In memoriam: Christer Olsson (1948-2024)

Av Håkan Olsson


 

Musik-, nöjes- och kulturjournalisten Christer Olsson är död. Han avled lördag morgon den 5 oktober efter en längre tids sjukdom, 76 år gammal.

Christers gärning som musikjournalist ska inte underskattas. Han var en i den generation av skribenter som skapade en ny sorts musikjournalistik. Christer var en i gänget bakom den klassiska tidningen Larm, tillsammans med Lennart Persson, Staffan Solding, Kalle Oldby med flera, och hans recensioner och artiklar kom att få betydelse långt utöver det vanliga. Som skribent var han kunnig, initierad på gränsen till nördig ibland, med starka och passionerade åsikter. Han skrev långa och gedigna artiklar om country och folk långt innan det var fashionabelt och hade ett öppet och nyfiket sinne.

Den professionella journalistbanan inleddes på Norra Skåne i Hässleholm innan flytten gick till Stockholm någon gång i mitten på sjuttiotalet där han så småningom blev en viktig medarbetare på Veckorevyn. På Veckorevyn lyckades han under många år bedriva en förbluffande högkvalitativ och bred musikbevakning.

Efter Veckorevyn blev det Expressen en kort period och därefter frilans. I takt med att musikjournalistik fasades ut från i stort sett all press, blev det allt mer intervjuer med skådespelare och TV-kändisar. En frilans måste sälja. Men när chansen fanns att skriva om musik tog han den. Han var till exempel en av de första att skriva om fenomenet Doug Seegers, åkte till Nashville för att intervjua och var med om inspelningen av Seegers debutalbum, och resultatet blev en fantastiskt fin artikel i tidningen Vi.

Christer släppte aldrig intresset för ny musik och var under ett tiotal år flitig skribent på Rootsylands föregångare, Rootsy.nu. Där hade han chansen att lägga ut texten på ett sätt som inte varit möjligt i Veckorevyn, men istället förfinade han konsten att skriva kortfattat men innehållsrikt.

Christer var en skicklig och viktig musikjournalist, men framför allt var han min storebror. Nio år äldre och från min barndom har jag bara ytterst fragmentariska minnen. Han hade fullt upp med sitt och som lillebror och dessutom sladdbarn var jag inte högsta prioritet precis. Det var först när jag kom i de yngre tonåren och började bli seriöst intresserad av musik, litteratur och politik som Christer på allvar axlade sin roll som storebror. Inte så att han försökte pådyvla mig det ena eller det andra. Bara genom sitt sätt att vara visade han att det fanns en värld utanför Vejbystrand, annan musik än den som spelades på ungdomsgården där, andra böcker än Bill & Ben och Nick Carter, annan politik än den förvisso hedervärda men stelbenta socialdemokratin som vi båda uppfostrats i. Jag ska inte säga att Christer var en vägvisare, men han fanns där som ett exempel på att det var möjligt att gå utanför ramarna.

Som bröder kan jag inte påstå att vi var särskilt nära varandra. Ingen av oss gillade att prata i telefon så alla samtal blev ganska korta och konkreta. Men de gånger vi träffades i jobbet eller privat fanns det en självklar kontakt och ömsesidig respekt. Och den gemensamma länken var hela tiden musik i allmänhet. Och Bob Dylan i synnerhet.

När Christer läste litteratur i Lund skrev han uppsats om Bob Dylan. Jag översatte en nätt liten bok om Dylan av Clinton Haylin till svenska, Vi köpte båda alla tänkbara skivutgivningar med Dylan. När vi hjälpte till att städa ut Christers lägenhet i somras hittade vi fler böcker om Dylan än jag visste fanns.

Dylan var giganten för Christer och den sista tiden på vårdhemmet, innan sjukdomen tog över helt, spelade han Dylan på högsta volym så det ekade i korridorerna.

Men Dylan-passionen var långt ifrån allt. Christer var inget annat än uppmuntrande och stödjande i allt jag gjorde under hela min professionella karriär inom musikbranschen. Oavsett om det handlade om Mikael Wiehe, Eddie Hinton, Jason Ringenberg, Progghits, Richard Lindgren, Willy Clay Band, Peder af Ugglas, Yonder eller Cordovas.

Till slut jämnade vår syskonrelation ut sig på något vis. Christer var inte längre min storebror, bara min bror.

Avslutningsvis vill jag låna ett citat ur filmen Ronja Rövardotter, när Mattis sörjer Skalle-Per: ”Han fattas mig så det skär i bröstet!”