News

krispeterrogermidll

Rootsy Recycling: A moment of forever - möte med Kris Kristofferson

Av Peter Söderlind

På bilden: Roger Rudholm / Kris Kristofferson / Peter Söderlind

Knappt hade jag hunnit skriva klart recensionen för Rootsy.nu om Kris Kristoffersons nya album »Feeling Mortal«, när telefonen ringde klockan 22.53 torsdag den 15 november. Roger Rudholm, min gode vän och den störste dyrkaren av Kris som jag känner, kom med det besked vi hoppats på i flera veckor. Kris hade tidigare meddelat via arrangören att inga intervjuer skulle ges efter konserterna, något som nu gjorts ett undantag från. Vi var välkomna att träffa Kris efter konserten i Malmö för en exklusiv intervju och mötet var bara timmar bort. Stort tack till Kris hustru Lisa och son Jesse för att detta kunde bli av.

Konserten var på St. Johannes kyrka i centrala Malmö den 16 november. Vi som sett konserter med Kris tidigare fick den stora upplevelse som vi kunde vänta oss, med den fina bonusen att Kris charmiga dotter Kelly Kristofferson spelade och sjöng några låtar tillsammans med sin far. Kelly sa efteråt att den här turnén var första gången hon stod på scen i denna uppsättning. Tydligen har det också påverkat Kelly att resa runt i Norden då hon inte tycktes främmande för att bosätta sig i Sverige. Varmt välkommen hit Kelly säger vi!

Klassiker efter klassiker avlöste varandra under konserten, »Sunday Morning Coming Down«, »Loving Her Was Easier« med flera men största ögonblicket var att få höra nya låten »Feeling mortal« med Kris röst som fyllde hela kyrkan i en kärleksförklaring till sin skapare. När orden »God almighty here I am« ekade i denna stora kyrkobyggnad med sina höga valv belysta i rött och grönt, och Kris ståendes framme vid altaret vänder sitt huvud uppåt, var vi nog många som kände en upplevelse av samhörighet med människans existentiella grund, oavsett religion eller inte. Mycket gripande och något av det mäktigaste jag upplevt i en kyrka, även om »Why me Lord« också fick mig att rysa ordentligt. Vid några tillfällen höjde Kris som sagt blicken mot taket och med ett svagt leende såg det ut som om han hämtade kraft från någon ovanför, för visst fick han kämpa emellanåt, ackorden satt inte alltid där de skulle och vissa textrader försvann. Men vad gör det, ingen kan som Kris förmedla så mycket kärlek i sin närvaro och så mycket visdom i sina poetiska texter, det handlar inte om perfekt gitarrspel eller sång, det handlar om berättande. Att lyssna igenom hela konserten och verkligen smaka på varje ord, varje ackord, ger musiken den största betydelse som den kan ha. Man berörs in i grunden som människa. Det är mycket stort och det är också anledningen till de fullpoängare Kris får för sina spelningar i tidning efter tidning.

Inget händer när det händer, det som händer händer efteråt, så uttryckte sig en isländsk författare som jag glömt namnet på, det var i alla fall så vårt möte med Kris kändes, först efteråt började vi att förstå. Roger och jag blev insläppta till Kris bakom altaret in till sakristian av hans hustru Lisa så snart konserten var avslutad. Vi fick även ta med våra minst lika förväntansfulla respektive, Anne och Pernilla.

Där, mitt på golvet i sakristian stod han, helt klädd i svart bredvid ett stort bord av massiv ek. Den svarta skjortan var i vanlig ordning uppknäppt ett par knappar och jag noterade att han bytt ut de flammiga boots han haft under de senaste turnéerna. Med värme i blicken hälsade han på oss medan dottern Kelly satt i ena hörnet och Lisa hade börjat plocka undan kvällens utrustning. Blicken kändes skarp men kärleksfull, med grått hår och kanske några fler rynkor än sist jag såg honom. Tror det var under soundcheck på Trädgårn i Göteborg 2010 och man kan bara konstatera att denne man har åldrats med behag. Visst sätter 76 år sin prägel men varje rynka förstärker bara intrycket av denne företrädare för outlaw-countryn och vad gör det att minnet ibland sviktar när kärleken och glädjen ständigt finns närvarande. Som vi skrattade när Kris kallade oss för ”The Good, The Bad and The Ugly”, med betoning på att han var The Ugly. Vi kan inte hålla med dig där Kris, du ser oförskämt bra ut, något min sambo Pernilla ofta påminner mig om.

Kris öppnade sig direkt och hade inga krav eller frågor kring utformningen av intervjun, stämningen var fullständigt avslappnad. Det var med glädje och förvåning som Kris reagerade när han fick höra att Roger sett fyra konserter med honom bara på denna skandinavienturné och även skulle till Köpenhamn för morgondagens spelning, inte minst förvånad blev han när Roger plockade fram ett exemplar av Veckorevyn från 1978 med en artikel om Kris och Rita Coolidge. Kunde inte undgå att le när överraskningarna fortsatte, som när han fick en hälsning från Girl George.

Det kom omedelbart en känsla hos oss att få behålla samtalets energi som tog fart så fort vi började prata. Formen för detta möte kändes inte som en intervju och vi följde med känslan istället för att stelbent gå efter i förväg uppgjort frågebatteri. Inser därför i efterhand att det här blir till en liten berättelse om vårt möte med Kris, snarare än en intervju enligt skolboken. Några av våra frågor blev dock ställda även om svaren inte blir citerade ordagrant.

Få låtar kan beröra mig lika mycket som »Jody And The Kid« och »From Here To Forever«. Att få framföra sina känslor kring dessa låtar till den som skrivit dem var en lättnad av tacksamhetsskuld. Det var en glad Kris som fick höra hur dessa låtar betyder mycket för mig i min relation till min egen dotter. Aldrig har jag känt större tacksamhet till någon låtskrivare, det är inte alla förunnat att få träffa en utomstående som verkar ha hittat orden i ens eget hjärta. Det är just detta som gör storheten hos Kris, vi känner igen orden som om de vore våra egna och så kommer det att fortsätta vara, stora texter lever vidare och de berättar något om oss själva. »Feeling mortal« blir till en av alla texterna som är allt annat än dödlig. Vi fick också svar på vår fråga om vem »Mama Stewart« är i låten med samma namn från senaste albumet, Kris berättade att det handlar om Rita Coolidge mamma, en av de vackraste texterna på albumet enligt mig.

Kris kom in i en del av bakgrunden till »Jody and the Kid« och hur han med sorgsna steg lämnade bort sin lilla dotter Tracy till hennes mamma som hade brutit med honom. Kris tog ämnet på allvar, denne man visar tydligt med sina ögon när något berör, man riktigt ser hur han letar efter rätt ord genom att liksom söka efter dem som om de svävade i rummet. Ibland är tack det absolut största man kan säga även om det låter enkelt. Tack Kris.

En intressant sak vi började diskutera var Musketeers-projektet som det tidigare har skrivits om. Merle Haggard och Willie Nelson hade planer på denna supertrio tillsammans med Kris. Hur det egentligen är med den saken fick vi aldrig någon klarhet i, men Kris sa i alla fall att det skulle kunna ha blivit en ny Highwaymen och han kändes fortfarande positiv till projektet. Vi kan nu bara hoppas. Skulle kunna bli Scandinavium nästa om man får drömma lite.

Då denna intervju i första hand gjordes för Rootsy.nu så tog vi tillfället att tala lite om de legendariska namn som nyligen har varit ute och turnerat för Rootsy Live i Skandinavien. Chip Taylor och Arlo Guthrie blev de vi nämnde och Kris talade om dessa två med största respekt. Good guys, avslutade Kris och bad mig hälsa till Chip som jag har god kontakt med. Sedan pratade Kris lyriskt om Don Was, som producerat bland andra hans senaste tre album och beskrev honom som en av hans bästa vänner. Att Don producerat några av Kris bästa plattor tror jag många håller med om, varav jag själv håller den senaste »Feeling Mortal« väldigt högt. Kris fortsätter att bekräfta sin ställning som en av de största låtskrivarna. Och som jag skrev i min skivrecension, sällan har jag väl sett fram så mycket mot en biografi, vilket ryktet säger att Kris håller på med.

Under vårt samtal berättade Kris hustru Lisa att hon precis fått ett meddelande om att en duett ska spelas in med Rosanne Cash och Willie Nelson, låten är en av Kris mest kända. Helt plötsligt stod vi alltså här bakom altaret i St. Johannes Kyrkan och inser att vi just i detta ögonblick, för en stund befinner oss i hjärtat och rötterna av outlaw-countryn. Johnny Cash och Waylon Jennings kändes plötsligt inte långt borta och det slår mig att det kanske var hos dem Kris hämtade kraft under konserten medan han tittade högt upp i kyrkans valv med ett leende. It was a moment of forever. Att avsluta denna kväll med var sitt glas whisky utanför kyrkan i kall novemberkväll kändes värdigt Kris och outlaw-countryn.