När musikhistorien peakade

Av Tomas Grip


 

Om det finns en musikgenre jag ständigt återvänder till så är det soulen. Mer specifikt sextiotalssoulen. Den har såklart tagit nya banor genom årtiondena och lever nu kvar under namnet R’n’B, men låtarna från sextiotalet känns ändå fullständigt oefterhärmliga och tidsbundna. Kändast är naturligtvis skivbolaget Motown i Detroit, med en nästan osannolik rad singelettor under den här perioden. Grundaren Berry Gordy Jr uppfann ett löpande band av musikskapande och släppte så många hits med The Supremes, Four Tops, Marvin Gaye och Stevie Wonder att inga kulramar räcker för att räkna dem.

Där Motown var söt popsoul avsedd för en vit urban publik, fanns dess motsats i den amerikanska södern. Sydstatssoulen, med rötterna i kyrkan, var mer lantlig och jordnära och släktskapet med countrymusiken var så påtaglig att jag inte tvekar att kalla dem två skinkor på samma stjärt. Har ni hört ballader som Etta James I’d Rather Go Blind eller James Carrs The Dark End of the Street vet ni vad jag talar om.

Om man skulle sätta en nål på både en karta och en tidsaxel för att påvisa var och när musikhistorien peakade så skulle den sannolikt hamna i trakterna av Memphis någon gång 1965 - 68. Svart och vit var i fullständig symbios och smälte samman i perfekt technicolor.

Studios som STAX, American och FAME hade alla en fantastisk, till stor del vit rytmsektion på lönelistan, men bakom mikrofonerna hittades så gott som undantagslöst gudabenådade svarta röster. Det finns en anledning till att Paul Simon, som var i skivstudion FAME för att spela in There Goes Rhymin’ Simon, 1973, blev bestört när han klev in igenom studiodörren och möttes av ett vitt studioband. Han lär ha utbrustit: “I want those same black players that played on [Staple Singers stora hit] I’ll Take You There”.

Tack vare lyhörda musiker, de bästa vokalisterna musikhistorien frambringat och en riktigt fet blåssektion skapades ett rått och sensuellt sound. Låtarna utspelades oftast på andra sidan järnvägsspåret där otrohet, svek och obesvarad kärlek var legio, oavsett om det var hudknotterframkallande ballader eller överjordiskt svängande upptempolåtar.

Enligt en oberoende undersökning framställd på ett forskningsinstitut i Schweiz så producerades under dessa år lika många fempluslåtar som hittills under hela tjugohundratalet. Många är oöverträffade till denna dag.

Några som älskade sina soulskivor var Beatles och Stones. De spelade in ett flertal covers och man kan med fog säga att dagens musikklimat hade sett annorlunda ut utan denna guldkantade period i historien.

Alltsammans fick dock ett abrupt slut den fjärde april 1968.

Efter att Marthin Luther King mördades så förändrades allt över en natt. Upplopp och missämja följde och en ny framtid stakades ut. När soulmusiken reste sig ur askan var den mindre oskuldsfull och texterna blev alltmer politiska. Även musikaliskt blev det ett paradigmskifte där låtarna blev längre och funkigare.

Fortfarande gjordes gott om fantastisk musik, men sextiotalssoulen såsom vi känner den, blev aldrig sig själv igen.

Denna lista skrapar bara lite på ytan, men är ändå en god ingång till soulen under denna tid.