Musikkollektivet Höstorkestern

Av Christer B. Jarlås

”Svängig och ösig progg med stänk av visa och pop. Vi brukar säga att vårt mål med musiken är att man ska kunna dansa och festa till den, och medan man dansar och festar ropar man till sin kompis ”det där var bra sagt, det ska jag komma ihåg”

För första gången någonsin på Rootsyland intervjuar vi ett musikkollektiv. Höstorkestern är nämligen inte vilket band som helst. De är inte ens ett band. Inte heller en orkester. De har i vilket fall gjort flera av det senaste årets mest spännande låtar på svenska. Den här intervjun bör man läsa om man vill veta mer om hur det står till med livet och musiken i norra Sverige och hur det kommer sig Justin Townes Earles bästa låt helt plötsligt handlar om en sjö i Kiruna….

Christer B. Jarlås har intervjuat Höstorkesterns talesman Viktor Krutrök.

Vad är historien bakom Höstorkestern?

-Höstorkestern bildades ur en grupp som hette De Tre. Den grundades i sin tur av Jonas Pietikäinen, Oskar Collin och Hannes Autio Pudas när de två första gick på Visskolan i Västervik. Ibland fylldes trion på med fler musiker. De flesta av dessa extramusiker kom ur ett större kompisgäng som mötts i Kiruna, på musikgymnasiet och i musikföreningen Tusen Toner. Vår generation har alltid korsbefruktat banden i Kiruna, det har jammats, folk har gästspelat och smugit sig in i varandras konstellationer. Så att blanda mellan varven var något helt naturligt.

När Jonas skulle spela in sin debutplatta bestämde man sig för att samla alla dessa musiker under namnet Musikkollektivet Höstorkestern. Alla som medverkat på något sätt genom åren meddelades att de numer, vare sig de ville eller inte, var medlemmar i kollektivet.

Detta var 2013 och sen dess har det fyllts på med fler medlemmar, idag är vi runt 30 stycken, men det är en klick på mellan 10-15 personer som spelar mer regelbundet.

Ni kallar er för ett musikkollektiv och inte ett band. Vad är skillnaden? Och vilka är med på nya albumet?

-Ett band består väl oftast av en fast grupp personer där man också i de flesta fall har bestämda instrument. Skillnaden vi ser det är framförallt soundet. Eftersom vi är så många och alla har olika musikaliska bakgrunder och uttryck så blir det lite olika beroende på vilka som är med på scenen. När vår violinist är med blir det mer folk, när våra slagverkare är med blir det mer groove, och så vidare. Det gör också att vi inte är beroende av att alla kan eller inte kan vara med. Idag har vi tre huvudsångare, om en av dem inte kan vara med så kan vi fortfarande göra en spelning, antingen stryker vi låtar, eller så sjunger någon annan dem. Höstorkestern har spelat i sättningar så stora som 20 personer, men även på tre, fyra, fem och så vidare. Ibland är vi utan bas, ibland utan trummor. Då får man anpassa spelet dynamiskt efter förutsättningarna, och det är något vi gillar väldigt mycket. Det blir lika nytt för oss som för publiken.

På det nya albumet är medverkar Jonas Pietikäinen (sång, akustisk gitarr), Linnea Enberg (sång, trummor, slagverk), Viktor Krutrök (sång, gitarrer, piano), Engla Perström Heldebro (bas, synth, körsång), Mårten Eliasson (piano, orgel, synth, körsång), Elvira Seger (sopransaxon, klarinett, körsång), Anton Teljebäck (viola pomposa), Elin Tannerdal (bas, körsång), Hannes Autio Pudas (slagverk, körsång), Johan Kalla (trummor), Jonas Nordqvist (gitarrer, banjo, mandolin, barytongitarr)

Albumet är döpt till Folkets hus. Varför det?

-Som många kanske vet så tvingar LKAB’s gruvbrytning Kirunaborna ur sina hem för att kunna fortsätta fylla på statskassan. Det innebär att många platser just nu rivs, en del flyttas, men det mesta av Kiruna jämnas med marken. I alla dessa turer så fick inte Folkets Hus en plats i den nya staden. Istället byggde man ett vräkigt kulturhus i samma anda som många andra städer. För oss har Folkets Hus som plats och idé spelat en väldigt stor roll. Det är på Kiruna Folkets Hus vi sålt ut och finansierat turnéer, det var en plats där ett litet band fick möjlighet att göra stora konserter. Det är också på olika Folkets Hus runt om i landet ett band som oss i första hand vänder sig till när vi söker spelningar.

När vi växte upp var det också den scenen där vanligt folk mötte kultur och där vi fick spela med Kulturskolan och då vi gick på musikgymnasiet.

Vi bestämde oss för att göra en sista stor konsert på Folkan och att vårt nästa album skulle spelas in där. I samma veva började ett filmteam följa oss, personalen på Folkets Hus och ett annat band som hette 6 Kazoos With Dirty Shoes. Man ville dokumentera stadsomvandlingens effekter, men också vad Folkets Hus-rörelsen historiskt betytt för gräsrotskultur, demokrati och vad den rörelsen har för roll i dagens individualistiska samhälle.
Det var självklart att plattan skulle heta Folkets Hus, namnet var klart redan från allra första början. Omslagsbilden är entrén till gamla Kiruna Folkets Hus, och är fotat av Johan Ylitalo, en eldsjäl som fotat lokala band i alla tider och alltid bjussat på snygga foton man har kunnat använda som pressbilder.

Vilka reaktioner på nya albumet hoppas ni på?

-Vi hoppas framförallt att folk ska gilla låtarna, att melodierna och texterna ska fastna. Det är ju i grunden det vi vill göra, få folk att digga, dansa och sjunga. Men vi hoppas också att de berättelser vi vill lyfta fram från vår del av landet kan väcka något hos människor som de kanske kan relatera till.

Vem skriver låtarna? Och vad inspirerar till texterna?

-Det är främst jag (Viktor Krutrök) som skriver grunderna till låtarna. Men alla som medverkar på skivorna bidrar till att låtarna blir vad de blir. Grunderna kommer oftast från mig, men det kan också vara en slinga eller en idé någon av de andra skickar mig som växer fram till en låt. Men låtarna blir sällan färdiga innan vi står i studion tillsammans.

Höstorkestern är en väldigt politisk grupp, vi står till vänster och kallar musiken vi spelar för progg. Personligen inspireras jag av starka och modiga berättare. Inte enbart det tydligt politiska, utan även de som kan berätta en historia och skildra en del av samhället som ofta glöms bort. Jag blir inspirerad av det som sker runt om mig. Det som gör mig överlycklig i form av människor som tar ställning och är modiga, det kargt vackra i vardagen och kanske något så enkelt som en biltur med en god vän, gott surr, en kaffe och en rökpaus. Men jag inspireras självklart även av det som gör mig heligt förbannad. Orättvisor, opportunism, klassklyftor, rasism och utarmningen av landsbygden.

Vi vill berätta i samma anda som man alltid gjort i vår del av landet, genom skrönor, svängiga historier och raka rör.

För oss är det viktigt att alla som står på scenen känner sig trygg i det budskap vi vill bära ut, om antirasism, antikapitalism, solidaritet och att stå upp för det man tror på.

Jag har arrangerat konsert med Justin Townes Earle och saknar honom mycket. En så onödig död. Hur kommer det sig att just hans Harlem River Blues kom med på albumet och dessutom inleder det?

-Ja fy fasen vad sorgligt. Justins öde var otroligt knäckande, onödig precis som du säger, och så undrar man vad mer fantastiskt han skulle kunnat få ur sina händer. Jag är uppvuxen i Vittangi där många lyssnade på mycket amerikansk rootsmusik, och genom det hittade jag Justin. Jag har lyssnat mycket på honom och älskar Harlem River Blues. Den har en underfundig och krass svärta som påminner mig mycket om en attityd man har uppe i norr. Lite som han sjunger, att nu när det går bra så är det lika att gå ner sig i floden. Låten kom sig av att jag mest satt och lekte med låten, jag brukar göra så ibland, prova översätta låtar och se vad det blir. Sen gillade vi den så mycket att vi spelade in den.

Vi tyckte den passade utmärkt som inledningslåt inte bara för det musikaliska att den börjar med vad som nästan är som en kyrkokör, utan också textmässigt knöt ihop säcken för mycket på plattan. Att folk gör så gott de kan, men att det går åt helvete ändå och då kan man lika gärna gå ut med en smäll.

Vilka geografiska rötter har Höstorkestern. Många texter om Kiruna, men som jag förstår det bor inte ni alla där?

-Nej, idag är det enbart ett fåtal medlemmar i kollektivet som bor i Kiruna. Man hittar oss lite överallt. Luleå, Piteå, Kopparnäs, Moskosel, Umeå, Håknäs, Kristinehamn, Stockholm, Sala, Karlskoga, Malmö. Det är en styrka anser vi, att vi kan höra av oss till folk som bor i närheten av där vi ska spela och fylla på med det som behövs musikaliskt, eller bara för att vi tycker det är så roligt att spela tillsammans. Men många i Höstorkestern har starka band till Kiruna och vi sjunger om sånt vi begriper, eller snarare försöker begripa, och då blir det om Kiruna och norra Sverige. Inte minst just nu när Kiruna rivs.

Vilka förebilder har ni? Har ni några gemensamma favoritlåtar?

-Vi inspireras mycket av musik från våra hemtrakter, men det är ju svårt att enas om vad som ska spelas i bilen eller på efterfesterna såklart när vi är så många. Men några låtar som återkommer är Ko över Sarek av Norrlåtar, Rainbow in the dark av DIO, Låt det ligga av Glesbygdn’ och The boy who wouldn’t hoe corn av Allison Krauss & Union Station.

Vilka svenska låtskrivare uppskattar ni?

-Det finns otroligt mäktiga låtskrivare från detta avlånga land. Utöver de klassiska vis- och progglåtskrivarna kan vi nämna John Holm, Ellen Sundberg, Ola Magnell, Slowgold, Dan Viktor, Ronny Eriksson, Pär Poromaa Isling, Johan Airijoki, Hasse Alatalo, Simon Marainen.

Hur påverkas musiklivet av allt som händer och har hänt i Kiruna?

-Det är ganska infekterat just nu faktiskt. Kiruna lider av vad vi brukar kalla ”svullskalle”, precis som många andra orter i Sverige. Istället för att stärka lokala arrangörer med stor kunskap om platsernas kapacitet så bygger man vräkiga kulturhus och tror att de ska lösa allting med ett innehåll som återspeglas i ALLA kulturhus i hela Sverige. Det blir homogent och fattigt.

Framförallt så är det nog många som inte känner sig representerade. Gräsrötterna, nysvenskar, pensionärer, ungdomar. Beslutsfattarna riktar sig mot någon slags påhittad medelklass med lite mer pengar än genomsnittet.

Den svenska livescenen är en ständig diskussion. Det är stora utmaningar för band och artister som inte är representerade av större bolag. Inte för att det är omöjligt att spela, men många av de mellanstora scenerna försvinner. I Kiruna anar jag ändå att det kan komma att vända, men mycket ansvar ligger trots allt hos publiken. Att man går och ser sånt som man inte vet vad det är från första början, att man vågar uppleva något som man i slutändan tyckte var ”okej” och att det får duga med det. Och inte bara går på afterwork-trubadurer eller de största namnen.

Som jag förstår ingår många i Höstorkestern även i andra band. Vilka andra band?

-Det stämmer! Medlemmar från Höstorkestern spelar även i grupper som Rosa Blend, Pershagen, Ye Banished Privateers, Callinaz, Little Stream och Stammen. När vi planerar turnéer och inspelningar blir det lite pussel för att synka med allas scheman. En Batman-signal som går ut till kamraterna. Jag upplever det dock som att de flesta gärna är med oss och spelar och försöker få alla pussel att gå ihop för att kunna vara med. Det är roligt, och jag tror det beror på att vi har väldigt roligt ihop, vi spelar låtar som vi bryr oss om, och att det trots att vi är så många är väldigt enkelt och lättsamt att spela med Höstorkestern.

Kan man höra Höstorkestern live? När och var?

-Det kan man! 29 september görs en liten spelning på Mare litteratur i Göteborg. 18 oktober spelar vi med rocksättning på Kajman Mat & Musik i Piteå. Framåt våren kommer vi spela söderöver, även om vi främst gillar att vara i norr. Det är ju läskigt där nere med alla höga hus och rulltrappor.

Det känns som det är lite av en ny proggvåg på gång. Jag tänker på David Ritschard som ger ut en hel EP med Björn Afzelius, jag tänker på alla hyllningar av Ulf Dageby, Dan Berglund kommer med nytt album och turnerar igen, er kompis Johan Airijoki gillas av allt fler… Ni känns som ännu en puzzelbit. Är ni det?

-Ingen aning faktiskt. Vi fortsätter spela vår musik och fortsätter skriva låtar vi blir engagerade av. Vi fortsätter göra det vi alltid har gjort och utvecklar det. Men vi är glada att fler artister och band använder sin plattform för bland annat palestinierna. Det känns som att folk är trötta på det här ”antingen-eller”-köret som främst våra politiker håller på med. Folk vill ha tydlighet, de törstar efter någon som står för vad den tycker och vågar vara ideologisk.

Många raljerar över proggrörelsen idag, att man var naiv och många gånger dogmatisk. Och det kanske stämmer. Men om vi måste välja mellan ett samhälle där välståndet delas över den breda majoriteten eller där ett fåtal utarmar hela systemet så kan alla vara säkra på vilken sida Höstorkestern står på i alla fall.

Till sist. Hur tycker ni att jag ska beskriva er musik för någon som inte hört er?

- Svängig och ösig progg med stänk av visa och pop, så blev i alla fall soundet på Folkets Hus-plattan. Vi brukar säga att vårt mål med musiken är att man ska kunna dansa och festa till den, och medan man dansar och festar ropar man till sin kompis ”det där var bra sagt, det ska jag komma ihåg”.