”Det allra finaste man kan uppleva är ändå när folk berättar för oss att de haft våra låtar på bröllop, begravningar och dop ”

Av Christer B. Jarlås


Foto: Helena Henriksson och Bengt Höglind

Arvikas och hela Sveriges finaste folkrockband heter môra-Per. Trots tre decennier, samarbeten med många av våra största och flera utgivna album är de fortfarande alldeles för okända utanför Värmland. Nyss kom det första inspelade livstecknet på sex år med en ny stark EP ”Det stora i det lilla”.

Christer B. Jarlås har följt môra-Per väldigt länge men har fortfarande svårt för att skriva deras namn. Ändå vågade han sig på att intervjua sitt favoritband för Rootsyland.

Ni firade nyligen 30 år som band. Vad fick er en gång att börja? Och vad gör att ni spelar fortfarande?

-Embryot till môra-Per började 1990 i en grupp som hette Empty Bottles, där vi var ett gäng kompisar som satte ihop ett band som körde Pogues- och Waterboyscovers inför en kräftskiva. Det hela var så kul att vi fortsatte och efterhand testade vi att skriva eget. Vi var, och är rätt kassa på engelska, så det fick bli texter på svenska språket.

-1994 blev det en brytpunkt då halva gänget hade avslutat sina musikstudier på Ingesunds musikhögskola och susade vidare ut i landet. Då hade vi precis spelat in fem låtar som vi tänkte ge ut på Cd. Vi som blev kvar ville fortsätta att spela och bildade môra-Per och på den vägen är det.

- Vi hade nog inte i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss att vi skulle hålla på att spela och skriva låtar över trettio år senare, men det där med musik är ju fina grejer. Stunderna då håret reser sig på armarna och det kittlar utefter ryggraden kommer kanske inte så ofta längre, men det händer. Kanske är det dessa kickar man jagar? Utöver att vi har kul när vi ses.

Jag tillhör väl en av dem som skrivit mest om môra-Per. Men varje gång jag skriver om er är det problem att få till det med namnet korrekt? Min tro är att om ni hade haft ett annat namn hade vi varit större. Varför detta namn?
 
-Ja det där med gruppnamnet är ju spännande. Vi hade himla svårt att komma fram till något där i början. Eftersom vi sjöng som vi pratade, på värmländska alltså, var det där med cirkumflexet (d v s taket över ö:et)givet. Vi var rätt många i bandet som hette Per på den tiden och dialektalt kunde en morgontrött person betecknas som en môra-Per. Detta stämde ju in rätt bra på oss där och då, och då fick det bli så.

-Men redan när första Cd-leveransen skulle lämna tryckeriet började problemen. Halva försändelsen hade försvunnit spårlöst på vägen till Arvika. Cutting Room i Stockholm, som skötte pressningen och utskicket, bedyrade att samtliga skivor lämnat fabriken, så vad hade hänt?

-Någon vecka senare ringde det en man från Lastbilcentralen i Mora till studion vi spelat in i (telefonnumret stod på skivfodralet) och undrade på brett dalmål om det fanns någon Mora-Per som saknade ett lass med Cd:s? Någonstans på vägen skildes lasten åt och då alla kollin inte var märkta. Någon i leveranskedjan öppnade en kartong och chansade att skivorna skulle till Mora. Så visst kan namnet ställa till det.

-Det vanligaste missförståndet för den oinvigde är att man tror att môra-Per är en fysisk person och inte ett band, så du har helt rätt i att namnet stundtals varit trögjobbat, inte minst medialt emellanåt.  

Det har gått ett tag sedan era senaste inspelningar innan vårens fina EP. Vad beror uppehållet på? Finns det någon bakgrundshistoria till de nya låtarna?

-Främsta anledningen till uppehållet är pandemin. Sen har var och en i bandet pysslat med lite olika projekt som tagit upp tiden. Dessutom har Magnus Wikström flyttat hem till Jämtland vilket gör att avståndet ökat för fysiska möten.

-När det gäller de nya låtarna kom de till rätt snabbt när vi väl bestämde oss att spela in igen. Vi bokade tid hos Freddy Holm i Kleiva studio i Halden och åkte dit under en helg. Halden är en mycket vital musik- och musikerstad som vi spelat i många gånger och Freddy är en gammal vän och spelkompis till oss så det blev sannerligen en höjdar-helg.

-”Det stora i det lilla” som fått ge namn till ep:n är en låt där vi tänkte oss hur det skulle låta om The Band skulle ta sig an en av våra låtar. Det gäller ju att spänna bågen. Siktar man på himlen så kanske man stryker grantopparna åtminstone.

-”På mammas gata” är rätt typiskt hur det kan gå till då en môra-Per-låt blir till. Hasse slänger ur sig en idé i slutet av ett rep, med ackordvändor och ett embryo till textidé. Sen funderas det och skrivs på olika håll innan låten arras på plats i studion.

-Just den här inspelningen blev mycket känslosam och stämningsfull. Vi är ju i den åldern då ens föräldrar och deras generation börjar falla ifrån och texten speglar delvis detta. Det blev en magisk stund i studion. Inte ett öga var torrt när vi lyssnade på den första tagningen tillsammans. Det händer inte så ofta.

-”Godisstan” utspelar sig på Domustaket tillbakablickandes en decembernatt. Där parkerade pappa bilen innan man klev in genom porten och tog trapporna ner till det man behövde som barn och tidig tonåring, bl a godis, kläder, planscher och LP-skivor. En försmak av den ljuva framtiden.

-Freddy producerade så fint och då Magnus skickade sina pålägg från gården i Jämtland föll bitarna på plats.

-Lasse Anrell, som också följt oss länge, skrev i NWT (5/4): ”Môra-Per är tillbaka med en EP som är ett under av starka känslor om en uppväxt och ett liv. På mammas gata kan vara det finaste de gjort.” Då blir man ju glad.

Ni har under åren samarbetat med en mängd kända artister, musiker och låtskrivare. Hur startade de samarbetena? Och finns det någon eller några nu levande eller döda som ni hade önskat få jobba ihop med?

-När man är ute och spelar träffar man ofta på många musiker som också råkar vara härliga människor. En av de första vi stötte på var musiker- och banjolegenden Jesper Lindberg. Vi frågade om han ville haka på oss en spelning och det ville han. Han har sedan dess varit med på många live- och studiosessioner.

-Tack vare hans kontakter kom vi sedan i kontakt med bl a Plura Jonsson och Magnus Lind (Perssons Pack). Johan Johansson frågade vi via mejl om han ville vara med och sjunga duett på en låt (Som en sång av Kjell Höglund). Det resulterade i en fin vänskap och att han producerade efterkommande albumet ”Hopp om liv”.

-På hemväg från en radiointervju kring Sovande stad-släppet och samarbetet med Plura, satt jag i bilen och hörde en fantastisk låt på radion med Henning Kvitnes, som också precis hade släppt ett nytt album. Väl hemma hittade jag en e-postadress och slängde iväg ett mejl om vi kunde byta skivor. Det resulterade i flera fina möten och duetter. De små tillfälligheternas spel är fascinerande.

-När det gäller nu levande musiker finns det många som vore kul att samarbeta med. Weeping Willows-Magnus Carlson och Annika Norlin verkar vara kalasfina människor, och de två är ena riktiga favoriter.

Er musik är väl en slags blandning av folkrock, rock, visa och americana på ett bredare plan. Har det musikaliska uttrycket ändrats i bandet sedan starten åt något håll? I dagens countryhype på svenska hade ni haft många låtar som hade passat in. Har ni varit lite före er tid?

-Vår musik är som du påpekar en blandning av lite av varje. I början hade vi en hel del irländska inslag i låtarna, vilket hörs tydligt på debutalbumet ”Minnesmärken”. Redan på andra albumet ”Mannen på fel plats” breddade vi ljudbilden med blås, piano, pedal-steel och låtarna blev mer blandade stilmässigt.                               

-Efterhand har texterna och berättelserna tagit större plats på våra album, så jag skulle vilja säga att en typisk môra-Per-låt börjar ofta där i texten. Sedan är det bara att fylla på med instrument och känna av stämningsläget.

-Kul att countryn har fått ett uppsving. Vi har nog aldrig tänkt country, men visst finns det influenser lite här och där. Så fort man tar in en pedal-steel, som är ett fantastiskt instrument, så blir det lätt country över det hela. Musiktrender kommer och går, och mycket går i cykler. Står man som vi med fötterna i den akustiska myllan så är man ofta både före och efter sin tid.  

Vilka förebilder hade ni när ni startade? Vilka förebilder har ni i dag?

-De tidigaste förebilderna musikaliskt var ju The Pogues för egen del, sen har vi i bandet lite olika bakgrunder och ingångar till musiken. Allt från punk, jazz, svensk folkmusik, hårdrock och klassiskt, så det finns förebilder på olika håll och kanter. Textmässigt sitter Guy Clark, John Prine och Ola Magnell på översta hyllan.   

Ni har ju inte sällan tagit upp företeelser i omvärlden som ni gjort låtar om. I dagens turbulenta värld. Vad kan vi vänta môra-Per-låtar om?

-Mycket här i världen är sannerligen på väg helt åt helsike. I Sverige ökar klyftorna dramatiskt och i senaste valet kunde högerpopulisterna komma till makten med löfte om sänkta bensinpriser. Folk svalde lockbetet och sen kunde högern fortsätta sitt systematiska nedmonterande av välfärden och smörja de välbeställda med skattesänkningar och ROT-bidrag. Friskoleexperimentet får fortsätta år efter år, trots att ingen egentligen ha eländet, förutom de som tjänar pengar på det så klart. Klimatmålen bommas rejält medan pissa-i-brallan-politiken och den globala uppvärmningen bara fortsätter. Det här går det att göra låtar om. Och inte minst om Pennywises återkomst till Vita Huset. Sen måste man ju skriva om det fina i världen också för att inte bli knäpp.      

Vilken eller vilka är de bästa respektive sämsta reaktioner ni fått?

-Haha, här finns det att ösa ur. Om man ska börja med en av de finaste reaktionerna så var det när Ola Magnell satt i publiken på Teater Lederman i Stockholm för ett antal år sedan. Han kom fram efter spelningen märkbart berörd och berättade att han gråtit och skrattat om vartannat under konserten. Han var en stor påhejare och vi höll kontakten efter det. Han delade vår ”De som byggde landet” på sin Facebook-sida vid första maj under sina sista år. Kan det bli mycket finare? Ola är en mycket saknad röst och dog på tok för tidigt. 

-Den sämsta reaktionen är helt klart den då Per Bjurman på Aftonbladet och en recensent på Expressen, jag glömt namnet på, sågade oss totalt på Arvikafestivalen i mitten av 90-talet. ”Det lokala buskis-skämtet” och en massa annat elakt som skrevs tog ner oss rätt rejält där i början. Det var nog snudd på att vi kunde gett fan i allt och lagt ner där och då. Men vi reste oss och körde vidare.

-Det allra finaste man kan uppleva är ändå när folk berättar för oss att de haft våra låtar på bröllop, begravningar och dop. Bättre erkännande kan man inte få.    

För den som aldrig någonsin har lyssnat på er. Vilken eller vilka låtar ska man börja med?

-Förutom den nya ep:n skulle en Spotify-lista med tio spår kunna se ut så här:

”Sockervägen”
”De som byggde landet” med Mikael Wiehe och Sofia Karlsson
”Om jag halkar efter”
”Amanda”
”Som en sång av Kjell Höglund” med Johan Johansson
”God natt jord”
”Kärleken bad oss stanna” med Ellinor Brolin
”Fin tid” med Henning Kvitnes
”Sovande stad” med Plura Jonsson
”Skymningsland”

Vad händer härnäst för môra-Per?

-I sommar och höst drar vi ut och spelar en sväng. Nya låtar vill ut och ska skrivas färdigt. Eftersom musiklandskapet har förändrats, är det frågan om i vilken form folk lyssnar på musik och i förlängningen hur man ger ut musik nuförtiden. LP är kul men dyrt och omständligt. Cd något enklare, men lyssnar folk på Cd:s? Detta måste vi klura ut. 

-Nästa år är det trettio år sedan debutalbumet ”Minnesmärken” släpptes och det är värt att uppmärksamma. På vilket sätt är ännu inte bestämt.