Låten som skall spelas när jag når vägs ände

Av Tomas Grip


 

Platsen är Country Music Awards 1975.

På scen för att presentera vinnaren i kategorin ”årets entertainer” står en minst sagt onykter Charlie Rich.

Han sprättar kuvertet där vinnarens namn står, läser det, och en skugga drar över hans ansikte. Istället för att ropa upp namnet börjar han gräva i byxfickorna. Han hittar det han söker, halar upp en tändare och sätter eld på kuvertet. 

Omsider får ändå John Denver sitt pris.

Så inleds krönikan jag hade tänkt skriva om Charlie Rich, den amerikanske country- och soulsångaren, vars liv är utmärkt krönikematerial.

Men så kom jag att tänka på hans fantastiska låt "Feels like going home", och insåg att det finns en annan historia att berätta. Nämligen att just den låten skall spelas på min begravning, många år från nu.

Det blir ju allt vanligare att vi själva väljer vilka låtar som skall ackompanjera vår hädanfärd. Klassiker i genren är Stings "Fields of gold", Bob Dylans "Knocking on heavens door" eller "Hallejujah" av Leonard Cohen, men på senare år har svenska låtar blivit allt populärare. Kents "Utan dina andetag", Björn Skifs "Håll mitt hjärta" och Niklas Strömstedts "Vart du än går" hörs allt oftare när det är dags att kliva över tröskeln.

Själv har jag en ständigt växande spelllista med potentiella begravningslåtar, varav "Feels like going home" tronar ohotad i toppen. För tillfället är Ron Sexsmiths "Speaking with the angel" och "Keep me in your heart" med Warren Zevon tvåa och trea. Tre låtar känns för övrigt som ett minimum, man vill trots allt lämna jordelivet med stil. Dessutom önskar man ju att den sista resan präglas av den musik som varit så stor del av ens liv. Inte oviktigt i sammanhanget är också att bjuda de eventuella deltagarna på ett tjusigt sista soundtrack.

Angående låten så spelade Rich först in en demoversion 1971 med bara sin röst och sitt piano. I mångt och mycket är det en perfekt låt att vika in årorna till. Inte minst eftersom han efter det sista anslaget på tangenterna utbrister ”And that’s it!”. När den avslutande tonen sakta klingat ut är det som att tystnaden förtätas och själva tiden går i mål…

En studioversion gavs också ut som baksida till singeln "The most beautiful girl," två år senare.

Jag har dock, efter moget övervägande, bestämt mig för versionen han spelade in till sin sista skiva 1992. Den börjar andäktigt men stegrar sig sakta för att kulminera med en gospelkör så fet att himlens alla änglar uppenbarar sig

Ett avslut jag kan leva med. Eller... ja, ni fattar.

Det största problemet är nog att det är så många låtar man vill inkludera. Skulle det möjligen vara okej om jag tryckte in Leonard Cohens "You want it darker", Sunhouses "A good day to die" och Jimmy Cliffs "Many rivers to cross" i programmet också? Jag lovar att det blir party efteråt.

Charlie Rich lämnade oss 1995 men om Feels like going home spelades på hans begravning är oklart. Klart är i alla fall att man inte tog honom på orden i en annan av hans bästa låtar: "Don’t put no headstone om my grave".