Från Landet – Om smutsiga sjöar, försvenskningar och ensamhet

Av Christer B. Jarlås

 

Från Landet är tillbaka igen med en sensommarkrönika. Semestern är avslutad. Nu blir det en skön lyssning på några av sommarens och årets svenska singlar, EP och album. Det blir som vanligt en salig blandning från norr till söder. Några riktigt fina försvenskningar blir det bland annat. Bra musik Från Landet helt enkelt. Urvalet är mitt eget och har inga anspråk på att vara heltäckande.

Sista veckorna av semestern innehöll en hel del livemusik. Storsjöyran där Lars Winnerbäck och Love Rönnlund var mina toppar, Lars Demian & David Tallroth på ett utsålt Lasse i Parken, lika bra som vanligt, Mando Diao, rockigare än på länge- och med ett sjujäkla välljudande ös,  på ett nästan utsålt Gröna Lund och tre dagar med sensommarens finaste, bästa och mysigaste festival Rootsy Summer Fest i Falkenberg med bland annat några av de artister som återkommer nedan. Underbara livsbejakande konserter

Vi börjar längst i norr. Från Landet stora favoriter i musikkollektivet Höstorkestern har samlat ihop sig till sitt fjärde album. ”Folkets hus” är albumet döpt till och det är vad jag förstår inspelat på det nu nedlagda och flyttade Folkets hus i Kiruna. Det inleds storslaget med en mycket svängig cover på Justin Townes Earles underbara ”Harlem River Blues” som nu fått lokalfärg från Kiruna och titeln ”Luossajärvi Blues”. En sjö till stora delar förstörd av gruvdriften och med lika grumligt vatten som i originalet. ”Framtidsstaden” är en suverän ödesmättad och lite skakande skildring om problemen i norr med avstånd när barn ska födas och ambulansen är 20 mil bort. ”Kattguldsgloria” om att genomskåda ett sorgligt förflutet. ”Varandra” har jag skrivit om förut. En stark Turid-doftande sång om ett demonstrationståg mot Kvinnohatet och vardagen. Älskar Linnea Enbergs sång på det där lite avmätta men så tydliga Turid-sättet. En av årets bästa låtar. ”Syster Mia” är klassisk rock&roll om en sjuksyster och vad som hänt i Kiruna från ganska långt tillbaka. Det är svårt att inte gilla ”Gamle Kompis”, en Euskefeurat-smakande ballad om sorg och längtan. De avslutande ”Sång från folkanparkeringen” och ”Kiruna Dör….Slåss!!!!!” har jag skrivit om förut. Två urstarka texter om sakernas tillstånd både personligt och i politiken.  Det är ett väldigt fint album med Höstorkesterns personliga och vass visrock. Viktor Krutrök, sjunger mycket, och har skrivit alla låtar och förutom den inledande covern. Totalt medverkar elva av musikkollektivets medlemmar på albumet.

Försvenskningar av suveräna americanalåtar verkar vara grejen nu efter sommaren. ”En bruten fjäder” är en svensk version av den fina ”Broken Arrow” från Robbie Robertsons 37 år gamla solodebut efter uppbrottet från The Band. Mikael Wiehes fina text tolkas gripande och starkt av Jesper Lindell och Frida Öhrn, svensk americanas två absolut bästa röster. Jesper på svenska mer mersmak. Och Frida är som vanligt bara bäst. Som om det inte vore nog så gör de också låten i originalversion och här blir kanske rösterna till och med ännu lite bättre. Fläskkvartetten fullbordar denna suveräna tvåsidiga singel. Inget annat ä högsta klass.

Old Tjikko kallar sig Malin Dahlström från Kalmar när hon gör mörka americana på svenska. Ges ut av Ella Ruth Institutet. Senaste singeln är hennes försvenskning av Waterboys praktfulla ”This Is The Sea”. En gripande text till de två ackorden och den predikande texten. Imponerande. Och den 4 september släpps hennes nya album ”Bättre i mitt huvud än i verkligheten”. Namnet Old Tjikko är förresten hämtat från världens äldsta nu kända träd som har delar i sig som är 9550 år. Ligger på Fulufjället efter den smala vägen från Härjedalen till Särna.

Malin har släppfest på Scalateatern i Stockholm den 7 september tillsammans med Björn Peter Thisell. Hans första soloalbum ”Visseltofta Folkfest” kommer som sagt i september. Men redan nu finns en tvåspårs singel med två fina sånger med inslag av country och singer/songwriter. Peter har många inspirationskällor och Townes Van Zandt är en av dem men även Leonard Cohen. En uttrycksfull röst, snygga arrangemang, bra produktion och starka melodier. Jag gillar både ”Pig Meat” och ”Bjärnum Happy Feet” och ser fram mot albumet.

På Rootsy Summer Fest spelade den så hyllade Västeråsaren Hannes Aitman och hans unga, vassa band. De lät förvånansvärt rockiga och var riktigt coola live. Det var inte bara jag som var imponerad. Den 30 augusti släpps Hannes debutalbum ”Weak Point”. Det är elva låtar där sex av dem redan är släppta som singlar. Hannes mörka, sköna röst, de vassa, snygga gitarrerna och de genomtänkta texterna finns här redan. Senaste singeln ”Looking Back, Looking Out” inleder hela albumet.  Här finns bra låtar i överflöd och man häpnar att killen precis har fyllt 20. Jag har kallat honom för en svensk Colter Wall. Men melodierna ligger ofta närmare Handsome Family och liknande. Bra är det oavsett. Jag hoppas att han kommer att hålla på länge. Live var han också riktigt bra, om än kanske lite nervös, men det försvann snabbt bland gitarrsolona och de bra låtarna.

På Rootsy Summer Fest spelade också H.Self, med ursprung i Sala, med stort band och kultgitarristen Stevie Klasson. H.Selfs första album på svenska, eller blir det ett dubbelalbum, kommer i september. I maj släppte han senaste singeln ”Klarälvens gudinna”. Den och hans ”Maggie Brown” är mina absolut mest lyssnade låtar i sommar. Så smarta texter, så bra röst, så intagande melodier. Bara den breda publiken får höra hans låtar kan han bli hur stor som helst, om han vill det. Än så länge växer publikintresset mer och mer för varje gång han spelar. Få är värda ett större genombrott än Henric Hammarbäck. Finns det någon rättvisa borde det komma snart. Själv fortsätter jag och min fru att lyssna och lyssna och vi är helt överens om att han är bäst i Sverige av låtskrivare på svenska.

På tal om genombrott. Härom helgen spelade gruppen Sunnan på Nyhetsmorgon. Och omedelbart började mina mest musikintresserade vänner skriva om hur bra de var och att detta var ett klassiskt genombrott. De är fem medelålders svenska musikveteraner som hittat varandra. Det säger att deras musik är inspirerad av gamla spaghettiwesterns och inte minst Ennio Morricones soundtrack till dem. De kallar sin musik för spaghetti-soul. Svinbra sång, smart arrangerade melodier och alla fem skriver låtarna. De ligger någonstans mellan americana och välspelad jazzsoul med väldigt bra sång och ibland lite udda instrument.Senaste singeln kom i juni. ”Nightrun” är smart americanapop. ”Fuel For The Soul” innehåller tal på svenska och påminner om lite flummig spoken word-jazz. Kunde Dina Ögon bli så stora som de blivit så klarar nog Sverige av Sunnan också. Uppfriskande om inte annat! Och så kul att så många föll- pladask för ett inslag i Nyhetsmorgon.

”Hometown” heter många låtar och skivor. Men få om ens någon annan syftar på Kramfors. Joulin Younis har valt att hylla Kramfors och Höga Kusten på sin EP med fem spår, där låtarna har släppts som ett pärlband över sommaren. Joulin och hennes skickliga musiker låter gärna som klassisk country från den tiden när det hette country & western i Sverige. Hennes vackra röst är skönt gråtmild och fiol och banjo spelar på lyssnaren känslosträngar. Det kunde vara och låta sökt. Men i stället känns det väldigt genuint. På Rootsyland kan ni läsa om hur hon berättar om bakgrunden till varje låt och hur låtarna handlar om olika saker på Höga Kusten. Mycket lyssningsvärt.

Hårdrockare verkar också ha ett countryhjärta. I sommar har Haparandas stoltheter Bourbon Boys vält festivaler och utomhusscener med sin sköna country och sydstatsrock. Det har gått elva år sedan senast när de förra året släppte albumet ”Forever Rebels” i våras. Tretton år efter att Hulkoff förvånade Raubtier-fansen med att börja spela country, och efter elva år borta, kändes Bourbon Boys ändå ganska självklara sommaren 2024 när country i Sverige är större än kanske någonsin. Bourbon Boys har ju flera låtar som streamats mer är fem miljoner gånger på Spotify. Mika Häkki är inte lika stor vare sig som hårdrockare eller som countryartist. Men hans Monolord har trots allt ett antal låtar som streamats runt två miljoner. Men Mika Häkki från Vasa i Finland gör som soloartist en väldigt skön mörk country på svenska med vassa texter och gärna lite monotona melodier. Han är bra och egen. Hans fyraspårs-EP ”Låt mig vara” kräver lite lyssningar och koncentration men det är klart värt att ge det tid.

Vi slutar längst i söder med Maja Francis, ursprungligen från Ängelholm. Den 6 september kommer hennes nya album ”Hello Cowboy” med tio låtar. Titellåten och två ytterligare låtar är redan släppta. Två av de släppta låtarna är skrivna av Maja Francis och hyllade sångtextförfattaren Johannes Runemark. Den senast släppta låten ”Low” som kom nu i augusti är också skriven av de två tillsammans med Melissa Fuller, erfaren låtskrivare i Nashville som ursprungligen är från Wyoming. ”Low” är en skön ballad med svävande steelguitar och banjo. Majas sköna röst tar upp den jobbiga ensamheten när man bara önskar att det fanns någon som såg och hörde och hörde av sig. Sorgligt, men mycket bra. Albumet kan nog bli hur bra som helst.