Mina musikaliska hallelujah-moments

Av Tomas Grip


 

Ni känner säkert igen det: fenomenet när en låt når en oväntad klimax som kanske inte är låtens egentliga höjdpunkt men som får ens armhår att ställa sig i givakt. Det kan vara en frasering, en avig trumpet eller en tonartshöjning. 

Ett musikaliskt halleluja-moment helt enkelt.

Leonard Cohen sjöng ju en gång ”there’s a crack in everything/that’s where the light gets in” och det må stämma i många musikaliska sammanhang, men aldrig så mycket som när Håkan Hellströms röst spricker två minuter in i Det är så jag säger det. Ren magi. Exakt samma sak gäller för övrigt i Neil Youngs Mellow my mind. Jag ryser av välbehag bara av att skriva dessa rader.

Men sång behöver ju inte nödvändigtvis skava för att sända sköna kårar efter ryggraden. Har ni sett filmen Eurovision, där huvudrollens Sigrit kämpar för att nå den mytomspunna ”Speorg note”? Tonen må vara fiktiv, men Sarah Klang lyckas ändå hitta den. Lyssna bara två och fyrtio in i hennes Love so cruel och dö en smula. En annan stor sångare, Elvis, lyckas alltid få mig att hytta med nävarna med sitt ”Right NOOOW!!” i slutet av If I can dream. Likaså när Chris Stapleton tar i för kung och fosterland i Either Way eller när Glen Hansard gör samma sak i Bird of sorrow. För att inte tala om när Otis Redding får feeling I slutet av Try a Little Tenderness. Hudknotterframkallande deluxe.

Även gitarrister kan framkalla ögonblick av renaste guld. Ni som hört Nels Clines gitarrsolo i Wilcos Impossible Germany eller J Mascis dito i Dinosaur Jr:s Get me vet vad jag menar. Mitt hjärta slår också ett dubbelslag när Janne Barks gitarr drar rakt ut i stratosfären, exakt fem minuter och fyrtisju sekunder in i Ulf Lundells Senare år.

Gillar man bas bättre så svänger introt i James Carrs Stronger Than Love så hårt att jag mer än en gång ramlat av stolen när jag lyssnat. 

En annan sak jag älskar är när artister lyckas få ett ögonblicks tystnad att framstå som den ljuvaste ton, likt en akvarellmålare som lämnar de vita partierna omålade. Både Nick Caves Nature boy och Steve Harley & Cockney Rebels Make me smile (Come up and see me) lyckas med detta. Allra bäst är dock mikropausen och den efterföljande knackningen i Jellyfishs Baby’s coming back. Lyssna vid 2.23 och dö lycklig.

Och taktstoppet/gitarren i Teenage Fanclubs Neil Jung. (1.32) är inget annat än subtil och effektiv extas.

Det finns såklart mer: munspelet i Sunhouses Hurricane, motorsågen i början av Morresseys Speedway, de första 25 sekunderna i Beach Boys Good vibrations eller när Clarence Clemons saxofon i Bruce Springsteens Jungleland drar iväg från fyra minuter och hela vägen till pärleporten. Och hur många gånger jag än lyssnat på Gladys Knights Midnight train to Georgia så kan jag inte låta bli att hojta med i The Pips fenomenala ”A superstar but he didn’t get far”. Då har jag ändå inte nämnt alla de körer, handklapp eller trumfill som ger låtar en guldkantad kulmen.

Vilket är ditt bästa hallelujah-moment?