Elvis 90 år: Viva Las Vegas? – En reflektion

Av Lars Svensson


 

Första gången blev ett fiasko. Las Vegas var definitivt inte moget för fyra hillbillies från Memphis som med nöd och näppe lämnat amatörtillvaron bakom sig. En av kvällarna under den veckolånga engagemanget 1956 finns utgiven på samlingsboxen ”The 50s Masters. Publiken är så tyst att du kan höra klirret från drinkglasen. Vid återkomsten 1969 var det ett annat ljud i skällan: Elvis var då 34 år, en man som hade ändrat musikhistorien och inte stått på scen på nio år.

1956 hade Elvis just slagit igenom nationellt och var på väg att göra det över praktiskt taget hela världen. Han betraktades av en äldre generation, media och omsprungna artistkollegor som en ungdomens förförare. Så här i backspegeln kan man förstås undra vad tanken med att uppträda i Las Vegas var. En stad mitt ute i Nevadaöknen, känd i första hand för att underhålla spelsugna medelklassamerikaner och roa semesterfirare med scenuppträdanden med artister som Perry Como, Dean Martin, Doris Day för att ta några exempel. I Las Vegas var och är dollarn kung. Las Vegas på femtiotalet befann sig så långt från rock n´ roll som tänkas kan och gjorde så även när Elvis 1969 skrev kontrakt på ett månadslångt engagemang på det då nybyggda International, då marknadsfört som världens största hotell med en kapacitet att ta emot 2 000 ätande gäster som skulle underhållas från en gigantisk scen. Med detta i åtanke var det förstås ett vågspel att göra comeback i Las Vegas. Men med den succé som Elvis gjort i december 1968 med sin tv-show samtidigt som en fortsatt filmkarriär var körd i botten gavs egentligen inget alternativ.

 Elvis anlände i juli 1969 till Vegas med en väl uttänkt set-list där tonvikten låg på den egna repertoaren. Man insåg dock snabbt att den traditionella gitarrbaserade combo som Elvis rekryterat behövdes kompletteras med blås och stråkar och en kör. Vegaspubliken kom inte i första hand för att höra rocklåtar från femtiotalet, de ville ha ballader med pampiga arrangemang, vilket i och för sig passade Elvis som själv uttalat redan vid återkomsten från lumpen att han strävade efter att bredda sin repertoar. Resultatet fungerade så där; att höra SUN-klassikern ”Mystery Train” med stor orkester där en trombon får illustrerar en tågvissla är en närmast surrealistisk upplevelse, väl i klass med att höra någon sjunga ”My Way” på Beale Street i Memphis. De svulstiga arrangemangen tog effektivt nerven ur klassiska 50-talslåtar som ”That´s All Right”, ”Don´t Be Cruel” och inte minst ”Hound Dog”.

 Sakta men säkert byggdes därför en repertoar upp som till stor del byggde på material som hämtats från andra artister: ”Polk Sallad Annie”, ”You´ve Lost That Loving Feeling”, ”An American Triology”, ”You Gave Me A Mountain”, ”My Way” är några exempel. Till och med Olivia Newton-John fick släppa till några låtar.

Den tredje säsongen i augusti 1970 är den bästa av de sammanlagt femton säsonger Elvis uppträdde i Las Vegas. Förutom en taggad Elvis har också showen finslipats till en intressant mix av nytt och gammalt material. Det är från de här showerna den lysande dokumentären ”That´s The Way It Is” är hämtade.

Därefter började två årliga månadslånga engagemang med två föreställningar per kväll kräva sin tribut i form av en allt mer ointresserad Elvis. Parallellt med Las Vegas började dessutom Elvis turnera i USA, framför allt i södern. Sammanlagt genomfördes cirka 1000 konserter fram till Elvis död den 16 augusti 1977.

Till premiären i augusti 1974 gjordes ett försök att förnya konceptet: en helt ny agenda som byggde på ett mer tydligt rock/bluesbaserat material som Jimmy Reeds ”Big Boss Man”,  ”Proud Mary” och Jesse Fuller/The Clovers ”Down in the Alley”. Check Berrys ”Promised Land” och ”My Baby Left Me”. Vid midnattsshowen samma kväll var dock den gamla ordningen i stort återställd. För den intresserade finns bägge föreställningarna utgivna på CDn ”Nevada Nights” (Sony/Follow That Dream).

Man kan fråga sig hur komfortabel Elvis var med sitt förflutna. När han vid en presskonferens 1972 i samband med spelningarna i Madison Square Garden, New York fick en fråga svarade han att han inte skämdes det minsta över sina 50-tals hits vilket kan synas ett märkligt påstående, för när man går igenom hans konsertrepertoar under 70-talet, behandlar han sitt 50-tal indifferent, närmast apatiskt. ”Hound Dog” avverkas ofta på halvminuten och då är den inte ens placerad i ett medley!

Enligt Jerry Scheff som var Elvis basist under sjuttiotalet, gillade inte Elvis att bli stämplad som enbart en rock n´roll-sångare. På en fråga från en journalist i sin loge 1970 svarade Elvis att återkomsten till scenen gett honom nytt liv och att han i framtiden hoppas kunna uttrycka det ”i sitt arbete”.

På samma sätt som filmerna på 60-talet skymdes Elvis 70-tal av Las Vegas och vita sparkdräkter. De tretton studioalbum som är Elvis verkliga arv från 70-talet bildar en regelrätt självbiografi över hans sista år. Elvis gav aldrig några längre intervjuer och det är här, menar jag, som vi åtminstone får en aning om vem han var. Mycket, för att inte säga det mesta från sjuttiotalets inspelningar måste beskrivas som självbiografiska även om han inte själv skrev egna låtar. Han plockade med utsökt känsla från de många singer-songwriters som dominerade rockmusiken under 70-talet.”Separate Ways”, ”Always On My Mind”, ”For the Good Times” ”You Gave Me A Mountain” och ”I´ve Lost You” är några exempel. Här kan också nämnas de komplicerade inspelningar som gjordes i The Jungle Room på Graceland, när han egentligen inte ville spela in alls. Elvis drogs under hela sin karriär gärna till mer känslomässiga ofta melodramatiska låtar.  

Av Elvis live-album är ”On Stage” och ”That´s the Way It Is” de bästa. De 13 studioalbumen från sjuttiotalet är alla oumbärliga. Det spelade ingen roll om han tolkade hillbilly, sentimentala ballader, afrikan-amerikansk blues, country- eller gospel. Det var hans eget liv, erfarenheter och tillstånd som lyste igenom låtarna.

Elvis var självlysande.