Defying moment

Av Tomas Grip

 

Tyckte ni att det var ett stort ögonblick i musikhistorien när Fröken Snusk vann melodifestivalen så var ni förmodligen inte med när Billie Holiday premiärsjöng Strange Fruit på Cafe Society i Greenwich Village i början av 1939.

Cafe Society var den enda integrerade klubben utanför Harlem, full av progressiva människor och öppna sinnen. Holiday var vid det här laget - trots att hon var endast 24 år fyllda - en etablerad artist, men var ändå märkbart nervös innan framförandet. Kanske inte så konstigt med tanke på vilken explicit text hon stod i begrepp att framföra.

Låten var från början en dikt, föranledd av alla lynchningar av svarta i den amerikanska södern under 20-talet, och i synnerhet Lawrence Beitlers foto av två lunchade ungdomar i Indiana, 1930 (se nedan).

Dikten blev en låt och låten hamnade snart i Billie Holidays händer.

Innan hon började sjunga denna kväll hade hon sett till att servitriserna slutade servera och ljuset dämpades. Nu stod hon ensam på scenen, drog sakta in luft och började slutligen sjunga den första versen:

"Southern trees bear a strange fruit
Blood on the leaves and blood at the root
Black bodies swinging in the Southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees"
(resten av texten får ni googla fram på egen risk)

När låten tonade ut kunde man höra en knappnål falla. Lamporna slocknade, och när de tändes igen var Holiday borta.

”Det kom inte ens en antydan till applåd när jag var klar”, sa hon senare.

”Sedan började en ensam person klappa nervöst. Och plötsligt applåderade alla.”

Ni har säkert sett liknande situationer i hundra Hollywoodfilmer, men här hände det på riktigt.

I takt med att Strange Fruit blev återkommande i Holidays framträdanden blev applåderna dock mindre tveksamma - åtminstone där den kunde framföras utan risk.
Men tro inte att hon fick spela in den bara så där, trots att den snart blev the talk of the town (se bild). Hennes skivbolag - Columbia - vågade inte ge ut den av rädsla för hur skivbolag och radiostationer i södern skulle reagera på den.

Och när den väl spelades in (av Commodore) så var det få radiostationer som faktiskt vågade spela den.

Atlantic-bossen Ahmet Ertegun lär ha beskrivit låten som "en krigsförklaring", den kom dock att påverka opinionen och kan väl dessutom sägas ha lagt grunden till medborgarrättsrörelsen på 50- och 60-talen.