligt fin och hängiven lyssnarskara med över 27 miljoner streams på mina sånger är jag väldigt ensam i det jag gör. Ingen bokare, manager eller liknande. Många artister på min nivå har ju det. I framtiden hoppas jag kunna hitta någon hjälp, så jag kanske kan slappna av mera, känna ett lugn när jag inte är ute på turné och kunna ägna mer tid åt att faktiskt göra det som jag är bäst på, skriva nya sånger.Men det finns en frihet och en styrka i att ha full kontroll på alla delar själv också.

-För att svara på frågan enkelt och rakt: Jajemen, jag älskar mitt jobb och njuter varje dag.