Många strängar på sin lyra - Peter Morén om sitt fullmatade musikår

Av Tomas Grip

Foto: Tomas Grip

 

Påstår man att Peter Morén haft fullt upp under året så överdriver man inte. Redan under våren gjorde han en lyckad USA-vända med Peter Bjorn & John, där man turnerade med succéalbumet ”Writers Block” som ju fyller 20 år nästa år. I början av sommaren gavs så Robert Forster-skivan ”Strawberries” - där han agerar både producent och musiker – ut, och i höst släppte han skivan ”The Song Forlorn” med soloprojektet SunYears. Någon brist på samtalsämnen hade vi därmed inte, när vi träffas på söderkrogen Harvest Home under en av sommarens allra sista dagar.

Kronologiskt sett började allt detta med inspelningen av Sun Years-plattan, men eftersom skivan gavs ut först senare inleder vi vårt samtal med Peter Bjorn & John-turnén som inleddes redan i början av maj. Tanken var från början att åka över till USA redan 2020 i samband med albumet ”Endless Dream”, men på grund av pandemin flyttades turnén fram flera gånger för att slutligen ställas in helt. Att det ändå blev en USA-turné var lite av en slump. Bandet spelade på festivalen Just Like Heaven i Pasadena, vars hela koncept är lite åt modern nostalgi, och arrangörerna föreslog att de kanske kunde spela hela ”Writers Block” eftersom det ändå var deras kändaste skiva.

– Det var något vi inte tänkt på. Eller snarare: vi hade tänkt göra det nästa år eftersom det är då den fyller tjugo år. Sedan tyckte vår amerikanske bokare att vi skulle göra en liten turné med det temat. Och så blev det. Tio- tolv spelningar gjorde vi, även om det blev ett år för tidigt. Men tanken är att fortsätta mjölka det lite till nästa år. Vi har ju Europa och Australien kvar. Och mer USA.

Turnén blev lyckad och gensvaret bra. Spelställena varierade i storleksordningen 500 – 1500 personer men några lite större spelningar gjorde de också. Något som både förvånade och gladde var att så många unga kom och såg bandet.

– Det var skitkul, många av ungdomarna sade sig ha växt upp med oss genom sina föräldrars skivor. Magi ändå att det är föryngring i leden! Så nu kan vi spela dom här låtarna tills vi är 70 när dom är 40 (skratt). 

Hur många vändor har ni varit över totalt?

– Ja, herregud. Det är det landet vi turnerat mest i så det är väldigt många gånger. Det blev större och större men vi hann bli närmare trettio och ville inte flytta över - som folk föreslog för att ta det till nästa nivå - och till slut planade det ut lite. Man kan väl säga att vi inte riktigt tog tag i det. Barn och förhållanden gjorde att vi inte orkade satsa trehundra procent då.

– Vår första USA-turné gjorde vi med ”Writers Block”, vilket är vårt tredje album, så man kan väl säga att vi började på topp. Det svåra är ju att stanna kvar och vi har hela tiden fortsatt att turnera där, även om det inte blev större sedan.

Peter Bjorn & John har aldrig lyckats slå i hemlandet på samma sätt som utomlands och när saker började hända hade de heller inte tid att bygga något här hemma. Därför har de heller aldrig spelat särskilt mycket live här, förutom någon spelning i Stockholm eller Göteborg. Men jubileumsåret 2026 är tanken att det skall bli något mer.

– Ja, någonting bör det bli nästa år. Och vi blir faktiskt bättre och bättre live. Vi kan nog åka runt och spela de där låtarna ganska länge tror jag. Men om det vore det enda vi gjorde skulle det kännas som kreativ bankrutt. Det är det som är det fina med SunYears.

Sugen på en ny PBJ-skiva nu?

– Nja, inte jättesugen även om vi spelat in ett par låtar. Men det är ganska svårt att ha ett band där man känner varandra så bra. Det kan nästan bli så att det låser sig. Främst vad gäller låtskrivande och inspelning. Spela live går alltid bra. Men vi har lovat varandra att göra tio skivor, och hittills har vi gjort nio…

Vi får in varsin öl och intervjun övergår sakta i ett samtal musikälskare emellan. Peter är en klassisk musiknörd och kastar sig huvudstupa in i de flesta ämnen med stort engagemang och lika stor kunskap. Efter att behandlat valda delar av pophistorien landar vi slutligen i countrymusiken, något som känns lite outforskat för popkonnässören Peter.

– När jag var yngre trodde jag inte alls att jag gillade country, men det fanns ju i mycket av det jag älskade: Everly Brothers, Buddy Holly, Gene Clark och till och med ”Beatles For Sale”. Men skall jag vara ärlig har jag ganska dålig koll på den ”riktiga” countryn. Å andra sidan har jag alltid älskat singer/songwriters. Dylan och Neil Young och dom. Musik som varit influerad av country har alltid funnits med och jag har även älskat engelsk folkrock som till exempel Fairport Convention. Tittar man på den scenen och samtidigt på den amerikanska under samma period är det egentligen ganska snarlik musik. Det som sen blev country kommer ursprungligen från brittisk folkmusik till stor del, och allting hör ju egentligen ihop, åtminstone så länge det är gitarrmusik. Jag har till exempel pedal steel på min Sandy Denny-cover. Och även på Absolute Beginners faktiskt. (Dessa tolkningar återfinns som andra- respektive tredjespår på Spanner In The Works-singeln.)

– Jag har försökt fuska lite och lära mig countrygitarr. Jag gillar verkligen den typen av gitarrspel och har väl det på några låtar också. Jag tycker det är hela poängen med musik, att man tar grejer från olika håll och mixar ihop det. Däremot har jag tagit beslutet att hålla mig till den musiken jag gillar och behärskar, det vill säga gitarrbaserad livemusik. Jag har landat i att jag trivs med det uttrycket. Man behöver ju inte stirra sig blind på ett sound, utan man kan variera sig i låtarna och hur man skriver också.

Jag frågar vilka hans favoritgitarrister är och får en lång utläggning om Richard Thompsons storhet. Känslan är att Morén läst hundra böcker i ämnet. Vidare gillar han Neil Young (”på elgitarr, inte akustiskt”) Richard Lloyd/Tom Verlaine och det han kallar ”soulskolan”: Steve Cropper, Curtis Mayfield, Teenie Hodges med flera. Dessutom Elvis gitarrist Scotty Moore och andra inom tidig rock’n’roll som till exempel James Burton, akustiska gitarrister som Bert Jansch och Nick Drake samt indie-gitarrister som Yo La Tengos Ira Kaplan, Johnny Marr och Graham Coxon. Men det är bara toppen på isberget! Han vill också gärna framhålla Paul McCartney som just gitarrist. Och Roger McGuinn finns såklart i dna:t, ”jag har velat spela 12-strängat sen jag var i 10-årsåldern och gör det fortfarande ibland.”

Samtalet glider in på Robert Forster, som spelat in en skiva i Sverige med Morén som musiker och producent. I skrivande stund är Go-Betweens-mannen dessutom ute på en Europaturné med honom i bandet.

– När jag upptäckte Go-Betweens hade jag redan lyssnat på norrlandsindien som Wannadies, vars första skiva innehåller några låtar som nästan är kopior på Go-Betweens. På åttiotalet fanns det massor av band som egentligen ville låta som sextiotalsband, men det gick inte på grund av tekniken som gällde då. Det blir alltid intressant när man misslyckas, och det gäller till och med Beatles som egentligen ville låta som girl groups eller soulband. Men det gick ju inte och resultatet blev en egen grej. Och det gäller nästan allting. Om det blir för bra och likt förebilderna, vad är ens poängen? Och här finns det mycket som är härligt med just åttiotalsbanden.

– Jag började lyssna på Go-Betweens runt millennieskiftet tror jag, alltså ganska sent. När jag köpte min första skiva hade de redan hunnit återförenats. Det var någonting som slog an en ton i mig, framför allt deras poetiska låtskrivande. Jag är väldigt förtjust i trio-formatet och älskade deras tidiga skivor som hade ett rått sound. Andra skivan ”Before Hollywood” kanske är min favorit, den är nästan lite punkig. Grant McLennan spelade fortfarande bas då och hade fantastiska, melodiska basgångar. De är ju ganska rudimentära musiker men i gengäld så hör man, faktiskt fortfarande, att det där är Robert Forster. Han har ett helt unikt uttryck vilket är avundsvärt.

Så hur gick det egentligen till när du lyckades locka honom hit?

– Peter Bjorn & John spelade på en festival i Australien 2016, där även Robert medverkade. Han hade precis släppt sin ”Songs To Play”-skiva, som jag gillade, så jag tog mod till mig och gick fram och presenterade mig. Vi fick så pass bra kontakt att jag på stående fot erbjöd mig att sätta ihop ett kompband och fixa några spelningar om han någonsin ville komma till Sverige. En tid senare mejlade han mig och skrev att han tyckte det skulle vara roligt. Jag satte ihop ett band och ordnade en fem, sex spelningar varvid han skickade en låtlista och vi satte igång att repa. När han väl kom var vi väl förberedda och det klickade direkt. Det var superroliga spelningar.

– Ett par år senare ville han ha oss som kompband men jag tvingades tacka nej eftersom PBJ var ute på turné. Vi höll dock kontakten och har gjort ett par spelningar när han varit i Sverige. Senast ifjol spelade vi på Nalen och då började vi också smida planer för en skiva tillsammans. Han skickade ett gäng demos och kom sedan hit en månad i höstas, där vi gick igenom låtarna och jag skrev en del riff och arrangemang. Efter att hållit på med det några dagar gick vi vidare till replokalen en vecka ungefär, innan vi spelade in under ytterligare en vecka, för att slutligen mixa, vilket också tog en vecka. När han åkte hem till Australien igen var skivan klar. Att kunna se helheten på det sättet var oerhört tillfredsställande.

Så vilka musiker är det då som han valt ut att kompa den långe australiensaren?

– Förutom jag är det Jonas Thorell, som är en gammal kompis till mig, på bas, Jag plockade honom till det här projektet eftersom jag förstod att hans lite kantiga stil skulle passa Robert perfekt. Sedan har vi Magnus Olsson, som också spelar med SunYears ibland, på trummor. De har också personligheter som passar. Robert har nyss fyllt sextioåtta men är lite av en dandy och jag kunde nästan se framför mig hur han skulle ge Jonas komplimanger för sina skjortor. Magnus spelar svängigt men ändå strikt och är också väldigt enkel att umgås med. På skivan var även Lina Langendorf med på saxofon och andra träblås och Birgit Bidder på piano, Rhodes och hammondorgel.

Jag föreslår att SunYears kanske kunde spela förband och på så vis snylta in sig lite på Forsters fans, varvid Peter skrattar och nickar uppskattande.

– Jo, jag har funderat lite på hur vi skall få det projektet att växa. Framför allt hur jag skall få Peter Bjorn & John-fansen att hitta till SunYears, vissa av låtarna är faktiskt ganska lika. De skulle säkert gilla det. Å andra sidan är det mitt val att inte göra detta med PBJ, så jag får väl skylla mig själv.

SunYears är, som redan nämnts, Peters soloprojekt vars andra - fantastiska - album ”The Song Forlorn” släppts under hösten. Egentligen är det bara en fortsättning på första skivan ”Come Fetch My Soul” som kom 2023. Han slutade egentligen aldrig skriva låtar utan fortsatte att smida när det berömda järnet var varmt.

– Det stämmer. Jag började egentligen med den redan innan den första SunYears-skivan kom ut. Jag fick sådan feeling, plus att supertrummisen och kompisen Kyle Crane (Rufus Wainwright, Neko Case, First Aid Kit m.fl.) redan lagt grunderna till några låtar i samband med att han hade ett par lediga dagar i Stockholm. Förutom att den hör ihop med förra skivan har jag försökt att släppa tanken på att det måste vara popmusik, åtminstone den slags pop som jag växte upp med. Jag har försökt att friskriva mig från de förväntningarna även att det skulle tillhöra någon slags indiepop-sfär, och låta det vara musik rätt och slätt. Rakt ut från hjärtat liksom. Åtminstone när jag skapar det. Sedan skall det såklart ut och då är det nog svårt att inte tänka på det ändå. Peter Bjorn & Johns framgångar har nog till viss det gett mig friheten att göra exakt detta och plötsligt känns det också väldigt lätt att skriva låtar. Mer avslappnat och lite som förr i tiden, när jag knappt funderade över det.

– Jag tycker att jag har hittat tillbaka till någon slags kärna, samtidigt som man har utvecklats efter att ha jobbat med musik i tjugo år. Jag hade såklart inte gjort samma skiva när jag var tjugofem. Jag tycker också jag har blivit bättre både som sångare och gitarrist plus att texterna givetvis handlar om den medelålder där jag trots allt befinner mig.

Att han gillar att samarbeta med andra musiker är ingen hemlighet. Tidigare samarbeten med James Yorkston och Robert Forster har slagit väl ut och Morén säger sig släppt lite på garden.

– På mina svenska skivor spelade jag många instrument själv, men själva idén med SunYears är att vi skall vara fler musiker på golvet som spelar ihop. När vi spelar live är det oftast Andreas Nordell på bas och Nino Keller på trummor. Jag vill verkligen göra det fullt ut, på mitt sätt, och inte snåla på skivomslag och videos och sånt. Magkänslan är i varje fall riktigt bra.

På förra skivan återfanns flera duetter, bland annat med Ron Sexsmith och Jess Williamson, och även nya albumet har han bjudit in flera gästvokalister. Jag undrar om låtarna är skrivna med en duettpartner i tanke?

– Nej, låtarna är skrivna ändå, sedan har jag bara delat upp dem. Det kanske låter konstigt, men det är så det är gjort. Jag tycker verkligen att det gör något med albumformatet när det finns flera röster. Inom hiphopen är det ju väldigt vanligt. Det blir som en bekräftelse på att låten håller när dom vill vara med och det blir någonting större när man adderar en röst tycker jag. På den här skivan valde jag medvetet att ha framför allt kvinnliga duettparners, förutom Sam Genders, som ju var med och skrev.

Hur har du valt ut dina duettpartners då?

– Madison Cunningham fick jag kontakt med via Kyle Crane som spelade med henne. Hon är ganska svårdefinierbar. Förutom att hon har en fantastisk röst är hon en häftig gitarrist och grym låtskrivare också. Hon sjunger på titellåten som är lite extra viktig och liksom knyter ihop skivan också.

– Last Night on The Mountain skrev jag med Sam Genders från Tunng. Den hade det här lite brittiskt folkiga över sig och då kom jag att tänka på Lisa Hannigan, som jag gillar men faktiskt inte kände alls. Så jag gjorde som jag brukar: jag skickade över låten. Hon gillade den och sjöng in den hemma, inga problem. Jag brukar göra en färdig demo och sedan be dem sjunga in hela låten, plus om de vill lägga stämmor på något ställe. Det är som julafton när man väl får filerna. Jag brukar sitta med en tekniker och försöka fundera ut var deras passar bäst och så gör vi ett arrangemang utifrån det. Det är jäkligt häftigt att ta en låt som redan finns och sedan addera en favoritröst på utvalda ställen. Det blir som en utomkroppslig upplevelse nästan, att kunna kliva bort från din låt och höra den i ett större och mer emotionellt tillstånd.

En av mina favoritlåtar på skivan är If You Were To Ask, som jag tycker besitter samma, nästan spöklika, känsla som Bob Dylans One More Cup of Coffee. Där är det Scarlett Rivieras fiol och Emmylou Harris gästsång som ger den melankoliska känslan; här är det Ulrika Gyllenberg (fiol) och DeClair (Clara Rydelius, sång) som bygger upp liknande stämningar.

– Jag spelade fiol när jag var liten och har alltid varit förtjust i det. Det finns något i att det inte är en hel stråksektion utan bara en enda naken stråke. Jag kände att det vore kul att ha med exakt det på ett par låtar där jag tyckte att det passade. Och jag kände ju Ulrika sedan James Yorkston-grejen. James skrev förresten texten till låten och jag musiken på piano. Jag måste erkänna att jag var väldigt nervös när jag skulle spela upp den för James, för han brittiskt roastig och inte en insmickrande person. Men resultatet blev väldigt fint. Han gillade den så mycket att han började gråta. Den har lite fransk chanson och Brel över sig, jag älskar dramatiken och melankolin i den.

Om If I Were To Ask är en av skivans lugnare stunder så hittar vi den sprittande The Body i den andra änden av skalan. Där dyker New Jersey-chanteusen Nicole Atkins upp gästsång.

– Jag var i Nashville och skrev låtar för ett par år sedan och då skrev jag bland annat med henne för hennes kommande album. Långt tidigare låg vi (PBJ) på samma skivbolag och hon var med och sjöng Young Folks på en konsert. Nu tog det en tid, men till sist klickade det och jag fick med henne på en duett. Jag tycker skivan fick en fin balans med fyra duetter och två instrumentalspår.

Den stora poplåten på skivan torde vara Spanner In the Works, med massor av snärtiga akustiska gitarriff och stiligt la-la-la-parti. Jag nämner att det nog är min favorit på skivan. I konkurrens med monstersinglarna Dark Eyes och (Going To a) Cruel Country.

– Vad kul att du gillar den, det gör jag också. Den är lite meta. Handlar om ett liv med musik och musikkarriär. Om att vara lite lost och att försöka hitta tillbaka. Samma tema finns i titellåten A Song Forlorn, där de olika verserna handlar om saker som alkoholmissbruk, one night stands och kicksökande - för att landa i en sista vers om vad som håller mig själv på banan. Ledstjärnan är låtskrivande, som ju också är en typ av missbruk, låt vara ett lite mer positivt sådant. Jag har också landat i att jag gör detta för att jag gillar det själv. Sedan är de såklart kul om några andra gillar det också.

Vad tror du då om framtiden för SunYears, blir det samma succé som PBJ?

– Jag är för mogen för att passa in bland de unga indiepopparna men för ung för countrygubbarna. Själv gillar jag när det är varierat, det är väl en gammal yrkesskada. Melodi, text och röst är väl min röda tråd, plus att det är ganska nedtonat. Gitarr, bas och trummor. Rått och direkt. Ibland kan det nästan kännas lite som ett problem, att man är lite för bred. Mitt namn säljer tyvärr inte så mycket biljetter i Sverige utan det behövs ett sammanhang där rätt folk går på rätt klubbar. DÅ funkar det.

Kanske detta är skivan han får turnera med i USA om tjugo år föreslår jag? Han skrattar och nickar uppskattande. Innan vi skiljs åt levererar han ett citat som håller för ett väggbroderi.

– För mig är musik andligt. Musiken och naturen är i stället för religion, det fyller samma funktion.