Feature
mar 3, 2026
Feature
mar 3, 2026
Av Christer B. Jarlås
Från Landet har återigen gett sig ut på djupt vatten i den allt stridare floden av ny musik från landet. Ja, den här månaden har till och med en av de bästa låtarna döpts efter den här krönikan. Den bästa rocken just nu kommer från längst i norr och längst i söder. Och däremellan finns mycket av värde och lite skit. Det mesta finns inom rootsbaserad musik, men även om lite annat som Från Landet-redaktören tycker ska tas med. Ingen kan till exempel stoppa mig när Lustans Lakejer släpper nytt. Nå, håll i hatten så är det full gas från norr mot söder…
Den 6 mars kommer Luleås giftigaste band Huggorm med sitt debutalbum ”En värdelös historia”. Hälften av de tio låtarna är släppta som singlar. Älskar man rock på svenska och är uppfödd på band som November, Pugh & Rainrock, Ulf Lundell & Nature, Motvind och ur norrlandsperspektiv självklart Rekyl är det svårt att inte gilla denna kvintett med sitt epicentrum i Örnäsrondellen. Som de själva så fint beskriver sig ”Fem fullvuxna pojkar med varma hjärtan, stora drömmar, mjuka händer och stela höfter som kanaliserar Queen, Kiss och Johnny Thunders med samma kärleksfulla omsorg som en björnmamma vid en hjortronmyr slickar sin unge ren från dy, ris och tallbarr”. Likt The Who förmår de också skapa korta rockoperor som på tre minuter i lysande ”Villa, Volvo, hund & skit”. Hurula och Huggorm – Luleå är på väg att vinna matchen…
Nytt album från Sahara Hotnights känns plötsligt riktigt kul. ”No One Ever Really Changes” är den passande titeln, För det här är låtar som är nära släkt med allt vad de gjorde under sin första storhetstid. Tio låtar klockar in på 31 minuter. Inte en ballad så långt örat hör. Avslutande ”Falling Off Bridges” är väl den lugnaste, men någon ballad är det inte. Alla låtar skrivna av Maria Andersson Lundell. Det här är egentligen löjligt bra. Det hörs att bandet har kul igen och jag har kul. Och det låter förbaskat bra om bandet och sången.
RÅT är förkortningen för Ronnie Åström Trio. Det är tio år sedan Ronnie, då med ingen annan än Joe Bonamassa som sidekick, vid sidan av sina många musikerjobb och sina låtar på svenska ville återvända till bluesrocken och starta sitt eget band. I år spelar trion in nytt, förutom Ronnie ingår trummisen Magnus Persson och Leif Sundin. Första släppet är ”Dong Ding Dang Dong- live at PAMA Studios”. En Rory Gallagher, som är Ronnies bokstavliga lookalike, eller Johnny Winter hade älskat detta. Det är fem år sedan Ronnie fick titeln ”Årets bluessångare”. Men som Robert Cray och en del andra är han minst lika bra gitarrist som sångare.
Det är väl runt 30 år sedan jag fick min första kassett med Jan Boholms låtar. Då bodde han i Jämtland. Sedan var han med i gruppen Dårar & Älvor som också gjorde mycket fint. Jan Boholm är en vass skådespelare som sedan flyttade österut till Sundsvallstrakten och startade Teater Soja som fick en stor succé med ”Spelet om Stenstan” om Sundsvalls historia. Nu har han som jag förstår pensionerat sig, men musiken fortsätter och nu sedan några år med gruppen Melahti med Ingemar Lahti och Kettil Medelius. Nya singeln ”Så länge du förmår” har en helt, helt, underbar text om vad man vill i livet, vad man uppnår och vad man kanske inte gjort. Det är ett riktigt anthem för oss som har den större del av livet bakom oss men ändå har kvar visst mått av driv och vilja. Borde spelas massor överallt. Jag har hört det mesta i låtväg från Jan under åren och han har alltid varit bra men det här var något extra.
Jag har alltid gillat Kerstin Ljungström som person, låtskrivare och artist. Men inte alltid gillat hennes utgivningar under eget namn. Nu har hon släppt en Deluxe-utgåva av förra årets album ”Tryna Make It In LA” som trots titeln är på svenska. Jag gillar när hon drar ner på tempot, låter texterna höras och har mer sparsmakade arrangemang. Därför faller jag pladask för extraspåret med en akustisk version av albumets klart bästa låta ”Regn över Zinken” som hon skrivits tillsammans med Lucas Johansson, Fanny Hultman, Jocke Berg och Salem Al Fakir. Även den andra bonuslåten ”Ett år” skriven tillsammans med Fanny och Adam OIenius fångar mig. En mycket stark och fin ballad där Kerstin sjunger lysande.
Bandet som döpt sig till Christoffer med vänner fångade mig härom året med sin debut och låten ”Bruksortsstad” om livet i Borlänge. Nya singeln ”City Of Dreams” handlar om att längta till storstaden och att det inte alltid blir så kul som man hoppats. Jag gillar Christoffer Hedlunds låtar och hans ursnygga tecknade omslag. Den nya är inte riktigt lika bra som debuten. Men jag lyssnar gärna.
En ny singel från Stiko, som Stiko Per Larsson numer kallar sig utanför Sverige, han har slopat det gamla namnet Otis Kerp, med Texas finaste Kensie Coppin. Låten som släpps på fredag är döpt till ”Call On Me” är en riktigt gripande countryduett av klassiskt snitt. Älskar textraden ”I may be a million stars away” But I´ll be around/ Anytime you need/ You can call on me”. Skriven i Nashville och inspelad i Muscle Shoals och i Sverige. Dessutom lysande musiker. Gitarristen Gary Nichols som en gång var med i bluegrasshjältarna i The SteelDrivers och inte minst Jimbo Hart från Jason Isbells band 400 Unit på klaviatur (Jimbo som jag en gång för tolv år sedan bjöd på röding på Gamla Teatern i Östersund. Det gillade han). I slutet av april och början på maj turnerar den nybildade duon till Västerås, Örebro, Köping, Malmö och Borlänge. Missa dem inte. Senare under 2026 kommer ett helt album från duon.
På fredag kommer också det efterlängtade albumet med Jesper Lindell som är döpt efter adressen till just Muscle Shoals-studion ”3614 Jackson Highway”. Albumet består av nio covers av låtar där alla utom en är inspelade i den studion. Jespers band Brunnsvik Sounds spelar förstärkta med blåsare och körsångare. Det är två duetter med - dels den av bland annat Rod Stewart inspelade ”Drift Away” som Jesper sjunger tillsammans med den nästan lika skönt hese Phil Campbell från Temperance Movement och så Staple Singers sköna ”Heavy Makes You Happy där han sjunger tillsammans med Michaela Holmberg, mest känd för sitt samarbete med Ludwig Hart. Jesper är inte heller rädd för att ge sig på nästan sönderinspelade låtar som Tony Joe Whites ”Rainy Night In Georgia”. Jag föredrar ju Jespers egna låtar. Men han har på sina Windows-EP visat att han också är en vass tolkare av andras låtar. Självklart är resultatet häpnadsväckande bra. Jesper lyckas med den mesta just och han har en omgivning som verkar vara precis den som han behöver för att fortsätta prestera. Albumet ”Royal” inspelat i i Royal-studion i Memphis följer till sommaren.
Jag spelar nästan sönder Di Levas senaste upphottade versions av låten ”Född i Gävle” som han först gjorde i en mer avskalad version för runt 12-13 år sedan. Även om det är snott nästan rakt av från Bruce Springsteen, utan att han ens får stå som upphovsman, så faller jag för småstadshyllningen och alla Gävle-blinkningar i texten. Roligaste från Di Leva på länge.
Den 10 mars släpper Simon Superti ett nytt album döpt till “Stjärnor & Fallna Änglar”. Första smakprovet är låten ”Varför” som han gör tillsammans med Ison & Fille. En väldigt skön lugn låt om vad som händer efter en hård uppväxt när det går bra för vissa och sämre för andra. Starkt!
Gnestas finaste Knockout Greg och hans The Blue Flames gör skicklige blueslåtskrivaren Stefan Dafgårds gripande bluesballad “I´m Your Man” på sin nya singel. Fem tidlösa minuter som i alla fall jag behöver lyssna på då och då. Och självklart ges Gregers munspel det utrymme det behöver. Dessutom snyggt blås.
Ett nytt album från Eva Hillered är nästan alltid spännande. ”Take Me Home” har sju låtar på strax under halvtimman, jag vet inte om man ska kalla det album eller EP. Flera låtar är släppta förra året redan som tolkningarna av Shawn Colvin och Patty Griffin. Men majoriteten av låtar är Evas egna. Hennes röst tar sig genom alla skyddsnät och når i alla fall mitt hjärta. Hon har hållit på länge och är så bra. Har ni missat så ge henne en lyssning så kommer ni garanterat att hitta något ni gillar.
Lustans Lakejer har inte skämt bort oss fans med många utgivningar. Senaste studioalbumet var det lysande ”Mörk Materia” som släppte för fyra år sedan. Men live gör de på senare år sina spelningar och publiken fortsätter komma. Därför är det kanske inte så konstigt att de nu dokumenterar sig live. Nu kommer deras första livealbum, en dubbel, på 90 minuter och 21 låtar på ”Hotell (Live)”. Kanske inte helt nödvändigt, men det värmer ett gammalt fan och det låter ruskigt bra. Johan Kinde är en urskicklig låtmakare. Allt är inspelat under åren 2017-2025 och här finns bland annat sista inspelningarna med Tom Wolgers och gästspel från deras gamle producent Richard Barbieri från gruppen Japan.
Svart Tulpan är väl annars de som håller Lustans-fanan högst. Nya singeln ”Mina formativa år” andas Lustans i både text och musik. Bakom gruppnamnet döljer sig Anders Ericsson som en gång spelade med Orup i Ubangi och står för gitarrer på Lustans Lakejers två album ”Lustavision” och ”Sinnens rike” och han är än i dag är medlem i Lustans. Från Svart Tulpan bjuds smarta melodier, smarta texter om än inte på lika stark sång som Johan Kinde har.
Många musikers absoluta favoritröst har Ebba Forsberg. Sjutton år efter förra gången kommer hon med ett nytt album där hon på svenska tolkar mestadels den senare Leonard Cohens lite mörkare låtar. Men en gammal klassiker som ”Berömda blå regnrock” finns också med. Albumet är döpt till ”Amen, Amen, Amen”. Översättningarna, eller kanske snarare tolkningarna, står Mikael Wiehe för. Det lysande bandet har hon sjungit med förr. Andreas Dahlbäck på trummor, Ola Gustafsson gitarr, Jerker Odelholm bas, Claes Björklund piano och synt och Christer Karlsson på trummor. Om man nu måste översätta och tolka låtar som är så starka som original får det mer än gärna låta så här. Nu väntar turné.
I Melodifestivalen som en hyllning till Teds 70-årsdag tolkade Oskar Linnros Ted och Kenneth Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå”. Låten som först spelades in på engelska är i dag en klassiker, inte minst efter långfilmen med samma namn. Oskar gör den mäktiga i stort arrangemang med stor stråkorkester. Det hade kunnat blivit pajigt. Men jag gillade det i teven och jag gillar inspelningen.
Arne Floryd, en gång i bandet Redmoon använder det inte så lite krångliga namnet ARN- Identified Flying Objects And Friends när han sedan 2020 ger ut egen musik. Senaste singeln ”Vagnar av guld” är den första på svenska. Klassisk powerpop med en touch av americana. Lite skön Roy Orbison-känsla i arrangemanget.
Ja, vad ska man säga om Grymlings? Det känns kanske inte helt rätt att använda gruppnamnet när så tunga namn som Pugh och Magnus Lindberg är döda. 77-årige Mikael Rickfors är ju tung men 79-årige Göran Lagerberg skrev väl i och för sig det mesta för Tages och var med i Kebnekajse, men han är nog inte riktigt på samma nivå som övriga. Ungdomarna, snart 77-årige Lasse Lindbom och 71-årige Dan Hylander tillför inte så mycket nytt. Men Dan har i alla fall skrivit låten ”Räkna med mig”, men inte själv utan tillsammans med Stefan Brunzell och Thomas G:son. Det låter väl som bäst som en ganska anonym Grymlings-låt. Nu har det gått över 20 år sedan senast på comebackalbumet, där för övrigt Mats Ronander ersatte Pugh. Är det någon som ens minns det? Det är 36 år sedan det så fina första Grymlings-albumet. Nej, det här kändes inte helt bra någonstans och jag kan förstå att en del anhöriga till de döda har reagerat. Det här hade inte behövts. Jag hör mycket hellre det Dan Hylander och de andra gör under sina egna namn.
Den 19:e april hade Sonja Åkesson fyllt 100 år. På just den dagen släpper Annika Fehling albumet ”Ja Tack! – Annika Fehling sjunger Sonja Åkesson”. Det blir totalt elva tonsatta dikter. Jag har redan hunnit höra hela albumet och jag är imponerad. Första singeln är titellåten ”Ja Tack!” som släpps på fredag inför den internationella kvinnodagen nästa vecka. En lugn avskalad låt med kärleksfull text, kanske inte den mest feministiska av elva låtar. Men väldigt vacker. Det är en skönt akustisk omgivning som Annika skapar på det kommande albumet och på singeln. Här finns finns både cello och stråkkvartett. Helheten rymmer både vackra, elaka och samhällskritiska dikter. Hennes kanske mest kända ”Vara vit mans slav (Äktenskapsfrågan 1)” läses bara upp rakt av utan musik. ”Visst minns jag” läses också upp men här finns lite passande musikaliska ljud i bakgrunden. Båda blir effektiva. Sonjas starka dikter förtjänar att lyftas fram och Annika sjunger och läser dem så innerligt. Jag återkommer till hela albumet när det är släppt i april.
Vilken låt det är ”I vinter”. Nu har H.Selfs lilla mästerverk fått en remix av Pelle Andersson och Henrik Meierkord. En psalmversion där både Pelles orgel och Henriks cello får utrymme. Drone-versionen är mer spejsad och leker mer med ljudbilden. Jag föredrar nog det mer akustiska originalet men en bra låt är alltid en bra låt och det här var faktiskt riktigt stimulerande versioner.
Joakim Berg står det på singeln. ”Över” är det första smakprovet av det kommande soloalbumet, hans andra. Många hade väl hoppats på ett nytt Kent-album efter förra årets spelningar. Men det här låter ändå lite mer Kent än det fyra år gamla tidigare albumet. ”För oss är det över” sjunger han och texten handlar om att de flesta har glömt och snart lever ingen som kommer ihåg…Så hoppet om nytt från Kent känns väl lite så där…
Den bästa mellolåten på länge stod Erika Jonsson för med låten som fått den smakfulla titeln ”Från Landet”. Erika har skrivit låten med Mikael Karlsson och Malmös demonproducent Amir Aly, som även gjort en del med Jill Johnson. Ett skönt och lagom stöddigt landsbygdsanthem med Nicke Widéns banjo och ett talat parti och allt. Och visst har Erika rätt i att man inte behöver åka till Nashville för att skapa vass country. Läs gärna min intervju med Erika här på Rootsyland, sök i sökfönstret.
Thomas Jonsson föddes 1979 och växte upp i Grums. Under namnet Thomas Denver Jonsson gav han ut debutalbumet för 23 år sedan. Andra album har kommit där han ibland har samarbetat med andra under namn som Topeka Twins och A Perfect Friend. Sedan 2010 använder han aliaset I´m Kingfisher och har gett ut fem album. Nu är det nytt på gång igen. Den 15 maj släpps albumet ”Give Up Together”. Första släppet är singeln ”Years Of Depression”. Tomas var en pionjär för alt-country och americana i Sverige. Den nya låten är sylvass lite lagom tillskruvad americana med vass gitarr och en innehållsrik ljudbild. Efter alla år borde han, nu när han är mer rätt i tiden än någonsin, äntligen bli mer känd än vad han är. En kämpe som låter bättre än mycket och jag ser fram mot albumet.
Rå, avskalad rak blues på svenska med själfullt munspel. Louise Hoffsten är på nya ”Billigt Hotell” tillbaka där hon hör hemma. Frankie Millers musik och Louises text. Det här kan man inte tycka illa om. Det här är en akustisk version av låten som först kom på albumet ”Stygg” som Louise gjorde med Frankie Miller för hela 36 år sedan. Den var inte dålig då heller, men den får en annan tyngd i denna akustiska version.
Skådespelerskan, sångerskan, poddaren med mera Agnes Matsdotter dyker upp överallt nu. Nyss var det en Vysotskij-föreställning och album. Nu kommer ”En sista gång”, ett samarbete med hitmakaren Alex Shield. Det är en hyfsad låt med bra refräng. Men det här är inte riktigt åt det håll jag hoppats att hon skulle gå…
Vargöns Martin Sääf har i år samlat sina låtar från 2020-2026 och han har därför redan i år hunnit att på Spotify släppa ett album, ”Klara, Färdiga Gå, och fem singlar, ”Snälla gå”, Säg att du vill ha”, ”Årets sista dag”, ”Vargön i sitt blod” och ”Är du lycklig”, och en EP ”Skrivet i sten”. Förvånansvärt jämn standard på hans textdrivna visrock i klassisk svensk stil. Här finns mycket som är värt att höra. Min absoluta favoritlåt är den gripande folkrocken med en fin berättelse som han bjuder på i ”Vargön i sitt blod”.
Att Maria Skanselid har teater i blodet hörs i nya singeln ”Koko”. Lite Brel och Piaf-känsla i denna svenska chanson med tänkvärd text.
Nytt släpp från Dan Hellström och Naturligt-Vis. ”Som ett moln” är skön lättjazz med Ewan Svenssons gitarr som bjuder lite musikaliska läckerheter tillsammans med Dans piano, Niss-Kerstin Hallgrens kontrabas, Vanja Holms trummor och Linda Hellström, som sjunger en poetisk text som utmanar. Otidsenligt i positiv bemärkelse.
Timo Räisinen gav sig in i Melodifestivalen tillsammans med ett rutinerat gäng låtskrivare och låten ”Ingenting är efter oss”. En låt vars titel stämmer rätt bra med vad man minns efter att ha lyssnat. Jag hade väntat mig så mycket mer.
Patrick Rydman och Fia Ekberg har gjort den finstämda countryballaden ”Healer/Hunter” med lite skruvad text tillsammans. Med akustisk gitarr i förgrunden och till en skön ljudbild framför de en lite gripande låt som till skillnad mot Timos låt ovan lever kvar efter lyssningen.
Någonstans mellan americana och powerpop landar nya duon Local Terrain och deras första album med samma titel som duon. En skön trumpet skapar extra stämning till välskrivna låtar som andas 1970-tal. Jag tänker på den countryvariant som kom från många i den tidiga pubrockvågen i London för drygt 50 år sedan. Och det var länge sedan jag tänkte på Kursaal Flyers och bara att den tanken kom in i skallen blev jag glad. En trevlig halvtimmes lyssning med musik med drag av allt det bästa inom country och rock vid sidan av punken och postpunken som 1970-talet bjöd på.
Kvartetten ior vill inte skrikas ut med versaler trots att de är lite av en göteborgsk supergrupp. Nya singeln ”Tiden,igen” visar än en gång att de har känsla för melodier och stora känslor och bjuder på smart powerpop fylld av lekfulla inslag i ljudbilden.
När Valter Nilsson får chansen att spela in med sin idol Amanda Bergman väljer han att ta en av sina och Johan Webers tidigare engelska låtar och att nu göra den på svenska. ”Buddy” är en känslosam berättelse om minnen och med två av mina och kanske hela landets favoritröster. Oerhört svårt att inte gilla. Inte Valters bästa låt men som duett blir den så mycket bättre.
Hallänningarna i Song Solinas har jag skrivit bra om förr. Nya singeln ”Moon Oh Moon” är en smygande countrylåt med framträdande trummor och twangig gitarr. Lite hypnotiserande under sina hela sju hörvärda minuter.
Västervikssonen Martin Lönegren hade tidigare en karriär inom bodybuilding. Men han lämnade den och satsade på nytt på musiken. Det gör han förbaskat rätt i. Med en röst likt Bruce Springsteen och en förmåga att skapa snygg country laddad med känslor imponerar han även på nya ”Four Bars At A Time”. Och missa inte hans album ”Waterline” från förra året.
Åkturen som Andi Almqvist tog till Freddy Holms studio i Halden fortsätter att ge resultat. ”We´re All Gonna Die(But I Can Live With That)” är ruffig swamprock, en gumbo full av ljudmässiga kryddor och Andi sjunger med skön kraft och pondus.
På fredag släpper Lars Brundin & Edsvurna nya och totalt fjärde albumet ”Stockholm/Venedig”. Lars Brundin har en bakgrund som pressfotograf men sedan tio år satsar han seriöst på musiken. Musiken är klassisk svensk singersongwriter med känsla för melodi, refränger och arrangemang. Texterna är viktiga och på nya albumet sjunger han gripande om en mammas resa i ”Min mamma var en gång i Venedig”, jag är en sucker för låtar med föräldraminnen, bjuder på en kärleksförklaring till Österlen, en mycket fin hyllning till ett nyfött barn från en mor- eller farförälder, även om sorg och saknad och till och med en hyllning till Stockholm. Jag älskar särskilt självbiografiska ”I Dina Ögon”, en slags egen lite rockigare variant på Thåströms ”Kort biografi med litet testamente”. Och ”Semester” är en självklar hit bara fler får höra den. Jag gillar att sådana här album fortfarande görs. Jag gillade även Lars förra album (som jag lyssnade lite extra på efter att jag blev stoppad i dörren på Medley till releasekalaset för att det var fullt och fick i stället gå tillbaka till hotellet och lyssna på albumet i stället). Ett lysande band har han för övrigt. Många kämpar fortfarande i den här genren. Men Lars gör det bättre än de flesta och har texter som griper tag. Av storheterna i kategorin är han nog närmast Magnus Lindberg.
Jennifer Saxell har jag hyllat förut. Nya singeln ”Northern Lament” ger mig en ny anledning. Hon kan verkligen konsten att skapa en snygg och gripande countrylåt. Ett bra arrangemang med innehållsrik ljudbild
Cornelis på engelska bjuder Elias Lindgren på med nya singeln ”Some Folks Walk With Holes In Their Boots”. Elias hesa röst, intensiva akustiska gitarr och en bra låt som alltid är en bra låt. Överraskande bra.
Det är väl över 40 år sedan Dan Tillberg gjorde Bob Dylan på svenska första gången. Nu har han släppt två nya Dylan-låtar på svenska. ”Ingen väg tillbaka” och ”Om du inte fanns” påminner mig om hur mycket jag gillade det gamla albumet. Dans lätt hesa röst, hans skånska och två jäkligt bra låtar helt enkelt. Jag hade glömt honom. Jag är glad att jag blev påmind.
True Lies är skåningarna som alltid hållit New York-rocken från 1970-talet högt. De kämpar på live och inspelat. Nya albumet ”1st Impression #2” är om jag räknar rätt deras åttonde efter debuten för nästan 40 år sedan. Tretton låtar på dryga tre kvart och med fler sångare än vanligt. Variationen på röster lyfter låtarna lite mer än förr. Och är man som jag svag för rötterna som deras låtar har är det svårt att inte lyssna med ett litet leende även om texterna kan handla en del inte alls särskilt roliga saker. Men visst. Jag föredrar alltid att höra True Lies live mot på album. (Jag har till och med hjälpt dem ordna en välbesökt spelning i Köpenhamn när jag bodde där). Men sett enbart till album har de aldrig varit bättre än nu. Fast nog hade önskat att jag tagit mig ner till releasepartyt på Medley häromdagen med totalt 14 musiker på scenen inkluderande kör, blås, percussion och dragspel….
Nya från Southern Brothers har getts titeln ”Two For The Show”. Än så länge är i alla fall två nya låtar släppta i ”Forever Blessed” och ”Welcome To The Party”. Bröderna Lars Lundgren och Bosse Nilsson är skickliga att skapa låtar som minner om det bästa från 1970- och 80-talet. Här finns både musikaliska spår av Eagles och Dire Straits. Inte så pjåkigt.
Jay Smith och Ingrid Enckell möttes när Ingrid skulle sjunga duett i Idol. Nu finns låten ”Glasshouse” ute. Låten är skriven av Jay Smith tillsammans med bland andra syrran Maria Jane Smith och Viktor Thell. Två starka röster som fungerar väldigt bra ihop. Men låten är ett försök att skapa hitlistecountry som det finns dussintals av. Både Ingrid och Jay är värda bättre.