Elvis största stund

Av Tomas Grip

 

Idag hade ständigt aktuelle Elvis Presley fyllt nittio år om han levat. En ganska ny dokumentär på Netflix (Return of The King) tar upp hans comeback från 1968 och för ett par år sedan kom filmen ”Elvis” av Baz Luhrman. Filmen tar upp alla väsentliga delar av hans liv: från de första stapplande stegen hemma på Beale Street via Sun Studios, militärtjänstgöringen, filmerna, comebacken i NBC:s julshow, Las Vegas och tablettmissbruket. Dock nämns inget om hans karriärmässiga höjdpunkt: soulinspelningarna i American Studios.

1969 hade han inte släppt en studioskiva på fyra år och soundtracken till filmerna han spelade in blev sämre och sämre. Karriären var minst sagt i dalande. Efter comebacken på NBC året innan lär han ha sagt: ”Jag kommer aldrig mer att sjunga en låt jag inte tror på”. Något han verkligen kom att leva upp till efter att kläckt idén att spela in en ny studioskiva hemma i Memphis.

I American Studios hade låtskrivaren och producenten Chips Moman tillsammans med det fenomenala studiobandet The Memphis Boys skapat ett eftertraktat sound och under en tid levererat ett flertal soulhits. Det var där Elvis klev över tröskeln en kylslagen kväll den 13:e januari 1969. Redan första natten spelade han in mästerverken "Long Black Limousine" och "Wearin’ That Loved On Look". Han tvingades dock snart hem för att kurera en förkylning och återvände inte förrän den 20:e. När han klev ut genom studiodörren 12 dagar senare hade 36 mer eller mindre femstjärniga låtar spelats in. Detta renderade senare i två fantastiska album och hitsinglar som "Suspicious Minds" och "In The Ghetto". Många av låtarna som valdes ut var ursprungligen countrylåtar, men efter att musikerna strött sin stjärnglans över anrättningen hade man skapat svulstig countrysoul av renaste guld.

Alla stjärnor verkar dessutom ha stått exakt rätt: Elvis var i bra form och ingen man - varken förr eller senare - hade sett bättre ut. Polisongerna var av perfekt längd och hans röst svämmade över av nyfunnen passion. På omslaget till ”From Elvis In Memphis”, som var den första skivan att släppas, var han iförd sitt tighta svarta läderfordral från året innan. Runt halsen har han en röd scarf och på midjan dinglar en dito elgitarr. Här finner vi nog förklaringen till varför Christians Slaters rollfigur i filmen True Romance (1993) bedyrar sin kärlek till The King med orden: ”I always said, if I had to fuck a guy... I mean had to, if my life depended on it... I’d fuck Elvis”.

Inspelningarna blev ett vägskäl och en personlig triumf för Elvis som plötsligt var hungrig och levande igen. Äntligen hade han transformerats från tonårsidol till en vuxen artist. Han skulle aldrig mer ligga så högt upp på listorna som han gjorde här.

Nästa steg i karriären var Las Vegas, där polisongerna antog formerna av ett par ihjälkörda jordekorrar. Även det, en underskattad fas i hans karriär.

Men det är en annan historia...