Det bästa till sist

Av Tomas Grip


 

Tålamod är en dygd heter det ju, inte minst när man lyssnar på musik.

Kommer ni ihåg innan Spotify och MP3 fanns, när man lyssnade på hela album och ofta blev belönade i form av SISTA LÅTEN.

Som en kruka guld vid slutet av regnbågen.

Jag minns fortfarande det första kassettbandet jag som åttaåring köpte - The Boppers Number 1 - inhandlat på lokala bensinmacken - och belöningen man fick när sista låten Goodnight Sweetheart, Goodnight äntligen drog igång med de klassiska: "Du-dudu-du-duuu".

Ännu idag händer det att artisterna lägger finfina bitar sist på skivan, men nu för tiden orkar få lyssna så långt, utan klickar otåligt vidare i jakt på nästa hit. Otur för dem.

Hur många hade inte missat A Day in the Life, Jungleland eller American Girl om de albumen släppts idag?

Någon som verkligen gjort det till en konstform att avsluta snyggt är Van Morrison, eller vad sägs om dessa avslutningslåtar: Street Choir, Glad Tidings, The Healing Game och Days Gone Bye? Fyra monumentala klassiker som alla legat sist på respektive skiva. Även på sin senaste skiva, den fantastiska Remembering Now, finns en klassisk Morrison-closer i form av nio minuter långa Stretching Out.

Apropå långa avslutningslåtar måste jag nämna en personlig favorit med Matthew Sweet. Hans sista riktigt stora album In Reverse från 1999 stoltserar med ett nästan tio minuter långt avslutningsnummer i form av det monumentala eposet Thunderstorm.

Bob Dylan? Jo tack. Vad sägs om Every Grain of Sand, Sad-Eyed Lady of The Lowlands, Desolation Row och Don't Fall Apart on Me Tonight?
 
Även Håkan Hellström har haft den goda vanan att lägga en riktig pralin sist på sina skivor. Två av hans allra finaste bitar (och därmed två av världshistoriens finaste bitar) är just sådana: Det Är Så Jag Säger Det och Du Är Snart Där.

Några undanskymda exempel från senare år är Ryan Adams Dreaming You Backwords som han gömde sist på skivan Wednesdays härom året. Och HUR snygg är inte Ron Sexsmiths Man At The Gate (1913) som återfinns sist på 2017 års The Last Rider. För att inte tala om den älskvärda gruppen Dawes som förlade sin allra bästa låt A Little Bit of Everything sist på sitt andra album. Jag undrar också hur många som upptäckt deras juvel Me Especially som de smugit in sist på skivan Good Luck With Whatever?

Drar några fler exempel till ur hatten: God Give Me Strength (Costello/Bacharach), Train In Vain (Clash), Gimme, Gimme, Gimme (ABBA), 747 (Kent), Purple Rain (Prince) och världens kanske bästa låt: Elvis If I Can Dream. Eller Warren Zevons Desperados Under The Eaves. Eller Bowies Rock'n'Roll Suicide. Eller Bob Marleys Redemption Song. Eller...

The list goes on.

En av de senaste i raden är förresten Weeping Willows som på nya skivan Goodwill har gömt ett MONSTER sist på skivan. On Your Side, som den heter, tar Elvis (redan nämnda) If I Can Dream, Roy Orbisons In Dreams och ehrm... Weeping Willows Broken Promised Land och kör i en mixer tillsammans med halva Brill Building och en stråkkvartett. Resultatet är ett svulstigt mästerverk och en låt som stannar kvar långt efter att skivan tystnat...

"Allt gott kommer till den som väntar" heter det ju, och jag är benägen att hålla med.

Har ni någon favorit inom denna ädla genre, undrar jag?