Feature
sep 3, 2025
Feature
sep 3, 2025
Av Christer B. Jarlås
Från Landet startar hösten med en rivstart. Hemma igen full av intryck efter en vacker Rootsy Summer Fest i Falkenberg. Många fina spelningar av Från Landets favoriter H. Self, Jesper Lindell och Per Persson. Och härliga nya upptäckter som Caspar Camitz med Jesper Lindells band och helsköna göteborgstrion Country efter jobbet som enbart sjöng Alf Robertson.
Men nu är det hög tid för Från Landets första höstedition - den unika krönikan som enbart inriktar sig på ny svensk musik och håller sig mest inom country- och rootsmusiken och americana. Men det blir lite utflykter ibland till annat.
För att det är meningsfullt och lite kul, tycker åtminstone jag, så delas musiken upp efter varifrån skaparna kommer -utifrån landskap och storstäder och oftast födelse- och uppväxtorten, men ibland bostadsort. Det blir säkert fel ibland. Men håll i hatten för nu börjar resan:
Malmfältens finaste Johan Airijoki har nytt spännande album på gång. Senaste släppet ”Gamla vänner” har ett skönt gungande dansbandsuttryck med en väldigt fin text. I sommar kom också ”Fräckis” med Moonica Mac som efter sitt samarbete med Hooja inte är ovan att samarbeta med grabbar från Gällivare-Malmberget. En omtumlande Neil Young-ballad med häftig gitarr som överraskar. Även här en liten lek med fräcka associationer. Första smakprovet var ju duetten med H.Self ”En kväll vi alltid kommer minnas” som jag nämnde här i våras.
Luleåsonen Robert Hurulas album är döpt till ”Existens”, han gjorde sin enda sommarspelning på Way Out West och var enligt många bäst på hela festivalen. Albumet är sprängfyllt av knivvass och skärpt rockmusik med synnerligen meningsfulla texter. En titel som ”Barnhem, Ungdomshem, Vårdhem” snitslar livs- och textvägen. Elva år efter solodebuten är Hurula bättre än någonsin. Hans uttryck är en slags sammansmältning av de senaste decenniernas bästa svenska rock med blinkningar till nästan alla från Ebba Grön och Imperiet via Kent och Håkan Hellström. Det här är riktigt jäkla bra på alla sätt. Jag får nya favoritlåtar varje gång jag lyssnar.
Jo, jag vet att Peter Boije Och Folk har sina rötter på västkusten i Bohuslän. Men eftersom jag bor i Östersund och flera gånger per år, sedan ganska många år äter mat lagad av Peter Boije här i staden så får de bli jämtar. I våras skrev jag om deras nya album ”Mellan hängmattan och Chapmanstorg”. Nu släpps den långa singeln ”Det är inte retsina (men det går bra)” - ett vemodigt minne från en greklandsresa och osorterade uppväxtminnen från Bohuslän. Om vänner som står ut med varandra och dricker alkohol medan livet snurra på. Peter låter inte lika likt Thåström som på bandets första album. Men han sjunger starkt och bandet fyller i och skapar stämningar. Jag gillar.
Peter Morén med rötterna i Mora har lämnat sina Bjorn & John och nu verkar det vara SunYears som gäller. Nya albumet heter ”The Song Forlorn”. Tio låtar på 41 minuter som rör sig obehindrat mellan altcountry, countryrock, pop och indierock. En del har tydlig 1960-talskänsla och annat känns betydligt mer samtida americana. De flesta låtar har Peter själv skrivit men ibland tillsammans med andra. En så snygg ljudbild och så sköna välljudande arrangemang. SunYears är bra på riktigt.
Ludvikas Anders Wendin som Moneybrother har inte hörts av så mycket med nya låtar de senaste åren. Men i år har ett par låtar kommit. Senaste ”Cold Where I´m Living” har han skrivit tillsammans med Glenn Sundberg och Glenn Sundell. Snygg countryrock med retrokänsla, twangig gitarr och stämsång. Jag hör gärna mer i samma stil
Senaste år har det handlat mycket om att turnera med Bowie-låtar för Di Leva. Men nya singeln ”Kärleken är kung” är nästan Di Leva-vintage med slagkraftig refräng, lite nödrim och hans sköna gävledialekt. Jag har saknat Di Leva på detta uppfriskande sätt, inser jag. Kanske lite fler upprepningar av refrängen än vad som behövts. Men vad fan, jag bli glad.
Huka er för 32 år efter att de började är The Hives tillbaka med ett nytt album. ”Forever Forever The Hives” är den sedvanligt blygsamma titeln. Tretton låtar på 32 minuter och inte en ballad så långt örat kan höra. De tog pubrocken ut från de brittiska pubarna, stöpte om den i sin västmanländska arbetarstad och har nått större scener än de flesta av sina gamla förebilder. Det är väl inte bättre än förr men inte heller så mycket sämre. Herregud, det svänger skönt fortfarande och får jag chansen hör jag dem fortfarande gärna liv.
I snart 20 år har Daniel Börjesson som Everett Parker utforskat den tidlösa americanamusiken och skogarna runt Norberg. Senaste singeln ”The Game” låter inte så långt från Tom Waits bästa stunder. Everett är mycket skicklig på att lyckas bygga upp stämningsfulla ljudväggar med sin musik. Det här bör man unna sig att lyssna på.
Det är aldrig för sent att återuppstå. Det är Arbogas Borta på vinden ett tydligt bevis på. En discomix av en mer 40 år gammal låt satte fart på gubbarna och gumman som började spela tillsammans igen, släppa gamla låtar och spela in och ge ut nya låtar efter 40 år. ”Baconlindande hjärtan” är en titel som känns lite kantig och säkert frånstötande för en del. Men det är tio låtar på svenska som kryddas bland annat av saxofonisten Thomas Jäderlund på en låt och Berra Karlsson på pedal steel på tre låtar. En del låtar är helt nya och andra bygger på gamla låtidéer från deras 1980-tal. Vi får också en uppdaterad version av den lite Factory-doftande minihiten ”Mina nya discojeans”, den låt som i en remix satte ny fart på bandets återförening. Jag lyssnar med ett litet leende på läpparna och njuter, i alla fall av några av låtarna.
Jon Sindenius har rötterna i Västerås. Nya singeln ”Visa vid Liedborgsgatans slut” innehåller skön hes röst, vemodig text och storslagen gitarr. En låt med ett brustet hjärtas puls som vill så mycket, nästan för mycket,
Kanske håller det på att lossna för The Satchel Kid. Från de värmländska skogarna kommer sedan länge amerikanske Michael McGowan med underfundiga, inte sällan roliga, texter och lysande stiltrogen countrymusik. Nya singelns två låtar ”Sign Me Up” och ”Twelve Midnights” innehåller både skratt och gråt. Lite John Prine-känsla. Han är en skicklig låtmakare. Han är också bland det bästa du kan höra i den här vägen i det här landet. Dyker han upp i din närhet så gå och lyssna på honom
Duon Genom natten släpper sitt debutalbum den 23 oktober. Senaste släppet ”Aska på kyrkogården” är inte deras starkaste. Men Joel och Alessandra verkar inte kunna göra något dåligt. De målar i americanafärger och kryddar med sin känsla för starka melodier och de behärskar sitt låtskrivande utan och innan.
Sommaren 2025 har jag hört Isak Benjamin live två gånger. Dels inför sittande publik på Storsjöyran och dels inför stående publik på Rootsy Summer Fest i Falkenberg. På båda festivalerna imponerade han och hans unga band så mycket. Bland det bästa jag hörde denna sommar. En ny EP släpps i oktober. Senaste låtsläppet ”Angel Eyes”har han skrivit tillsammans med Joel Gunnarsson och Martin Stilling. Lite mera pop än de tidigare mer americanadoftande låtarna. Men snygg effektiv pop som jag gärna hör via bilradion en vacker höstkväll framöver. Isak Benjamin verkar fixa det mesta just nu.
När året ska summeras kommer den konsert jag hörde med Mira Ray och hennes band i våras att hamna mycket högt på min lista. I inspelat skick är hon än så länge inte riktigt på samma höga nivå som hon är live. Men låtarna bli bättre och bättre även inspelade. Senaste ”Lust” har hon skrivit tillsammans med Daniel Bengtsson. Lite poppig countryrock med stark sång och refräng som försöker fånga in kärlekens väsen och lyckas nästan.
Den allt populärare Jens Hult har släppt ett nytt album ”Ärligt misstag”. Elva nya låtar varav fem har funnits ute ett tag. Låtarna har Jens skrivit det mesta av själv och producerat har Niklas Berglöf gjort som också varit med och skapat några av låtarna. Den ärliga rösten, de vackra och skönt naiva texterna och de lättfångade visorna har gått hem hos många. Här finns kanske ingen ny ”Precis som du vill”, men det är ju en av de senaste absolut vackraste och mest vemodiga låtarna som gjorts så det kan man inte kräva. Men Jens har funnit sin plats och han behåller nog den.
Vad Mando Diao gjorde för Gustaf Fröding kommer nog inte Adolphson & Falk kunna göra för Nils Ferlin. Men det hindrar inte att nya albumet ”Ferlinfynd” är synnerligen njutbart. Elva tonsatta dikter och så deras helt egna fina och rörande ”Brev till Nils (Johan Einar) Ferlin”. Roffe Wickström har ju tidigare med gott resultat tolkat Ferlin. Här är ansatsen en något annan men de vackra, vemodiga dikterna når fram och deras följsamma musikaliska uttryck lyfter fram utan att ta över. En positiv överraskning.
Jens Hult har varit med och skrivit Sara Zacharias sköna ”Tänd hela himlen” tillsammans med hennes man David Lindgren Zacharias. Den nysläppta akustiska versionen lyfts av Saras vackra röst och det lockande akustiska arrangemanget.
Saknar man pubrock och inte tycket att The Hives räcker bör man lyssna Helikoptern med Nisse Hellberg och Jalle Lorensson och deras nya rökare ”Teenage Letter” i Chips Kiesbyes produktion. Min favoritversion av den gamla låten har Count Bishops gjort. Och det bästa jag kan säga om denna nya version är att det här är åtminstone nästan lika bra. Extra kul med Wilmer X-grabbarnas insatser förstås.
"Songs for Nina and Johanna” är albumet som den produktive folksångaren James Yorkston gjort tillsammans med Nina Persson från Cardigans och Johanna Söderström från First Aid Kit. Drömska, vackra svävande låtar. Fyra låtar med Johanna, fem med Nina och en på egen hand. Som helhet ett riktigt njutbart album mellan americana och brittisk folkmusik.
På en ö i Stockholms södra skärgård bor efter jag förstår Frida Franzén. Hon har släppt några riktigt starka låtar de senaste åren och fanns med på Ella Ruth Institutets julalbum. Nya singeln ”Allting skäller” är stark indierock på svenska med tänkvärd text och hypnotiserande melodi.
”Sverige” har Thomas Stenström döpts sitt senaste album till. Han har skrivit låtarna själv och tillsammans med annat Joakim Berg, Maria Smith, Robin Stjernberg, Johannes Runemark, Salem Al Fakir och några till. Jag gillar inledande countryrockiga ”Lång väg till toppen” med lite självbiografisk text, vemodiga hyllningen till uppväxtstaden och första kärleken i ”Oh Uddevalla”, sköna ”Carpe Diem”, ännu vemodigare ”Sommarsaga” och ”För Sverige i tiden” hade till och med Alf Robertson varit stolt över. Så stor han är så tycker jag ändå att Thomas är underskattad. Lyssna!
Från Linköping kommer Agnes Matsdotter. Hon börjar sitt nya album ”Crescendo” med en lite egen texttolkning av ”Jag ger dig min morgon”. Hennes delvis nya text och Fred Åkerström-lånen och Tom Paxtons melodi griper tag i mig. Hemstadens store son tolkas också med klassiska ”Elden” i originaltrogen version som ändå blir något annat med en tjej som sjunger. Jag tycker det är som bäst när hon håller sig närmare visa och när indierocken tar över är det tyvärr inte lika intressant. Men en spännande bekantskap är hon.
Spännande är också denna linköpingstjej som nu verkar bo i Borlänge. Hilma Phalén är bara 21 år men har spelat live en hel del och släppte debutalbumet redan 2023. Nu har hon nytt på gång i Johan Johanssons produktion. Nya ”Kär i din bror” är underbart uppfriskande och minner precis som första släppet ”Nu vet du att jag vill” inte så lite om i ljudbilden på de plattor Johan gjorde med Winnerbäck i början. Härliga texter, tryck i sången och total kontroll över uttrycket. Underbart om slitna Converse och pollen och Stora torget i Linköping. Det bästa är att jag förstår att mer njutbart är på väg.
På nya albumet ”Utopia Zoo” visar gruppen Faraways SWE att deras musikaliska rötter ligger mer än 50 år tillbaks i tiden. Psykedelia, rock lite gammal countryrock, starka melodier och refränger. En småtrevlig ny bekantskap som jag gärna hörde live.
Johanna Lillvik och hennes Blue Escape svänger till tusen på nya albumet ”Teaser Blueser”. Johanna kan verkligen lyfta fram sin blues och bandet med sin pianobaserad blues och blues pendlar mellan New Orleans och Memphis i uttrycket. De kan säkert lyfta upp vilken bluesfestival som helst. En skönt varierad bluesplatta.
I början av augusti hörde jag Jonna Randen live med band för första gången. Att säga att jag blev tagen är inte att överdriva. Smarta, samtida visor till vassa melodier och hela tiden en skönt glimt i ögat. Nya singeln ”Hammaren & Spiken” är en annorlunda kärlekslåt till stunsig countryrock med twangigt solo och allt. Låten har hon skrivit med sin producent Edvin Linderoth. Mer Jonna åt folket säger jag.
Göteborgsproggen lever i högsta grad. Stenhjärta släppta i sommar sitt andra album döpt till ”2”. Duon består av Gustaf Dicksson och Magnus Jäverling. Lite kantiga visor mellan skämt och allvar, lite som de mer ironiska musikrörelsebanden på 1970-talet, lite Risken finns, Philemon Arthur & The Dung och andra. Det är som att de i bland vill låta lite tafatta, ungefär som en del lät i gamla radioprogrammet ”Bandet går”.
Väldigt vackra, lite vemodiga visan ”Syster” har precis Fia Ekberg släppt. En låt om att plötsligt upptäcka att man har en syster. Fia har en bakgrund i musikaler men skapar nu egen musik och egna texter. Det gör hon bra.
“Grå själars stad” har Fou Parles döpt sitt nya album till. Elva låtar där många har sin grund i Göteborg. Mikael R Karlsson är Fou och hans står för text, musik, gitarr och sång. Övriga fem står för mer instrument, bland annat munspel, dragspel, tvärflöjt och trumpet och sång. Svensk visrock, lite kabarémusik och countryrock där de mest göteborganknutna låtarna som ”Grå själars stad”, ”Döden i Gamlestan” och ”11:ans spårvagn” fastnar mest hos mig.
Bror Gunnar Jansson & The Escapism släpper den 12 september sitt album ”People!”. Tre av de nio låtarna finns redan nu att lyssna på. Lite funk, lite soul och ett jättesväng. Senaste smakprovet ”A Refugee” är en högklassig soulballad skriven av Bror Gunnar Jansson. Herregud vad mycket bra han gör inom så olika genrer.
”Plåster” heter nya albumet från Axel Sondén & Flyttfåglarna. Det är deras fjärde album efter debuten för tolv år sedan. De har även gjort en låt till favoritklubben GAIS. De kallar sin musik för ”visfolkpopfusion”. Några låtar handlar om sjukdomar och att arbeta inom vården som ”Aldrig har jag klagat” och ”Helt sjukt” och ”Duett vid Sahlgrenska entré”. Det här är ytterligare ett band jag mer än gärna skulle höra live.
I år firar Martin Berglund & Stödorkestern 15 år. Senaste av släppet av Kalmarbandet är singeln ”Partisanen” skriven av Martin Berglund. En låt med skönt blås, lite Springsteen-känsla. Men deras bak-katalog innehåller bättre låtar.
Tenhults J.R Dalfort har släppt samma låtar med engelsk eller svensk text under några månader. Nu släpper han först ett svenskt album med totalt nio låtar på svenska döpt till ”Vägkrogsmusik” och sedan kommer den engelskspråkiga varianten ”Diner Music” den 12 september. Jag vidhåller att låtarna blir mer unika på svenska än på engelska även om han är mycket skicklig även i sina engelska texter. Han är lite av en skön särling i den svenska countryfloran och det är svårt att inte gilla hans låtar och hans speciella röst.
Jag gillar verkligen musikalartisten och skådespelaren Magnus Skogsbergs nya Janis Ian-tolkning som döpts till ”Sjutton år”. En stark uppväxtskildring som släppts till årets Pride-festival. Det känns som en ärlig skildring av en uppväxt i tvivel om vem man egentligen är i livet och om omgivningens krav.
Anders Hylin har tagit hjälp av Jennifer Saxell på sin senast utgivna låt ”Tåget till Verona”. Kanadensiska Jennifer Saxell sjung duett och hon sjunger på engelska och han på skånska. Men Jennifer har ju bott länge i Skåne så hon sjunger även med på svenska. En vemodig skilsmässolåt där hon tar tåget till Verona för att komma ifrån. En hyfsad countryballad med snygg gitarr som jag lyssnar på igen.