Inför Stockholm Roots 2026

Av Tomas Grip

 

Till helgen går Stockholm Roots av stapeln för tredje året (och Falkenberg Summer Fest för sjunde gången!!) och jag är givetvis där igen. Förra årets program var verkligen knökfullt med personliga gunstlingar och jag såg - mer eller mindre - samtliga 22 akter. I år är förutsättningarna lite annorlunda då jag hittar förvånansvärt få riktigt stora favoriter i startfältet. 

Därför har jag beslutat mig att gå in i festivalen med en ny approach: jag vill helt enkelt bli golvad av en artist jag inte visste att jag älskade. Egentligen helt självklart, och dessutom är ju ofta de bästa spelningarna de man blir positivt överraskad av.

Hoppas bara att de flesta artisterna har sina respektive kompband med sig. Förra året gick luften ur lite när det visade sig att många (ibland till och med flera i rad) dök upp på scenen ensamma med en akustisk gitarr. Självklart går det att skapa magi så också, men har man komp på sina skivor tycker jag att man kan förvänta sig det även live. Särskilt när det inte anges annat i programmet. 

Men självklart finns det ändå många godingar i årets startfält. Här är tio låtar jag hoppas få höra i helgen:

Otis Gibbs - Sputnik Monroe (2017)
Mest för att ännu en gång få höra den underhållande amerikanen berätta den fantastiska historien om den antirasistiske fribrottaren. Men också för att låten är bra såklart.

Sunny War - One Way Train (2025)
Från förra årets fantastiska album "Armageddon In a Summer Dress" där hon blandar stilar hej vilt. Det finns en anledning till att hennes musik brukar kallas "folk punk".

Ole Kirkeng - Bare Minimum (2026)
När Rattlesnake Milk tvingades ställa in (sångaren Lou Lewis drabbades av brusten blindtarm) får Norges Ole Kirkeng istället chansen att stänga fredagen från stora scenen. Dessutom med en av årets bästa skivor - och låtar - i bagaget.

James McMurtry - We Can't Make It Here (2005)
En sju minuter lång uppgörelse med hemlandet USA. Stephen King lär har kallat den för den mest minnesvärda protestsången sedan Dylans Masters Of War.

Aaron Lee Tasjan - Lucindas Room (2015)
Debutskivan "In The Blazes" innehåller flera av hans bästa låtar och denna hyllning till Lucinda Williams är sannerligen inget undantag.

John R. Miller - Steering Wheel Drums (2026)
Eftersom jag är självutnämnd världsmästare i grenen "trumma takten mot ratten under körning" så är detta ett självklart val. Från färska albumet "The Great Unknowing".

The White Buffalo - Come Joun The Murder (2014)
Självklart är Oregon-gruppen så mycket mer än sin störta hit - Sons If Anarchy-dängan Come Join The Murder - men något säger mig ändå att den kommer att få taket på Debaser att lyfta under lördagens final.

Björn Peter Thisell - Piano Song (2024)
Den ansågs inte passa in på debutalbumet och lades istället som "singelbaksida", men jag påstår ändå att det är en av startfältets allra finaste bitar.

Uncle Lucius - Keep The Wolves Away (2012)
Ännu en låt som fått ett uppsving genom en TV-serie. Keep The Wolves Away blev så stor efter att den användes i Yellowstone att bandet, som nyligen upplösts, återförenades.

Nick Lowe - Cruel To Be Kind 1979)
Tvivelsutan den störste personliga favoriten i årets startfält. Tyvärr verkar det inte bättre än att han uppträder ensam, vilket gör att valet av honom som hela festivalens finalnummer känns lite konstigt. Men världens bästa poplåt har han i alla fall gjort.

Är också sugen på Isak Benjamin, som jag tyckt varit lite tillrättalagd på skiva, men som jag såg göra en fantastisk spelning på förra årets Brunnsvik Music Festival, alltid lika sprudlande Judy Blank och den bosniskfödde och väldigt produktive singer/songwritern Leon Majcen.