Feature

nina-simone-to-love-somebody-1-lp

I tolkningarnas tidsålder

Av Tomas Grip


 

Den femtonde säsongen av Så Mycket Bättre har precis snurrat igång, Idol är inne på sitt tjugonde år och Diggiloo är en evighetscirkus. Springsteen gör coverskivor och topplistorna består till stor del av upphottade versioner av gamla låtar. Kort sagt: begagnade låtar säljer.

Hur blev det så här? Är det så enkelt att alla ”vill bli artister” men ingen vill göra hantverket nu för tiden? Är det slut på ackordföljder och vi tvingas genomlida återanvända låtar i ett evigt kretslopp? Eller är det bara så att cirkeln börjar slutas?

I musikindustrins begynnelse var det nämligen låtskrivarnas och skivbolagens marknad: man gav ofta ut samma låt med flera artister. Detta resulterade i att artisterna, med förhoppningen att publiken skulle välja just deras version, placerade sin egen skiva framför en annan på hyllorna i skivaffärerna. På engelska: covering the original. Nu vet ni var ordet kommer ifrån. 

När LP-skivan kom på femtio- och sextiotalen var det oftast en eller två singlar som skulle sälja albumet, resten behövdes fyllas ut och lösningen var inte sällan covers. Sverige var inget undantag, man sneglade ofta över Atlanten efter bra låtar att spela in och mycket av det ni hört med Lill-Babs, Siw Malmkvist eller Svante Thuresson har förmodligen en amerikansk förlaga. Oftast med svensk text av Stickan Andersson eller Beppe Wolgers.

Det var såklart Beatles som skrev om regelboken. På deras första skivor fanns förvisso en del covers, men deras tredje LP A Hard Days Night innehöll endast egna kompositioner. Världen häpnade och paradigmskiftet var ett faktum.

Vad krävs då för att en tolkning skall vara mer än karaoke? Ja, helst skall man såklart tillföra något nytt, gärna i ett annorlunda arrangemang. Bokstavstrogna versioner är undantagslöst menlösa. Roligast är det om någon tar en relativt okänd låt och blåser nytt liv i den, som t.ex. Magnus Carlson gjort på sin Brunnsvik Sounds-EP där Olle Nymans Hard Way to Live fått svensk text och förflyttats till ett helt nytt, souligt, landskap. 

Vissa tolkningar blir så definitiva att originalet nästan glöms bort. I Love Rock and Roll, Girls Just Want To Have Fun, Nothing Compares To You och I Will Always Love You är ju inte främst förknippade med originalartisterna, eller hur?

Genrens obestridbara kung och drottning heter Rod Stewart och Nina Simone som under sjuttiotalet, likt alkemister, lyckades förvandla massor av bra låtar till 24-karatiga guldklimpar. I min värld är det dock två tolkningar som utklassar alla andra. Elton Johns Your Song och Elvis Presleys Always on My Mind är bägge femstjärniga i original, men Billy Paul respektive Willie Nelson lyckas med konststycket att ta dem till nivåer ingen visste fanns. 

Sanningen är ändå att originalet nästan alltid är bäst, undantagen är få. 

I listan nedan återfinns 25 tolkningar som kanske, kanske inte, är bättre än originalen, men som tar dem i nya spännande riktningar.