Jesper Lindell festival 2026

Av Tomas Grip


Foto: Tomas Grip

 

Här kommer en rapport från Sveriges mest älskvärda musikfestival, som gick av stapeln i helgen.

Detta är andra året Jesper Lindell Festival anordnas på området där Brunnsvik Folkhögskola tidigare huserade. Förra året hette den Brunnsvik Music Festival, men i år har man alltså bytt namn på den, efter hemmasonen som är navet kring vilket festivalen snurrar.

De tre arrangörerna (som förutom Jesper själv är managern Björn Pettersson och arrangören/profilen Stefan Lindmark Larsson) har skapat en anspråkslös och avslappnad festival i naturskönt läge, långt ifrån gigantiska scener, öltält och bajamajor. Dessutom med ett väl genomtänkt artistutbud. Den röda tråden är de kontakter och kompisband som skapats under de år Jesper och bandet turnerat i Sverige såväl som utomlands.

En stor del i konceptet är Jespers kompband: Brunnsvik Sounds som får jobba hårt under dessa dagar. Förutom att Jesper och bandet avslutar de bägge kvällarna kompar de flera av de artister som medverkar. Eftersom de är Sveriges svängigaste band så är det win win. Dels kan man hålla nere kostnaderna och dels blir det helt enkelt jäkligt bra!

Årets festival inleddes av kanadensiska Cat Clyde ensam med en gitarr, eller noga räknat: tre gitarrer. En perfekt start och redan så tidigt på eftermiddagen börjar det fyllas på med folk. Kul.

I skuggan av sina mer namnkunniga bröder har Carl Norén startat countrybandet The Capitols som gör en imponerande spelning i solen. Versionen av Blaze Foleys Clay Pigeons översatt till Kvarnsvedenmål var en av flera höjdare.

Anastasía har fått ett litet genombrott med sin debutskiva där hon tolkar Alf Robertsson och det är lätt att förstå varför när man ser henne på scen. Med en fantastisk röst och ett lika fantastiskt band i ryggen är hon en uppenbarelse av lika delar Sonya Hedenbratt och Buffy Saint Marie.

En spelning man blev glad av.

Apropå glad. Ludvikasönerna Moneybrother och Jesper Lindell träffades för allra första gången under fjolårets festival, något som resulterat i att de spenderat senaste veckan med att spela in en skiva med Dan Andersson-tolkningar, i studion (DEN studion har en framtida legendstatus!) på området. Vi får två låtar (stark tobak, lovar), resten av setet är hans egna låtar. Ikväll är han kompad av Booker T & The MG:s (Brunnsvik Sounds) istället för sina vanliga Dexys Midnight Runners. Viktor Brobacke eller Jimmy Reimers? Same same.

Som vanligt är han ett scenproffs och som vanligt slår glädjemätaren i taket.

Sist ut är Lindell själv. Frågan är om han och bandet skall lyckas framkalla samma extas som under fjolårets fredagsspelning? Svaret är nej. Man väljer att inleda med en handfull av de nyligen släppta soultolkningsrna och febern uteblir inledningsvis. Inte förrän man går över till sina egna låtar vaknar publiken till liv.

När Rasmus Fors drar på sig dragspelet och bandet mullrar igång groovemonstret Westcoast Rain visar de till sist var skåpet skall stå. Och nya låten Rooftop Rendezvouz är inget annat än en framtida hit.

Precis som förra året avslutar man med att bjuda in flera av dagens artister på scenen och den makalösa versionen av Polk Salad Annie får nog säga vara kvällens höjdpunkt. Maxbetyg till den.

Allra sist, precis som i fjol, en magnifik singalongversion av I Shall Be Released, där Jesper, Anders Wendin och Anastasía tar verserna och körsångerskan Mikaela Holmberg får visa varför hon är hett villebråd i branschen.

Dag ett var fantastisk, men överträffades ändå med råge av dag två.

Efter ett svalkande bad i den närliggande Väsman hann jag precis in på området för att se Emely Nenni och hennes trio. I solgasset genomförde de en ganska underbar spelning. Hon hade förtjänat en senare speltid.

Tyvärr missade jag den tidiga spelningen med Jespers "andra" band Frozen Margarita Brain Freeze, som enligt uppgift gjort en riktigt fin spelning.

Arvid Nero påminner en del om Valter Nilsson: bägge är göteborgare med smittande leenden och rättvisepatos, och bägge spelar pop med soulkant. De har också en liknande titulerad låt (Tid/Tiden).

Ikväll var han kompad av Brunnsvik Sounds något som passade honom som hand i handske. Inte minst Carl Lindvalls orgelmattor.

Helgens överraskning för min del. Genilåten Öl & Karaoke var dessutom en av festivalens finaste stunder.

Missade Cat Clyde på grund av matpaus, men när Atomic Swing äntrade scenen var jag tillbaks framför densamma. Efter drygt trettio år som band har de aldrig låtit bättre och deras blandning av Kiss-riff, Cheap Trick-refränger och John Berry-pop sitter som en fläskläpp i Brunnsvik-kvällen. De har också norra Europas coolaste rytmsektion i form av Henrik Berglund och Tomoko Sukenobu.

Festivalformatets format tvingar fram ett komprimerat set, och de blåser oss bokstavligen av banan. Allra bäst var In The Dust. En festivalhöjdpunkt.

Hela festivalen rundades av med Jesper Lindell och Brunnsvik Sounds. Bandet hade fått jobba hårt under hela helgen och borde rimligtvis varit lite utarbetade, ändå gör de helgens bästa spelning. Ikväll är närvaron total och inte minst huvudpersonen själv skiner.

Skrev jag nyss att Atomic Swing har norra Europas coolaste rytmsektion? Well, de utmanas av Simon Wilhelmsson och Anton "Duck" Lindell. Skillnaden är att de inte vet hur coola de är (till skillnad från Atomic Swings flamboyanta duo), vilket naturligtvis bara gör dem ännu coolare. Och som de svänger!!

Precis som ifjol, och därmed en tradition, avslutas hela tjottaballongen med att alla inblandade invaderar scenen för en rövarversion av The Weight. Den perfekta avslutningen.

Och solen sken.Jag har redan nu bokat in helgen efter midsommar 2027.

Gör det ni också, ni kommer inte att ångra er.