Johan Airijoki med Gällivare-glasögon

Av Christer B. Jarlås

”Det är kul att popmusiken nuförtiden inte bara handlar om tjugoåriga personer i urban miljö och deras relationer utan att den kan få handla om att supa i Gällivare.”

Johan Airijoki har nyss släppt det fina albumet ”Rockens vingar”. Hans inkännande texter och starka låtar har under åren fått fler och fler lyssnare. Nu bor han sedan några år i storstaden och delar inte längre replokal med Hooja i Malmberget - men han har, som han säger, kvar sina ”Gällivare-glasögon”

För Rootsylands räkning har Christer B. Jarlås intervjuat en av landets bästa låtskrivare om nya albumet och om livet i norr och söder

Det har passerat 15 år efter Väärts första album och drygt tio år efter sologenombrottet. Hur har din relation till musiken förändrats under de här åren?

-På många sätt är relationen den samma, jag är fortfarande nyfiken och vill utforska musiken. Både som ett fan och en utövare. Men jag är en bättre musiker och hantverkare nu än när jag började. Jag vet hur man skriver en låt och framför den. Samtidigt var jag mycket mer produktiv som låtskrivare när jag började och allt var nytt. Det gäller att försöka hålla kvar i den naiva inställningen till musik som jag hade när jag började och skapa utifrån en magkänsla.

Du ses inte sällan som du hör hemma i folkrock eller americana. Men nya albumet heter ”Rockens Vingar” och är till stor del ganska rockigt. Live har du bland annat spelat med saxofonkvartett. Var känner du själv dig mest hemma i musiken?

-Jag känner mig hemma i mitt uttryck, mitt sväng och mitt melodispråk. Men jag är inte intresserad av att vara i någon specifik genre, jag söker fortfarande efter något nytt. Det är lyssnare och journalister som sorterar in mig i en genre. Vilket är fullt rimligt, jag gör själv samma sak när jag ska förklara någon ny musik jag har upptäckt. Samtidigt tycker jag att det är kul att det är en våg nu med svenskspråkig trubaduraktig musik och att det finns en publik som vill lyssna på det stuket. Country är världens största musikstil just nu och jag gör textdriven spelad musik. Så just nu är jag i rätt bra synk med samtiden.

För den som inte har lyssnat på dig så mycket. Var tycker du hen ska börja lyssna?

-Min senaste skiva är det bästa jag gjort tycker jag. Så ska man känna när man gör en ny skiva. Så börja gärna där! Sen kan man söka sig bakåt och upptäcka att mina låtar kan låta på många olika sätt

Vad betyder det att ge ut ett album för dig 2025?

-När jag skrev ”Rockens Vingar” tog jag en paus från turnélivet utan att ta ett extrajobb och fokuserade fullt på att skriva och spela in musik. Det är första gången jag har kunnat göra det och det ligger en massa hårt arbete bakom den möjligheten. Det betyder såklart jättemycket för mig att ge ut ett nytt album.

Hur gick arbetet med att skriva och spela in Rockens vingar?

-Jag har skrivit låtarna i sjok av dagar där jag isolerat mig från omvärlden och gick helt in i låtskrivandet. Det finns en startsträcka till att komma igång med låtskrivandet men när det väl har lossnat kan jag nästan bli manisk. Jag har svårt att sova för att det är så många ord och melodier jag vill fånga och sortera ihop till en låt. Så kan jag inte ha det hela tiden, därför satte jag av några dagar i månaden här och där till det här vansinnet. Sen har jag bollat låtarna med Johan Håkansson som jag jobbar med. Vi spelade in live-tagningar med trummor, gitarr och sång. Då hade jag repat låtarna så mycket så jag kunde dom utantill. Det blev oftast första eller andra tagningen som vi behöll. Allt för att fånga en nerv i musiken. Sen kom Gunnar Frick och la keyboards och pedalsteel. Anders Grahn kom förbi och spelade fantastisk bas. Tobias Alpadie spelade kaxig elgitarr. Gästvokalister och instrumentalister la sina tagningar. Jag och Håkansson editerade och skalade bort allt överflöd. Sen mixade Frans Hägglund musiken. Vi ville åt ett stort och ösigt sound och han levererade detta.

Du är ju sedan länge förknippad med Malmfältens rockklubb. Vilka musiker jobbar du med i dag? Och hur är relationen till Rockklubben i dag?

-I mitt nuvarande band spelar Gunnar Frick, Johan Håkansson, Tobias Alpadie och Anders Grahn. Ibland spelar jag själv och ibland spelar jag i duosättning med Johan Håkansson på trummor. Jag är väldigt stolt över det och jag och Malmfältens Rockklubb har gjort tillsammans. Men vi är överens om att vi är fria konstnärer och att alla får följa sin inspiration. Vi spelar ihop ibland, senast förra året i Gällivare och Luleå. Alla musiker i Malmfältens Rockklubb driver andra konstnärliga projekt som artister, skådespelare och som kompmusiker till andra artister. Jag saknar mina vänner i MRK och försöker gå på konserter där de kompar andra artister som Petter Alatalo och Ellen Sundberg. Jag skulle säga att relationen är bra. Vi har alltid kul när vi träﬀas som här senast i en liten renvaktarstuga i Jukkasjärvi då de kompade jojkaren Simon Marainen.

Från början var din musik och dina texter djupt rotade i Malmfälten. Om jag har förstått det så bor du sedan några år inte längre där uppe. Har flytten ändrat dina texter och låtar?

-Jag och min sambo delar vår tid mellan Stockholm och Djurås i Dalarna. Jag har flyttat från Gällivare men mitt sätt att se på världen och förstå den är format av att komma från Malmfälten. På Rockens Vingar har jag en låt om Björnfällan som är en klassisk krog uppe på berget Dundret i Gällivare. Men det hade varit omöjligt att skriva en låt som ”Janne Cowboy” utan att flytta från Gällivare. Nya intryck är bra för skapandet. Men jag ser fortfarande världen genom ett par ”Gällivare glasögon” Det är ganska udda sätt att se på världen men det kan också bli något intressant rent konstnärligt av att gå runt med den blicken.

I dag är ju Gällivare och Malmfälten tack vare Hooja en del i mångas vardagsliv över hela landet. Vad tycker du om det?

-Jag hade replokal bredvid Hooja uppe i Malmberget så jag känner till dom killarna sen långt tillbaka. När de slog igenom med dunder och brak så var det lika överraskande för dom som resten av landet. De gör annan musik än mig. Men de använder sig av intryck från hemorten på ett liknade sätt som jag gör. De har tagit Gällivare stereotypen, skruvat upp den några varv och gjort en seriefigur av den. Det är ett eﬀektivt sätt att kommunicera om man vill nå ut. När jag lyssnar på Hooja hör jag röster från något fyllo i kön till Stadshotellet i Gällivare och det menar jag som en komplimang. Det är kul att popmusiken nuförtiden inte bara handlar om tjugoåriga personer i urban miljö och deras relationer utan att den kan få handla om att supa i Gällivare.

Från distans hur ser du på det som händer i Kiruna och Gällivare-Malmberget nu? Hur ofta åker du upp?

-Det är ett långsamt farväl. Min hemort Malmberget är i stort sett borta nu. Vi visste alltid att det skulle bli så. Men nu när jag går runt i resterna av min gamla hemort är det jäkligt vemodigt. Det kommer inte skapas några nya minnen på det här platserna. Men det ger ju också dokumentationen jag har ägnat mig åt i mitt skrivande en annan mening. Kirunaborna fick en riktig kalldusch här när LKAB meddelade att två tredjedelar av stan ska bort på tio år. Folk är förbannade och ledsna. Men samtidigt tar man det med jämnmod. Malmfältarna sitter trots allt i beroendeställning till storkapitalet. Utan gruvan inget jobb och huspriserna skulle dyka i botten om gruvan började hosta. Det skulle vara intressant att se vad som hände om järnmalm hittades under en välbeställd Stockholmsstadsdel om människorna där hade varit lika villiga att flytta på sig för att berget ska fram.

Det personliga tycker jag väldigt mycket om i dina texter. Vad för textförfattare gillar du själv?

-Just nu lyssnar jag mycket på en rappare som heter Homeboy Sandman han skriver helt fantastiska texter. Jag gillar att vistas i världar där textförfattare har humor, värme och intelligens. Jag har läst mycket Mikael Niemi han är poetisk rolig och rå, det gillar jag

Vilken reaktion på Rockens Vingar skulle göra dig mest nöjd?

-Att folk sjunger med och dansar när vi spelar live är ju underbart. Sen har jag fått jäkligt fin respons från lyssnare via internet på det nya materialet. Någon skrev till mig att ”Man är orolig när ens favoritartist ger ut ett nytt album, tänk om det suger. Men det här var ju skitbra!”

Vilken av alla dina låtar skulle du helst höra från den stora stereon på en epa i Gällivare centrum?

-”En kväll vi alltid kommer minnas” med mig och H.self skulle funka jäkligt bra på hög volym i en raggarbil. När vi mixade plattan så var det en av mina ledord det ska funka lika bra i ett par hörlurar på tunnelbanan som i en raggarbil i Gällivare. Det ska vara tryck i grejerna!

Hur följer du upp albumet? Hur blir det med spelningar?

-Just nu håller vi på att boka in en ganska omfattande turné som börjar efter årsskiftet. Alla år av harvade på små barer börjar löna av sig. Det verkar finnas ett intresse för nya albumet och vår liveshow där ute i landet. Den 13 december spelar vi på Fållan i Stockholm den är en stor rockklubb som tar upp mot 1700 pers. Det är en frisk satsning men ingen minns en fegis.

Du har sjungit in med H.Self och har turnerat med Ellen Sundberg och jobbat med poeten David Väyrynen och Moonica Mac, som också jobbat med Hooja. Vad ger dig sådana samarbeten? Och vem skulle du vilja samarbeta med?

-Alla mina musikaliska samarbeten kommer ur relationer. H.Self och Jonas träﬀade jag på ett gemensamt gigg i Örebro. Vi drack öl och funderade på hur vi inte kunnat ha träﬀats tidigare. Finns det en vibb och en vänskap så är det lätt att skapa musik tillsammans. Vid det här laget har jag träﬀat flera av mina favorit musiker och artister i det här landet. Och jag hoppas på fler samarbeten i framtiden. Jag skulle vilja jobba med en hip hop-producent som förstår mitt intresse för den genren. Kanske Salazar-bröderna eller Oskar Linnros skulle kunna göra något coolt med en Airijoki låt.

Du har tidigare turnerat med en föreställning om Dan Andersson och tillsammans med Göran Greider. Så vad läser du nu? Och vad lyssnar du på?

-När jag gjorde den förställningen läste jag såklart Dan Andersson och biografin som Göran Greider hade skrivit. Annars läser jag mycket Science Fiction det är intressanta perspektiv på tillvaron. Arthur C Clarke, Peter F Hamilton, Adrian Tchaikovsky, Frederick Pohl. Men det blir även en del Mikael Niemi och Hunter S Thompson. ”Ingen går hel ur det här” av Kjell Andersson är den bästa svenska rockbiografin som jag har läst.

-Jag lyssnar ofta planlöst på all möjlig musik men ibland snöar jag oxå in totalt på någon musiker. Några av dom jag har snöat in på är A Tribe Called Quest, Neil Young, Thin Lizzy, Bon Iver, Run the jewels, Bill Whiters, Janne Loﬀe Carlsson här senast var det John Martyns skiva ”One World” som gick på repeat.

Överallt står det att du varit gruvarbetare och åkt snowboard. Vad önskar du att fler skulle veta om dig?

-Jag har en kandidatexamen från Umeå Universitet - men det tog jag mest på en klackspark för att alla sa att det var bra att ha. Jag hade fullt upp med att spela i band och upptäcka Umeås musikscen. Jag har ingen utbildning inom musik förut om två månader studiecirkel på ABF i Malmberget gitarr för nybörjare.

-Jag har lärt mig att spela själv och av andra duktiga musiker runt mig. Det går att komma rätt långt med inspiration, ideér och en hyfsad dos jävlar anamma. Men det är inte lätt att jobba sig in i musikbranchen. Men musikscenen är samtidigt så mycket större än talangjakter på TV och P3-spellistor. Jag driver eget skivbolag, jag svarar på mailen, skriver låtarna och postar skivorna. Om du skriver något på fyllan till mig en fredagskväll så är det jag som kommer läsa det. Så skriv något vettigt.

Till slut. Rootsyland är ju mest en sida om americanamusik. Vad har du för favoriter inom country och americana?

-Av den moderna countryn gillar jag nyklassiska artister som Charley Crockett, Colter Wall, Sierra Ferrel och Dougie Poole.

-Av klassiska gardet gillar jag Neil Young, Johnny Cash, Waylon Jennings, Freddie King, Loretta Lynn och Otis Redding för att nämna några.

Lyssna