Feature
maj 21, 2026
Feature
maj 21, 2026
Av Peter Söderlind
På en oansenlig gata i Göteborg hände det att jag gick då och då. En gata som man använder ifall man bor i området eller möjligtvis gått vilse. Jag bodde i kvarteret. Där fanns i alla fall några små lokaler man knappt lade märke till. De slitna dörrarna och väggarna med fördragna fönster var långt från en välputsad butiksgata. Det var en bakgata med parkeringsplatser och enkelriktad trafik. Omgiven av stora träd på ena sidan. Vi flyttade till området för mer än tjugo år sedan. Vi har också hunnit flytta därifrån. Minnet finns kvar och särskilt en dörr av alla längs den dolda gatan tänker jag ibland på. Det var dörren med en enkel skylt i fönstret där det stod Countryklubben.
Efter några år hade jag gått förbi dörren otaliga gånger och alltid var det stängt. Men en eftermiddag på promenad med dottern i hand såg jag den öppen. Hon var kanske fyra år, jag var knappt fyra decennier. Skulle tro att det var runt 2008, långt innan country hade blivit coolt igen. Det var där vi första gången träffade Thomas Buskhagen. Kaffebryggaren var påslagen och ett fat med kakor stod på bordet. Några äldre män fanns i rummet, man fikade och pratade. Runt väggarna sträckte sig uppbyggda fack fyllda med vinylskivor. Jag fann sådant som inte någon annan butik i stan hade. Album av den sorts country som hade påverkat mig sedan 70-talet fanns i mängder. Det kändes som hemma, de personer som var i rummet delade samma känsla för musiken.
Vi var välkomna in i värmen och det var i fascination man såg den lilla tjejen som i tidiga år tyckte att vinylskivor var spännande att utforska. Det var så jag och min dotter Saga lärde känna Mr. Country, mannen som låg bakom utgivningarna av Mr Music Country. Thomas blev vår vän och vi återvände många gånger. Vi bläddrade om och om igen bland skivorna. Jag drack kaffe. Vi åt kakor och kollade på omslag. En gång fick jag köpa ett signerat album med Johnny Cash. Priset var överkomligt och med dagens mått ett rent fynd. Thomas hade förmånen genom sin skivproduktion att träffa alla de stora. Hans berättelser berörde och särskilt en historia tänker jag på när Cash-albumet läggs på spelaren. Framför mig ser jag en trött Cash på ett centralt hotell, hur han stöter till en stol som faller innan han tar pennan och signerar. Jag hör musiken och hör Thomas behagliga röst som med inlevelse berättar.
Genom åren behöll vi kontakten, även sedan vi flyttade från stan. Under några år som turnéledare för olika artister möttes vi i Göteborg. Han fanns där med sin Waylon-keps och några gamla album som han ville få signerade. Man kunde sedan se honom på något finurligt ställe med kameran under konserten. Han var lycklig i den miljö där hans älskade musik levde. Allt kunde hända. Allt var musik.
Det tog mig hårt att läsa om min väns bortgång. Han bidrog till att ge musiken en själ med Göteborgsk grund. Och när jag och Saga en sista gång bläddrar genom hans skivor känns det overkligt tomt. Ingen förklarar något längre. Ingen skrattar och berättar ännu en lång historia. Men jag inser att han har blivit något som lever precis som vissa album med signeringar av bland andra Cash, Merle Haggard och Waylon. Åtta stycken från hans samling hänger på väggen här hemma i Ådalen. När jag spelar en av dessa hörs inte bara musiken. Jag hör också Mr. Country.
Saga flyttade tillbaka till Göteborg. Från sitt fönster i studentboendet kan hon se träden som döljer gatan där countryklubben låg. På väggen har hon en skiva från Thomas samling, signerad av Waylon. Där hänger också en poster, signerad av Chip Taylor till Thomas. Gamla hälsningar från legender från en mäktig musikalisk period. See you soon again, my friend, har Chip skrivit på postern. Och jag hoppas att de har mötts däruppe och ser allt gott musiken fortfarande gör för oss som är kvar.