Feature
Bild: Halm
feb 6, 2024
Feature
Bild: Halm
feb 6, 2024
Av Christer B. Jarlås
Det är februari och Från Landet är tillbaka. Musikkrönikan som bara handlar om svensk musik och som inte sällan ligger nära rötterna.
I dag tar jag med er på en musikalisk resa från norr till söder med artister vi alla har hört och artister ni nog inte har hört.
-Västerbotten-
Jag kan förstås inte tänka mig en bättre start på musikåret än att vända blickarna norrut.
Fredrik Lindberg är en av mina absoluta favoriter bland svenska samtida konstnärer. Jag har sett ett antal utställningar med hans konst under åren. Uppvuxen i Västerbottens avfolkningsbygder. Hans målningar andas vemod, minnen från förr och landskap, ofta långt från tätbebyggelse, snarare avfolkningsbygder, i ofta lite blekta färger. Hans måleri är i sig som bildsatta urvassa countryballader . Men Fredrik Lindberg gör också musik. Skivkontrakt fick han först 45 år gammal, nu är han på väg mot 50. Tillsammans med Andreas Rothlin Svensson har han duon Alcohorses som har släppt en del sköna, sköra och kantiga låtar på Ella Ruth Institutet.
Men nu är det än en gång dags för soloprojektet Fredrik Lindberg & The Strange Apple Cream Owl som denna månad släpper en ny låt i veckan som sedan kommer att bilda en EP. Det är ett år sedan han släppte den fina EPn ”At The Watermill”. Den första låten ””Always You”(Ella Ruth Institutet) är en skönt, störig, oslipad låt som vågar experimentera och blanda ljud som både svänger och är monotont. Hypnotiskt. Våga er på att söka upp Fredrik och hans underliga gräddäppeluggla. Musik som vågar lite mer. Fredrik har liknats vid en svensk Mark Linkous och visst finns en hel del likheter med Sparklehorse i modet att våga jobba med ljudbilden. Upptäck Fredrik Lindberg, både hans sköna vemodiga måleri och hans sköna oslipade, lite skönt vemodiga låtar.
-Umeå-
Vi håller oss kvar i Västerbotten. Halm är en trio från Umeå som funnits som grupp i 15 år och då är medlemmarna inte direkt lastgamla i dag, de är runt 26 – 27 år. Johanna Sandgren, banjo och sång, Lisa Johansson, gitarr och sång och William Ignberg, gitarr är Halm som live förstärks av bas och trummor. Få svenska grupper turnerar lika flitigt som Halm, de har gjort närmare 500 spelningar runt om i Skandinavien, turnerat i Europa och även besökt Kina och uppträtt med bland andra Emmylou Harris, Carlene Carter och Jill Johnson.
”Runner”(Halm Music) är deras tredje fullängdsalbum och släpps den 23 februari. Albumet innehåller tio låtar och blandar country och rock på ett självklart sätt. Deras beundran för Tom Petty är tydlig men John Fogerty, Nikki Lane och Bonnie Raitt kan också anas. Men de gör sina egna vassa låtar och spelar sin egen musik självklart och utan att be om ursäkt. De vet vad de vill och det gör de bra. Lysande sång, vass gitarr och fräck banjo. Albumet är producerat av Johannes Bergenheim och inspelat av Roger Krieg men fina CVn och låter spänstigt och genomfört oavsett om det är ballader, blues eller Petty-rock. Ska jag vara lite kritiskt låter det ibland lite för bra på bekostnad av det personliga.
Närmaste svenska släktingar är väl Baskery. Men Halm är ännu lite rockigare och mer varierade. Och som inte deras musikaliska talanger vore nog så ser de så rätt ut också. Halm kan vara det bästa svenska countryrockband du aldrig har hört.
Tom Pettys ande mixat med vemod och kaxighet från Västerbotten, inte för inte finns en skön video på youtube där de spelar den låt Tom gjorde med Stevie Nicks, Halm gör den självklart med Dennis Lyxzén. Umeå Rules!
Nu väntar en stor turné Skandinavien runt med deras bokningsbolag MTA Production. Turnén startar i Sundsvall den 24 februari, Pustervik i Göteborg 27 februari, en sväng till Danmark, Stockholm och Gamla Enskede Bryggeri den 7 mars och sedan hur mycket spelningar som helst framöver…som vanligt för Halm…
-Sundsvall-
Om vi tar oss lite söderut från Umeå hamnar vi så småningom i Sundsvall. Där finns spännande Gibrish som precis släppt ännu ett nytt album vid namn ”Mykorrhiza”, det är faktiskt deras sjätte album sedan debuten för tolv år sedan. Jag tyckte väldigt mycket om deras förra album ”Ådalsbanan”. Det nya albumet har inte riktigt samma tydliga tema. Men det inleds med en slags genomgång av svamparnas kommunikationssystem uppläst av en AI-röst.
Gibrish har alltid mycket att säga om tillvarons alla sidor. Ett slags tema på det nya albumet är vår samtids bristande ansvarstänkande och det inte helt genomtänkta arv som vår generations kommer att lämna efter oss till framtiden. Musiken är som vanligt en slags uppdaterad svensk 70-talsprogg med blues, jazz, visa, kabaret och en vacker avslutning med Allan Edwalls vackra och vemodiga ”Göken”.
Gibrishs musik och texter är av det slag man ofta kunde höra i Sverige förr. 2024 känns det ändå uppfriskande att man vill bjuda på den här helheten. Trots deppiga teman kan jag bli glad över att lyssna på Gibrish.
Och jag är säker på att de är ännu roligare att uppleva live.
-Malmö-
Nu reser vi hela vägen till längst i söder och Malmö.
Richard Lindgren är antagligen den bästa svenska sångaren och låtskrivaren som alltför få har hört. Det nya albumet är hans femtonde i ordningen. Men det är hela fyra år sedan det förra. Det är ett album präglat av vemod och sorg. Ingen i Sverige har en röst som ligger så skönt nära både Leonard Cohen och Bob Dylan och stämningen över hela albumet ligger så självklart nära Leonard Cohens så vemodigt vackra sista album utan att den för ett ögonblick känns sökt.
Richard har döpt albumet efter sitt band, eller döpt bandet efter albumet. Det började spelas in redan för något år sedan. Men producent-teamet Christoffer Olsson Segerberg & Ale William Sjöström limmar ihop allting till en strålande helhet.
Richard sjunger väl så fint som någonsin förr. Hans berättelser hämtas från hela världen som vanligt. Nio låtar som klockar in på närmare 54 minuter. Jag överdriver inte när jag säger att precis varenda låt är lika lyssningsvärd som den ibland är smärtsam. Det är vemod att suga upp i sin inre disktrasa som kan vridas ur långsamt efter att man lyssnat klart. Det är ett album som blivit en värld att kliva in i och där man vill stanna kvar.
Att nämna favoritlåtar är svårt. Men inledande ”Big Fat Nothing” griper tag, countryvemodet i ”Argentinian Shoes” framkallar tårar och poppiga ”No More Colors” borde redan vara en hit om vi haft en vaken radio. Hoppfulla och så vackra ”Building Rainbows” får mig både att le och gråta.
Det här är så bra att det är lätt att bli förbannad om inte alla som skulle älska detta fick chansen att höra det. Bättre blir det sällan!
-Sverige-
Hela temat med Från Landet känns det lite som att Tomas Andersson Wij fångar med titeln på sitt senaste album ”Sorgsna sånger gör mig glad”( Ebeneser/ Playground). Tomas Tidholms gamla foto från Bollnäs marknad fångar också det hela. Musiken spelas av flera från svenska jazzeliten. Det låter strålande och gripande och Tomas är aldrig så bra som när han målar med nostalgiska berättelser för att fånga stämningar från då och jämföra dem med nuet. Mest i mästerliga ”Still Got The Blues Från Sverige”. Men han kan vara lite rolig också som i ”Hundra svarta rosor” om artisters olika riders och hans mer blygsamma krav.
Titellåten är så gripande och det är lätt att känna igen sig i vartenda ord. Vi är nog många vi vemodiga pojkar som söker sorg och vemod och när han nämner låtcitat från Bodil Malmsten, John Holm och Ulf Lundell kommer tårarna igen. Och när Tomas bjuder in Loney Dear för att göra Ingemar Johanssons klassiska kristna klassiker från 1979 blir det så starkt och vackert.
Det känns just nu som detta som helhet är det mest genomföra albumet på något decennium. Oavsett är det värt att höra igen och igen, för sorgsna sånger gör oss glada…
Nästa Från Landet kommer bland annat att bjuda på landets klart bästa alldeles för okända låtskrivare och sångerska från Handsjöbyn som släpper nytt och självklart nytt från Jesper Lindell från Ludvika. Då ses vi igen från Landet.