Tiden på året då god smak stuvas undan

Av Tomas Grip


 

Så står vi då vid porten till helvetet igen. Ni vet vad jag talar om: jullåtarna.

Påtvingade som en förkylning vid skolstart. Plötsligt överges all god smak och ingen artist verkar vara för fin för att ge ut ett julalbum. Visst är det lätt att ondgöra sig över dessa sentimentala sockerpiller som repeteras år ut och år in, men - det finns ljus i vintermörkret.

Själv brukar jag dela upp jullåtarna i två kategorier: ”bra på riktigt” och ”bjällerklang”. De förstnämnda besitter sällan den musikaliska julkänslan utan har helt enkelt blivit vedertagna jullåtar på grund av sina texter, samt - vilket är ett nödvändigt ont i sammanhanget - mångårigt upprepande. Några exempel är John Prines Christmas in Prison, River med Joni Mitchell och How to Make Gravy med Paul Kelly. För att inte tala om Everly Brothers fantastiska Christmas Eve Can Kill You. Dessa låtar handlar dock mer om julens baksida än om julklappar och äggtoddy.

Detta för oss fram till den andra kategorin. Här är det julens glada budskap som gäller och är det en sak som är ett måste så är det bjällror. Ju mer desto bättre. I den här genren går det dock tusen olyssningsbara låtar på en bra. Men de finns. Skall de tåla tidens tand så är det dock till det gamla gardet man får vända sig.

Jullåtarnas storhetstid var på fyrtio- och femtiotalet när jättar som Frank Sinatra, Elvis och Dean Martin dominerade. Den sistnämnde gick till och med och trillade av pinn på juldagen -95 som ett sista juligt statement. Höjdpunkten torde vara Bing Crosbys White Christmas, först inspelad 1942. Mastertejperna slets dock ut och man tvingades spela in en ny version fem år senare. Den är världens mest sålda skiva alla kategorier.

Talar vi jullåtar måste såklart Phil Spectors klassiska julskiva från 1963 också nämnas. 

Inspelad i tryckande sommarhetta men innehållande så mycket bjällror att den ger utslag på richterskalan är den en av få julskivor man inte kan vara utan. Att den gavs ut samma dag som John F Kennedy mördades gjorde dock att den omedelbara framgången uteblev. Den tog sig till exempel inte in på Englandslistan förrän 1972 då Spector hade producerat The Beatles Let it be, och Apple Records återutgav den.

När är det då okej att börja lyssna? Med god vilja sträcker jag mig till första advent, men vänta gärna till andra eller tredje. Spelar ni era favoritlåtar för ofta så urvattnas de raskt. Även i grunden fina jullåtar blir i slutändan kräkmedel om de överdoseras. Fråga Mariah Carey.

Vilken är då den allra finaste visan i denna kategori undrar ni? Låt mig inte bli er svaret skyldig: Christmas Must Be Tonight med The Band. Den är faktiskt svår att tröttna på.

Sänder också en tanke till Shane MacGowan som gick bort för precis ett år sedan, och vars Fairytale of New York är en evig klassiker i genren.

Bifogar en liten lista att lyssna på fram till andra advent, då det är ok att plocka fram bjällerklangen.