The Queen of Soul

Av Tomas Grip


 

Med anledning av att Aretha Franklin skulle ha fyllt 83 år igår så vill jag gärna berätta hur det gick till när hon transformerades från att sjunga lättsamma standards till att bli The Queen of soul. 

1966 hade hon precis bytt skivbolag till Atlantic Records, vilket hon och producenten Jerry Wexler förseglade med ett handslag. Där var det tänkt att hon och hennes pianospel skulle få utvecklas i egen takt samtidigt som hon backades upp av blåsare och bakgrundssångerskor. Man bokade snabbt en tid i den legendariska Fame-studion i Muscle Shoals och tog flyget söderut. 

Den första låten som skulle spelas in var I never loved a man (the way that I love you). Aretha, som var känd för sitt lynniga humör, klev in i studion, satte sig vid flygeln och började plinka. Stämningen blev en aning spänd och ingen i studiobandet visste vad de förväntades göra. Låten tyckte de inte heller om. Aretha tittade knappt på musikerna, än mindre pratade med dem och sessionen började gå mot sitt slut när pianisten Spooner Oldham (som snart kommer till Sverige tillsammans med Neil Young) plötsligt fick feeling och kom upp med det numera legendariska introt. Bandet spetsade genast öronen, de visste när de hade en vinnare. När fördämningarna väl släppt gick allt fort och plötsligt hade man spelat in ett stycke soulhistoria.

Man hann också lägga grunden till ännu en låt: Do right woman, do right man. Låtskrivaren Dan Penn sjöng den för Aretha så hon skulle höra hur han tänkt sig den, men hon hann aldrig själv sjunga in den. Nästa morgon tog nämligen hon och hennes man Ted White första flyget hem för att aldrig återvända, efter att maken kvällen innan hamnat i slagsmål med en av trumpetarna. Rejält med sprit och några grabbnävar rasism sägs ligga bakom det hela. Och där hade historien om The Queen of soul kunna ta slut…

Men om berget inte kan komma till Muhammed får man ta Muhammed till berget och följaktligen flögs hela studiobandet till New York där man färdigställde låten i Atlantics egna studio. Dan Penn har beskrivit hur han bokstavligen höll på att ramla av stolen när han fick höra den färdiga versionen. En fullkomligt knäckande sånginsats av Aretha och dessutom änglalika körer av hennes systrar Carolyn och Erma hade fått hans ursprungliga sång att utvecklas till himmelsk perfektion.

Man spelade alltså endast in en och en halv låt (de blev A- och B-sida på hennes allra första Atlantic-singel) men lyckades ändå skapa både musikhistoria och en tvättäkta souldrottning.

Bandet fortsatte sedan att flyga upp till New York (och senare till Miami) där man färdigställde inte bara denna skiva, utan många kommande. Åren 1967–72 sjöng hon in mer guld än vad som fanns i hela Fort Knox.

Visste ni förresten att Paul McCartney skrev Let it be med Aretha i tankarna? I alla fall enligt Wexler som i bookleten till Franklin-cd:n Rare and unreleased recordings beskriver hur Macca skickade den till henne, varvid den raskt spelades in. Hon släppte den aldrig som singel, men faktum är att lp:n med Franklins version gavs ett par månader innan Beatles gav ut den och kan därför sägas vara originalet. Och originalet är ju som ni vet alltid bäst.