CAITLIN CANTY: AMERICANA MED VÄRME OCH DJUP

Av Mats Carlsson

 

Caitlin Canty borde vara ett av de stora namnen inom Americanan, sådana kvaliteter har hon som låtskrivare och sångerska. Caitlin föddes i lilla Proctor, Vermont. Även om hon tidigt började amatörmässigt syssla med musik så skaffade hon sig en examen i biologi och fick jobb på ett företag i New York där hon stannade till 2015. Där spelade hon på ”open-mikes-ställen” på fritiden, träffade killarna i bandet Darlingside som hon började uppträda med. Hon skapade även en speciell vänskap med kompositörskollegan Peter Bradley Adams och bildade duon Down Like Silver som från 2011 tills nu gjort flera intressanta EP:s och singlar med sitt typiskt drömlika sound.

Jag fick upp ögonen för henne 2014 när jag av en slump upptäckte hennes suveräna album ”Golden Hour” från 2012. Det var inte hennes första skiva, men numera verkar hon betrakta den som sin debut. Den är fylld av fina sånger som accentueras av hennes lätt beslöjade altröst. ”Never Again”, ”Still Here”, ”Every day”, ”Sweet and low” och första versionen av ”Southern Man”, för att bara nämna några av de starka kompositionerna – i de flesta fall ballader- som fint lyfts fram av det närmast perfekta till största delen akustiska kompet. Fortfarande ett av mina favoritalbum inom genren!

2015 var det dags för Caitlin att satsa helt på musiken och hon flyttade till Nashville där hon startade ett samarbete med sångaren och gitarristen Jeffrey Foucault som producerade hennes nästa album, det lite mer altcountryfierade ”Reckless Skyline” där hennes låtar drivs på av Foucaults elektriska slidegitarr, Billy Conways trummor och inte minst Eric Haywoods superba pedalsteel. Här hittar vi bl.a. en ny elektrifierad version av ”Southern Man”, lite tuffare up-tempo låtarna ”Get Up” och ”Enough about hard times”, men även mörka ballader som ”My love for you will not fade”, samt även en fin cover på Neil Youngs ”Unknown legend”. Med den plattan började hon få lite större uppmärksamhet, började turnera med killarna från skivan eller solo (med Foucault spelade hon bl.a. på Tönder festivalen i Danmark 2016).

Nästa album var i princip redan inspelat när Caitlin och blivande maken Noam Pikelny, banjogeniet från Punch Brothers, ville samla några musikervänner för att live i studion spela in en låt. Det lät så bra att de snabbt beslutade sig för att göra om hela plattan med samma musiker och med Pikelny som producent. Resultatet blev den luftigt, folk-countryinspirerade och kritikerrosade ”Motel Boquet” från 2018 där förutom Pikelny på gitarr,banjo och s.k. Tricone  plektrumgitarr  även bl.a. finns stora namn som Paul Kowert på bas, Stuart Duncan och Gabe Witcher på fiol och Aoife O´Donovan på bakgrundssång. Även här ligger tyngdpunkten på de lite mörka balladerna – ”Time rolls by”, ”Who”, ”Scattershot” och ”Take me for a ride”, men där finns även t.ex. lätt pastichartade ”Basils gone to blossom” med Russ Pawls pedalsteel och Pikelnys twangiga elgitarr. Även efter den här releasen blev det en hel del turnerande för Caitlin, och 2019 dök hon ännu en gång upp på Tönder festivalen!

När Caitlin tidigt våren 2020 var redo att gå in i studion och spela in musiken till sitt nästa album slog pandemin till och satte stopp för detta. Hon och Noam fick sedan sitt första barn den sommaren så det försenade nog nästa album ytterligare. Vi fick vänta till våren 2023 innan det projektet, helt akustiska ”Quiet Flame” blev av. Hon och producenten Chris Eldridge, gitarrist i Punch Brothers, samlade gräddan av instrumentalister inom den nutida amerikanska folkmusiken och spelade live i studion: Brittany Haas,fiol, Paul Kowert,bas, Eldridge, gitarr och Sarah Jarosz, mandolin, samt Pikelny på banjo. Resultatet är strålande med stundtals nästan magiskt samspel mellan Haas, Kowert och Canty som lyfter hennes fina kompositioner till extra höjder! Här finns härligt drivande ”The Odds of getting even”(skriven ihop med Maya DeVitry), den lite melankoliska kommentaren till splittringen i hemlandet, ”Where´s the heart of my country” , sköna balladen ”Blue Sky Moon” och den mer traditionella folksången ”Come by the highway home”. Mina favoriter är nog ändå den mörka, lite drömlika ”Wild Heart” och inte minst ”Salt Water” med helt makalöst spel från Haas och Kowert bakom Cantys känslosamma sång. Två av 2023-års bästa låtar! Som helhet är detta nog Caitlins bästa platta i konkurrens med ”Golden Hour”.

Efter att i somras fått sitt andra barn meddelar Caitlin att hon nu är på gång med att planera för att spela in ny musik. Vi får även hoppas att hon äntligen ska göra oss äran med att besöka Sverige i samband med nästa Europaturné och inte nöja sig med att stanna i Danmark!