Miles Davis 100-årsdag

Av Mats Carlsson

 

Den 26/5 1926 föddes en av 1900-talets mest inflytelserika musiker, trumpetaren Miles Davis som alltså skulle ha fyllt 100 år idag, om han inte avlidit i september 1991. Från det att jag var i 15-årsåldern tills för en drygt tio år sedan var han den viktigaste musikern jag kände till och under en period var jag en stor samlare av hans musik i alla dess former. 

Miles förändrade jazzmusiken fler gånger än någon annan. Startade den coola jazzen i början på 50-talet, utvecklade både den modala jazzen från slutet av 50-talet in på 60-talet och elektriska jazz-rocken (fusion) i brytningen mellan 60-& 70-talet. Hans inspelningar med orkesterledaren/ arrangören Gil Evans var banbrytande och Miles eget band fungerade som en skola för en lång rad av de största instrumentalisterna inom nutida musik: John Coltrane, Cannonball Adderley, Bill Evans, Tony Williams, Herbie Hancock, Wayne Shorter, Keith Jarrett, John McLaughlin, Jack DeJohnette med flera. Som trumpetare hade han både en unik, mjuk ton med sordin, men var även en extremt driven tekniker med öppet horn. Under 70-talet skapade ha ett helt eget sound med elektrifierad trumpet. 

Tillsammans med bland andra Evans, Adderley och inte minst Coltrane, spelade Miles1959 in det som många med mig anser är den bästa jazzplattan någonsin, rentav en av de bästa skivorna alla kategorier, ”Kind Of Blue” vilket följdes av en oöverträffad serie av album med hans andra legendariska kvintett under de kommande tio åren, däribland en av alla tiders bästa liveinspelningar: ”My Funny Valentine-In Concert” från 1964. 1969 skapade han ännu ett studiomästerverk ihop med producenten Teo Macero, ”Bitches Brew”, en sorts Helig Graal för fusionmusiken. Från den tidpunkten och fram till starten på hans fem år långa frånvaro 1975, skapade Miles och hans band en helt unik form av modern, elektrifierad jazz som -särskilt i liveformat- var extremt intensiv och på många sätt så långt före sin tid att ingen annan ännu nått dit! Här finns ”Agharta”, ”Pangaea” och ”Dark Magus”, liveinspelningar från 1973-74, som är så magnifika, komplexa och intrikata musikstycken att de enligt mig enbart kan avnjutas via hörlurar. 

När Miles till slut återkom som aktiv musiker 1980, så var det på ett annat plan – mer öppen, lite av en ”levande legend” som reste runt och njöt av sin status på världsscenen. Musiken han skapade, ofta ihop med basisten Marcus Miller, var för det mest en lättlyssnad, funkig fusion, gärna med hans speciella covers på redan populära poplåtar, som Cindy Laupers  ”Time After Time”.  

Under hela sin tid som musiker så var Miles en ständigt kreativ person som aldrig tittade bakåt, därför kom det som något av en chock när han sommaren 1991 gjorde just det. I efterhand känns det nästan som om han gjorde ett sorts bokslut, att han på något sätt visste att han levde på lånad tid. Först samlade han tillsammans med Quincy Jones ihop ett storband av rang som i Montreux framförde de gamla legendariska kompositionerna från Gil Evans-inspelningarna. Några dagar senare i Paris återsamlade han flera av sina gamla adepter från 1960,70&80-talen för att live spela ett flertal av sina bästa låtar från den tiden. Samma höst togs han in på sjukhus i Santa Monica, där han efter en kortare tid avled 65 år gammal.