Dylan LeBlanc - Det finns röster och så finns det RÖSTER

Av Tomas Grip


 

Det finns röster och så finns det RÖSTER

Efter att ha lyssnat på Dylan LeBlancs senaste singel oräkneliga gånger ramlade jag ner i ett kaninhål som utmynnande i denna text. Från början var den bara menad att handla om hans röst, men den växte till en kärleksförklaring till denne amerikan, uppväxt i Muscle Shoals men periodvis boende i Norge där han har en flickvän och dotter.

Han var bara 20 år när han slog igenom med hyllade debuten "Paupers Field". Jämförelserna med Ryan Adams var på den tiden både omedelbara och oundvikliga och det var lätt en av mina mest spelade skivor 2010. 

Förutom låtarna hade han redan då en känslosam röst som stack ut. Uppföljaren "Cast The Same Old Shadows" togs emot lite svalare, trots att hans röst utvecklades vidare mot den varma och melankoliska ton den besitter idag. Lyssna bara på den dramatiska Part One: The End, som inleder skivan och rys en smula.

Sedan följde några år av skivbolagsstrul och självdestruktivt leverne. När omsider "Cautionary Tale" gavs ut var det med en pånyttfödd LeBlanc. Skivan andas sjuttiotalets västkust och kanske främst Neil Young (ca "After The Goldrush"), vilket inte minst den alldeles oerhörda Easy Way Out visar.  Det var nog ungefär här han insåg att hans röst var som ett eget finstämt instrument han borde dra nytta av. Jag vet inte om han skriver låtarna med den i åtanke, men ibland undrar man. Lyssna till exempel på Look How Far We've Come och hör hur han lyfter låten till en hudknotterframkallande countrysoulballad till synes utan ansträngning. Less is more, förutom att det inte finns ett dugg "less" med hans röst förstås.

På 2019 års "Renegade" tar han ännu ett steg i sin musikaliska utveckling. Här är produktionen slickare och gitarrerna vassare. Den tangerar det jag brukar kalla "bilåkarmusik", en genre där Fleetwood Mac och War on Drugs är kungar. Gitarrerna klingar snyggt, rösten ligger långt fram i mixen och lyssnar du i lurar får du garanterat ståpäls förr eller senare. Den passar dessutom den kristallklara produktionen (signerad Dave Cobb) perfekt. Ett makalöst album som jag håller för hans bästa.

Efter en EP med tolkningar 2021 var det dags för hans mest ambitiösa projekt hittills: konceptalbumet "Coyote" från 2023 som han producerade på egen hand. Glädjande nog valde han att utveckla soundet från "Renegade", även om refrängerna inte är lika stora. Istället ligger fokus här på att bygga upp stämningar, något han gör med den äran. Även här är rösten en stor del av framgångsreceptet. Man skulle kunna säga att om skivan i grunden är en kyrka med fin akustik så bygger han om den till en sonisk katedral. Märk väl att han gör det utan stora gester.

Sedan "Coyote" har jag sett honom uppträda ett antal gånger, där spelningen på Stockholm Roots 2024 sticker ut. Om de senaste skivorna trots allt varit ganska välproducerade var detta något helt annat. Med ett högljutt och tight band i ryggen dundrade de på som vore de Crazy Horse. Festivalens höjdpunkt om ni frågar mig. I somras såg jag honom med Jesper Lindells kompband The Brunnsvik Sound som backup. Det var en spelning som öppnade akustiskt och känslosamt, men där där LeBlanc snart bytte till elgitarr och tempot sakta stegrades för att slutligen avslutas alldeles magnifikt. Guldstjärna till bandet också. Jag ryser bara av att tänka tillbaka på det. 

På dessa spelningar fick rösten sällskap av elgitarren som främsta attribut. Att däremot se honom ensam på en scen med bara akustisk gitarr, som under sommarens Stockholm Roots, är såklart en stor kontrast. Men det är precis då man verkligen inser vari hans verkliga storhet ligger. Att lyckas beröra en publik med endast en gitarr och utan publikfriande mellansnack kräver sin röst, vilket härmed är bevisat.

Detta för oss fram till anledningen att jag skriver detta: nya singeln Pick Your Poison. Här gör han exakt det han är bäst på tycker jag. Precis som på de senare skivorna innehåller den återhållsamt ringande gitarrer och bra driv. Blundar man så infinner sig känslan av att befinna sig bakom ratten i en bil som styr mot solnedgången i Arizonas öppna vidder, samtidigt som stäpplöpare blåser förbi och ökendammet yr (känslan är dock en modern bil med AC och ingen romantiserad och rostig gammal cab). Detta samtidigt som hans känslosamma röst kryper in under huden på en. En alldeles egen slags heartlandrock. Dessutom med ett fint budskap om politisk enighet och gemenskap. Fem Gripar till Pick Your Poison.

Nytt album kommer i mars och medverkar gör hans pappa, styvmor och lillebror, därav namnet Dylan LeBlanc & The Family.