Första gången får tiden att stanna

Av Tomas Grip


 

Har ni hört historien om när Brian Wilson första gången hörde Be My Baby, The Ronettes Phil Spector-producerade rysarsingel? Wilson kom körandes längs någon av Los Angeles gator när Hal Blaines klassiska trumintro plötsligt ljöd ur bilradion. Han tvärnitade, och när Ronnie Spectors stämma började sjunga ”The night we met I knew I needed you so…” hade han redan börjat hyperventilera. Han visste direkt att detta aldrig skulle kunna överträffas, ändå skulle han ägna hela sin karriär åt att försöka göra det. Vid minst ett tillfälle lyckades han också. De tjugofem första sekunderna i The Beach Boys Good Vibrations är ju - som alla vet - musikhistoriens mest fulländade stund. Skulle någon hade frågat honom om var bilen befann sig är jag säker på att han hade kunnat redogöra för dess exakta position. Det är nämligen precis detta som är min spaning idag: att en riktigt bra låt har kraften att få tiden att stanna första gången man hör den.

Även jag har ett par starka låtminnen från just bilåkning. En novemberafton på nittiotalet kom jag körandes uppför granbergsbacken i Bollnäs på väg till en fotbollsträning när radions P3 premiärspelade Popsicles Not Forever. Den drabbade mig med full kraft och jag var tvungen att ta en rejäl omväg för att låten skulle hinna spelas klart. Efteråt satt jag länge kvar i bilen medan darrningarna avtog, för att sedan gå ut och göra min bästa träning någonsin. Några år senare var det dags igen. Jag var på väg till jobbet och minns med knivskarp tydlighet att Hällåsen i Söderhamn passerades precis när radion spelade Håkan Hellströms Kom igen Lena. Den morgonen klev jag in på kontoret med ett leende på läpparna. Jag minns för övrigt exakt var jag var när jag hörde Känn ingen sorg för mig Göteborg (en transistorradio på jobbet) också. Eller när jag stående framför stereon i lägenheten för första gången hörde Stoned Love med The Supremes.

Men det är inte bara de grymma låtarna jag kommer ihåg. Jag har tydliga minne från när jag satt på golvet framför stereon i pojkrummet när radion spelade Falcos Der Kommissar (som jag älskade). Men jag minns också Ebba Gröns 800° i Poporamas Heta Högen framför samma stereo. Och Bowies Fashion.

När Pär Fontander spelade Mötley Crües Toast of the Town i Rockbox befann jag mig dock i nästa pojkrum, liggandes i min gröna soffa.

Ett annat tydligt minne är från en av mina första lägenheter. Min TV hade gått sönder och saknade bild, men MTV stod som vanligt på eftersom ljudet trots allt fungerade. Jag satt i soffan och läste J.D. Salingers Räddaren i nöden när mitt hjärta plötsligt började slå fortare. Instinktivt uppfattade mitt sinne att något oerhört utspelades på TV:n. Låten? Don’t Look Back In Anger med Oasis.

Ibland har man läst om låtarna långt innan man för första gången hör dem (detta var långt innan internet, barn), vilket faktiskt kan förstärka upplevelsen. En sådan låt var Big Stars September Gurls som jag redan visste att jag skulle älska. Det var därför med både andakt och eufori jag för första gången lyssnade på den, och inte ens lukten av den brända såsen i min kompis ungkarlslägenhet förmådde befläcka denna lyckliga stund. Måndagen därpå stegade jag in till den lokala Musikaffären och gjorde en importbeställning av CD:n.

För att knyta ihop säcken så minns jag också kassetten med Beach Boys-låtar (med Pugh Rogefeldt på baksidan) jag fick av min farbror i åttaårspresent. Jag och min kompis Lars spelade den om och om igen på min lilla kassettbandspelare av märket Phillips. Favoriten på den tiden var dock låten Barbara Ann.

Vilka är era bästa låtminnen?