Stockholm Roots 2025

Av Tomas Grip


 

Nästa helg drar äntligen årets upplaga av Stockholm Roots igång. Under tre dagar får vi några av country- och americanavärldens bästa namn serverade på Debasers silverfat. Sjukt bra bokningar hela vägen.

Vill ni uppleva lite äkta musik - i motsats till  Buttericks-country (som fotografen Johan Bergmark döpt det till) med rosa hattar - så ser ni naturligtvis till att inte missa detta. Nämnde Bergmarks utställning "Frames from the South" kan för övrigt beskådas under festivalen.

Är ni i stan för detta kan jag dessutom tipsa om att Peter Moréns SunYears håller skivsläpparfest på Pet Sounds Bar kvällen innan, nämligen torsdag 21/8. En bra uppladdning som gör vecka 34 till en av årets hetaste musikveckor.

Hur som helst: här är sexton låtar jag hoppas få höra under helgen:

Ian Noe - Letter From Madeline
Det har gått över tre år sedan senaste skivan, men nu ryktas det om att en uppföljare är på gång. Denna juvel är dock från den Dave Cobb-producerade debuten. 

Sarah Klang - Wildfire
Kanske inte någon av hennes största hits, men när det kommer till hennes trademark: Fleetwood Mac/War on Drugs-befruktad bilåkarmusik, med stora refränger och en ännu större röst är den oöverträffad.

Martha Wainwright - Bloody Mother Fucking Asshole
Kanske är det inte hennes bästa låt, men definitivt hennes största.
Skriven till hennes far Loudon Wainwright III, i Sverige mest känd för att ha skrivit The Swimming Song: förlagan till Boktipset-signaturen.

Daniel Romano's Outfit - A Flower That Wouldn't Bloom
Okej, den här är egentligen inte en The Outfit-låt, utan från Romanos sidoprojekt Ancient Shapes. Men hej: man kan väl få önska? Denna rökare låter lika delar The Who-66 och Flamin' Groovies-76.

Hannes Aitman - Looking Back, Looking Out
När jag såg honom på Bar Brooklyn i våras, lyckades han inte riktigt fylla ut scenen till fullo, delvis på grund av dåligt mixat ljud och lite för vek sång. Förutsätter dock att detta är åtgärdat till denna gång. Låtmaterialet har han sannerligen..

Bob Woodruff - Poisoned at the Well
Nyligen släppte han ett album med demos och outtakes -  på det svenska bolaget Sound Asleep Records - som faktiskt är rent countryrockguld. Denna pärla plockas dock från den monumentala - och klassiska - debuten från -94

Leeroy Stagger - These Days
Han har jämförts med storheter som Steve Earle och Jason Isbell. Denna är en av många tjottablängare från förra årets fina album 3AM Revelations.

Jobi  Riccio - Sweet
Coloradofödde Riccios senaste singel är ett kraftfullt statement gällande klimatförändringarna. Att den svänger bra gör inte saken sämre.

Adeem The Artist - For Judas
Precis som Riccio ovan är Adeem The Artist en av förgrundsfigurerna för den växande Queer Country-scenen. Denna pianoballad om kärlek och jämlikhet fullständigt hudknotterframkallande.

Carson McHone - I Couldn't Say It To Your Face
Apropå hudknotterframkallande så hittar ni inget vackrare än denna pärla. McHone är också medlem i Daniel Romano's Outfit och kommer således att uppträda två gånger under lördagen.

Ward Hayden & The Outliers - Hackenstack
En av mina absoluta favoritgrupper var Fountains of Wayne vars låtskrivare Adam Schlesinger tragiskt gick bort i Covid 2020. Jag hann aldrig se dem live, men nu har jag åtminstone chansen att se en finfin tolkning av en av deras bästa bitar.

Daniel Hollow - The Reason
Gustavsbergs-cowboyen är den enda artist som fått äran att återvända från förra årets festival. I väntan på den kommande uppföljaren duger det gott att lyssna på denna urtjusiga bit från debuten, Indifference & Absence, från 2023.

Dylan LeBlanc - Easy Way Out
Det finns faktiskt ännu en artist kvar sedan ifjol. När Fred Eaglesmith tvingades ställa in ställde istället Dylan LeBlanc upp med kort varsel. Förra årets elgitarrurladdning var tveklöst festivalens höjdpunkt. I år kommer han dock utan band och då passar det kanske bra med denna Neil Youngska lägereldsballad.

Rayland Baxter - Yellow Eyes
Även Baxter bokades med kort varsel efter ett avhopp. Inte mig emot. Egenartad folk-country från Nashville kan man inte få för mycket av.

Melissa Carper - Ain't a Day Gone By
Carper är verkligen the real thing. Old school eller bara tidlös? Välj själv. Denna countrysoulballad av klassiskt snitt är så bra att den går utanför skalan.

Lou Hazel - Little Peace
Lite i skymundan släppte han en av årets finaste skivor redan i februari.  Gillar ni Townes Van Zandt och John Prine gillar ni Hazel.