Från och med nu är målsättningen att bli Malmös tredje bästa förband

Av Christer B. Jarlås


 

På bara två år har de gått från att vara ett ofärdigt coverband som spelade på en fest till att ha släppt flera hyllade singlar, varit med i SVT-serien om svensk country, gett ut sitt debutalbum ”Östersjöns Hawaii” och i august ska de  spela på countryfestival i Stockholm. Vilken resa.

 I den ständigt pågående serien här på Rootsyland med intervjuer med de som skapar den bästa countryn på svenska har Christer B. Jarlås, efter att i år intervjuat Södra Norrlands Coast Country Cowboys, BroMesa och H.Self, nu kommit fram till Kiitos för allting. Bandets William Holm har svarat på allt och mer därtill.

Ni ses som ett Malmöband. Men ingen av er är från Malmö. Vilken bakgrund har ni i bandet?

– Jag (William Holm, gitarrist) är från Västerås, sångaren Johannes Karlsson från Nyköping, liksom basisten Gustav Wadskog, trummisen Viktor Hilber är från Vårberg, vilket han är noggrann med att poängtera – alltså inte ”Stockholm” – och lap steel-stjärnan Karin Pilhage kommer från Bromma.

– Johannes, William och Gustav, som ofta skriver texten och ackorden till låtarna, är tämligen omusikaliska, till viss del nybörjare, okej då, amatörer. Karin och Viktor bidrar med all sin musikaliska lyskraft till att låtarna tar sig i mål, vad gäller melodier och arrangemang. Karin är utbildad jazzimprovisationsgitarrist på Malmö musikhögskola, vilket är praktiskt eftersom hon lär mig spela olika riffs och ”licks”, som de säger i branschen. Viktor brukar skrävla om att han spelat trummor i Royal Albert Hall. Om en medlem i bandet byts ut skulle allt falla ihop som ett korthus på de skånska vidsträckta slätterna.

 Hur är musikklimatet för Er i Malmö?

– Vi som kommer från Västerås och Nyköping är lyriska. Det finns massor av livescener, i varierande storlek, och det är lätt att samarbeta såväl med andra musiker som med andra kulturutövare. På vår senaste julkonsert agerade en lokal improvisationsteatergrupp förband. Bara en sån sak.

Ni startade 2023. Hur såg planerna ut då?

– Ursprungsmålet var ekonomiskt oberoende. Det sa vi givetvis på skoj, eftersom vi aldrig spelat country tidigare, och eftersom jag, Gustav och Johannes spelar ”hellre än bra”. Men av en rad oförklarliga anledningar har dieselmotorn i Kiitosfärjan varvats upp: Vi har medverkat i SVT:s ”Countrylandet Sverige”, varit förband åt David Ritschard och ska 19 augusti spela med Kikki Danielsson i Stockholm. Så från och med nu är målsättningen att bli Malmös tredje bästa förband.

– Jag träffade Johannes ex på en fest. Det visade sig att vi skulle flytta till Malmö samtidigt. Hon sa att hennes kille ville starta countryband. Jag hoppade givetvis på direkt, eftersom jag ville skaffa kompisar. Han snöade in på country för tiotalet år sen när en kompis gav honom en Spotifylista och visade att countryn inte måste vara smörig. Den kan tvärtom med mörkret, humorn och de raka melodierna vara det allra bästa historieberättandet.

Varför blev det country och på svenska?

– Dels är vi textälskare, och det är helt enkelt lättare att uttrycka sig på svenska. Dels älskar vi många svenska låttextförfattare, oavsett genre egentligen. Men svenskan gör också grävandet där vi står mer genuint. Det vore skumt att sjunga om Tomelilla Celtic Bar på engelska. Och vad är väl mer country än att gräva där man står?

Namnet kommer ju från Alf Robertson. Varför blev det just det namnet?

 – Vi blev alla Alf-fans och sedan föreslog Johannes ”Kiitos för allting”. Det kändes bra, helt enkelt. Det ringar även ganska bra in vår förkärlek för att liksom Alf översätta amerikanska countryklassiker till svenska. Utöver de två låtarna på plattan har vi gjort samma sak med ”OD'd in Denver” (”Nyckel för mycket”) med Hank Williams Jr.

Har ert bandnamn råkat ut för några missförstånd på något sätt?

– Nej, men ibland frågar folk om någon av oss är finländare. Det är bara jag, min morfar flydde till Sverige från Hamina fyra mil från ryska gränsen under andra världskriget. Vår målsättning är en turné i de svensktalande delarna av Finland. Men det är bara jag och Johannes som vill åka.

Och vilka är Alfs tre bästa låtar?

– ”Olles bar & grill”, ”Mamma sa” och ”Hundar, ungar & hembränt äppelvin”. De andra tycker säkert annorlunda.

När ni började var det tydligen mest covers. På albumet bjuder ni på två försvenskningar bland era egna låtar. Hur kommer era egna låtar till och vilka mer försvenskningar kan vara på gång?

– Väldigt olika, men vanligast är att någon kommer med en idé, sedan får alla pilla i demokratisk anda tills det blir en helhet som funkar. För egen del kanske jag sitter och lyssnar på inledningen av en Kris Kristoffersson-låt, stänger av – för att sedan försöka spela likadant ur minnet. Då blir det givetvis något helt annat. Det är kul att vara omusikalisk!

– ”Kisses sweeter than wine” med Jimmie Rodgers, som kommer att heta ”Kyssar söta som snus”. Det är dock lite oklart om den blir av.

Barer är tydligen ett kärt tema för er. Några som McEwans och Tomelilla Celtic Bar finns med på albumet. Hur många låtar om barer har ni?

– Alldeles för många. Vi har försökt bredda låtskrivandet men det går sådär. Jag tror att country överlag handlar om att drömma sig bort någonstans, och vi bandmedlemmar drömmer oss helst bort till barer. Värnhems pizzeria en tisdagseftermiddag mellan 16–19 när man kan få en pizza och en öl för totalt 105 kronor och sätta sig i hörnet och spela Grodjakten står stjärnorna i linje.

– McEwans handlar om en pub i Johannes och Gustavs hemstad Nyköping. De gick länge till Rockbaren, men som jag förstod det genomgick den en renovering och tappade sin själ. Då blev McEwans rakt över gatan det självklara valet. Jag fick nöjet att besöka den förra sommaren och det var mycket riktigt det mest depraverade stället i stan, som Kjell Höglund sjunger.

Olycklig kärlek är också ett tema för era låtar. Även det ett klassiskt countrytema. Hur står det till med kärleken i bandet?

– Jag och lap steel-Karin är fortfarande sambos och vår kärlek spirar nåt så in i helvete. Jag tycker att bandet är positivt för vårt förhållande eftersom vi får göra så roliga saker tillsammans, men Gustav tror att det kommer sluta som Fleetwood Mac, en tes han håller på att införliva i en ny låt. Övriga bandmedlemmar har också partners. Det är lite trist.

Hur mycket är allvar och hur mycket är beroende av countrytraditioner i era texter?

– Det mesta vi sjunger är självupplevt – även om det stundtals är lite tillspetsat – och i vissa låtar blandas våra upplevelser samman. Exempel: ”Barpredikan” handlar om Gustavs uppväxt i en kristen familj. ”Svalsta” handlar om Johannes uppväxt i en bruksort. ”Tack som fan” är en tolkning av Ernest Tubbs ”Thank's a lot”, men det är bara de orden som är en översättning, i övrigt innehåller låten mina och Gustavs upplevelser av att bli dumpade. Vad gäller teman och bitvis sound inspireras vi av hjältar som Johnny Paycheck, George Jones, Loretta Lynn och Merle Haggard.

Jag älskar era låtar och era texter. Vilka svenska textförfattare gillar ni? Och vilka övriga svenska band och artister gillar ni?

– Tack som fan! Kjell Höglund, Roffe Ruff, Franska Trion, Annika Norlin, Alf Robertson, Hjelle, Torsson, listan kan göras hur lång som helst. 

Vilken sångare i hela världen hade ni blivit mest stolta om hen sjöng in en av era låtar?

– Bosse ”Blomman” Blombergh, men han är ju tyvärr död.

Vilken är den reaktion på er musik ni fått som gjort er gladast? Finns det någon reaktion som varit åt andra hållet?

– Jo tack. I en podd var det någon som sa angående vår låt Crime city: ”Det usla joddlandet var det minst dåliga med låten”. Det tyckte jag var roligt formulerat. Gladast blev nog i alla fall jag när Matti Ollikainen (Franska Trion) efter vår spelning som förband till honom mumlade ”ni har flera bra sånger”, men jag tror att han befann sig en våning ner hela vårt gig så det räknas nog inte. H. Self blev eld och lågor över vår musik och sa att han gärna vill spela in ett par låtar tillsammans. Men nu svarar han inte när jag ringer.

Hur är bandet på turné?

 – Gustav är stressad över logistiken, Johannes dricker folköl non-stop, jag säger att jag inte ska dricka något men tummar oupphörligen på min bestämda enhetsgräns, Karin käkar snask och spelar Gameboy och Viktor är en ständigt lös kanon som går upp i rök minuterna innan vi ska gå på scenen.

Hur blir er sommar 2025?

 – Denna månad spelar vi på Fyrens Ölcafé i Göteborg 17 maj, har releasegig på en båt i Malmö (tyvärr slutsålt) 22 maj och så spelar vi på Grisen & Draken i Kristianstad 30 maj. Resten av sommaren har vi en hel del spelningar i Malmö och övriga Skåne, och 19 augusti lirar vi på Mosebacketerrassen tillsammans med bland andra Kikki Danielsson, vilket blir vår största spelning någonsin och ska bli skitläskigt. Bokare får supergärna höra av sig om de läser detta! Jag och Johannes kommer även dra ut på pizzeriaturné i sommar där vi lirar gratis mot öl och mat, så pizzeriaägare får supergärna höra av sig om de läser detta!

Och hur ser ni framtiden för bandet?

– Lap steel-Karin är på jakt efter en pedal steel, jag är på jakt efter en Fender Jaguar (tror jag, en sån där som låter lite härligt 60-talsklonkig), Gustav har fullt upp med att starta handelsbolag åt bandet, Viktor ska bestämma vilka av sina fem band han ska lägga ned för att få tid med sitt barn och Johannes hjälper till att rusta upp Glimåkras Folkets park där han har köpt hus.

– Sedan ska vi släppa en julskiva, så den måste vi börja spela in någon gång, liksom repa ihop andra nya låtar. Och så hoppas vi att H. Self ringer tillbaka.

Vilken viktig fråga har jag glömt att ställa?

– Jag tyckte du täckte in allting väldigt bra.