MAGKÄNSLEMUSIKEN # 16

Av Peter Holmstedt

Foto: Peter Holmstedt

 

Håhåjaja, vart tog tiden vägen? På förra krönikan står det femte april och nu är det redan nittonde juli. Suck. Jag skäms. Och rodnar lite oxå. När man nu har ett forum där man tillåts missionera lite, använd det då, gubbe! Så. Ursäkta. Förlåt. Och lite till. Här är jag nu, i alla fall. Två och en halv månad försenad.

Vad har hänt sen sist då? En hel del, faktiskt. Vår bil har tappat vänster framhjul. Som tur är bara i 40 km/tim. Tack och lov! Tre av de senaste barnbarnen har redan fyllt ett. Hu, vad fort det går! Borta På Vinden har släppt två sprillans nya låtar, en tredje är på väg om ett par veckor, och i slutet på augusti kommer bandets allra första egna fullängdare. Ni lovar väl att lyssna? På repeat, kanske?

Men nu tycker Ni väl att jag borde komma till väsentligheterna snart? Vad har hänt på musikfronten? På konsertfronten? På film-fronten? På TV-fronten? Likadant där, en hel del, faktiskt. Men som vanligt. Ömsom vin, ömsom vatten.

Väldigt mycket bra låtar som släppts sen sist. Stephen Bishops nya singel bådar väldigt gott inför, som han säger själv, sitt allra sista album som släpps till hösten. Joe Bourdet gör en mycket fin version av Dan Fogelbergs ”Illinois”. Brandi Carliles ”Wandering” från NBC’s TV-serie ”The Americas”. Diesel Park Wests fin-fina ”Hole In One”. Fia Ekberg släpper nytt album i höst, och första singeln, ”Goodbye Du Och Jag”, är ute nu. Otis Kerps (Stiko-Per Larsson) senaste starka singel-släpp. Marcus King har släppt flera fina låtar från kommande albumet, ”Darling Blue”. Även Ashley Monroe har släppt flera singlar från kommande albumet, ”Tennessee Lightning”, däribland ”The Touch”, tillsammans med Marty Stuart, som är helt magisk. Arvid Nero fortsätter korståget på svenska med en fin EP. Margo Price och Skinny Dyck har oxå släppt nya alster. Men!

Allra starkast är släppen från SunYears (a.k.a. Peter Morén) andra, kommande album. Idel ädel guld! Och som grädde på moset får vi fantastiska covers på både David Bowie och Sandy Denny. Lyssna!

Album då, undrar Ni kanske? Jodå, likadant där, massor med bra grejer. Paul Carrack med sitt allra första renodlade country-album. Robert Forsters Peter Morén-producerade platta. Lukas Nelson släpper sitt första solo-album, minst lika starkt som allt det som Promise Of The Real presterade, och pappa Wlllie Nelsons album med Rodney Crowell-låtar är en ren pärla. Gotlänningen Buford Pope med första albumet på svenska är en ren fröjd att lyssna på. The Shootouts grymma album, ”Switchback”, med gästspel av bland andra Sam Bush, Rodney Crowell, Vince Gill, Logan Ledger, Lindsay Lou och Mickey Raphael. Både Doobie Brothers och Little Feat har släppt fina album sent i karriären.

Men det allra renaste guldet sen senast är ändå Mike Farris och hans ”The Sound Of Muscle Shoals”. Kanske årets platta? Men även hyllningen till Neil Young, ”Heart Of Gold : The Songs Of Neil Young Volume 1” är en klar 10-poängare. Hyllnings- och samlings-plattor brukar ju annars vara ganska ojämna historier, men här finns inte ett enda svagt spår, med extra plus till Brandi Carlile, Rodney Crowell, Steve Earle, Sharon von Etten och Chris Pierce.

Har sent omsider sett två fina musikrullar oxå. ”A Complete Unknown” beskriver fint Bob Dylans första år i karriären, och framför allt så är Edward Norton briljant som Pete Seeger. ”In Restless Dreams : The Music Of Paul Simon” på SVT Play är nog den bästa och starkaste musikdokumentär jag nånsin sett. Missa inte!

Det har varit lite tunt med konserter den här våren och försommaren, men några har jag ändå lyckats komma iväg på. En del bra, en del jättebra, och en del helt fantastiska.

Jesper Lindell solo hos Ann och Anders på Hermans Lada i Dalum den 11:e april var första gången jag såg honom ensam, men oj, vad bra det var. Det spelar egentligen ingen roll vilken inramning Jesper ger sina låtar, de är så starka att det blir lika strålande ändå. Solo, på trio, med bandet, med blås, med kör. Alltid världsklass!

Den 1:a maj var det dags för min fjärde konsert med Steven Wilson, nu på Cirkus i Stockholm. Ja, ja, jag vet att Rootsyland är ett ställe för americana, blues, country, roots rock, singer songwriter och sånt, men som gammalt fan av Genesis, Jethro Tull, King Crimson, Pink Floyd, Yes, och liknande, älskar jag även Steven ”F-ing” Wilson. Han kokar ihop en häxbrygd av gammal engelsk progrock från 70-talet och får det att låta helt nytt. Dessutom är han j-igt rolig på scen, med sin torra engelska humor.

Två dagar före midsommarafton åker jag och tre goda vänner upp till Dalhalla utanför Rättvik för att se Neil Young och hans ”nya” kompband, The Chrome Hearts, bestående av basist och trummis från Promise Of The Real, Willie Nelsons grabb Micah på gitarr och piano, och gamle gode Spooner Oldham på orgel. Har sett Neil otaliga gånger under dryga 40 år, och Dalhalla var väl ingen riktig toppnotering, men han bjöd oss ändå på en helt magisk version av ”Like A Hurricane”, som hade kunnat flytta berg.

Vi sparar väl det bästa till sist? Brandi Carlile på Cirkus i Stockholm den 3:e juli. Vilken j-a urladdning. Festen började redan innan hon och bandet gick på, där publiken högt och ljudligt sjöng med i alla gamla fina 80-tals hits som strömmade ur PA:t. När Brandi och bröderna Hanseroth väl gick på, kokade hela Cirkus som ett hett ångbad. Allra första gången i Sverige verkade det finnas ett stort uppdämt behov av Brandi och hennes musik. Jag tror att det här är det starkaste jag hört och sett från en scen på väldigt, väldigt, många år. Innerligt, starkt, varmt, varsamt och ömt. Grymt bra! Kom tillbaka snart!

Det var allt för den här gången, nu tänker jag inte säga ett ord om när jag dyker upp här igen. Det kan bli allt från imorgon, till dagen före nyårsafton…..

Peter Holmstedt, Rönnerum, Öland, 19:e juli, 2025