Feature
dec 16, 2024
Feature
dec 16, 2024
Av Tomas Grip
TV och tidningar rapporterar ju mindre och mindre om ny musik så jag tar på mig uppgiften att ge några stilsäkra tips från året som gått. Om någon därute trots allt skulle bry sig.
Provar något nytt i år listar de 167 bästa albumen i bokstavsordning.
Märk väl: här ryms bara de bästa. Treplusskivor får ni leta efter någon annanstans.
Någon ni saknar?
2nd Grade – Scheduled Explosions
Albumet har 23 låtar och över hälften skulle man nog ärligt talat kunna vara utan. Blandad ljudkvalitet dessutom. Å andra sidan finns här tio så fräsiga jangle pop-låtar att man dör sötdöden. Bästa låten ”I Wanna Be On Your Mind” har de gömt allra sist. Inte missa.
49 Winchester – Leavin’ This Holler
49 Winchesters spelning på ett utsålt Kägelbanan tidigare i år lär det ha varit något alldeles extra. Vilket är lätt att förstå när man hör deras medryckande mix av fartig country och soulig rock'n'roll.
Adrianne Lenker – Bright Future
Big Thief-sångerskan går solo och får in en sparsmakad och vacker fullträff. De tolv låtarna tassar försiktigt på tå samtidigt som Lenkers spröda stämma lägger sig som ett skir hinna över anrättningen.
Genre: country-folk. Finaste bit: Sadness as a Gift.
Adeem The Artist - Anniversary
Ickebinär artist som fått homosexuella att gilla country och americana igen. Dessutom bättre än nästan allt som produceras i Nashville.
Amanda Bergman – Your Hands Forever Checking on My Fever
Hon blir bara bättre. Här får vi en mängd svepande och stämningsfulla låtar, med den mak-a-lösa ”Love Him Til I Love Him Right” som monumental isbrytare.
Andi Almqvist – Not Too Far from Happy
En tio låtar lång sångcykel om sorg, ensamhet, ångest och hat, men också om hopp, lust och inre styrka. Hans första skiva på sju år är sparsmakad och väldigt vacker (och låter naturligtvis – varför hymla? - en hel del som Tom Waits).
Annika Norlin & Jonas Teglund – En tid att riva sönder
Sedvanligt grymma texter över mjuka popsånger framförda av ett sensationellt gäng musiker. Doftar ömsom sjuttiotal och ömsom singer/songwriters som Ron Sexsmith. Ändå omisskännligt Norlinskt. Varenda låt är en mjuk homerun.
Andrew Weiss & Friends – The World’s Smallest Violin
Powerpop med mer betoning på POP än på POWER och lite sjuttiotalskänsla. Todd Rundgren, McCartney och Harrison kan man ju jämföra med om man vill. Och det vill man.
Austin Leonard Jones – At the Polo Club
Han är son till skådespelaren Tommy Lee Jones och har en röst som är skrämmande lik David Berman (Silver Jews, Purple Mountains). Även musiken rör sig i Bermans rike, låt vara med lite countrytouch. Ett guldkorn till skiva.
Avantgardet – Noof Belfast – Nybro City
Nybro-bandet med Rasmus Arvidsson i täten tycks spruta ur sig album. Detta är deras tionde sedan debuten 2016. Här är det främst balladpärlan ”Maginotlinjen” man inte bör missa. Eller ”Sjuk i Huvudet” och ”Paul Gascoigne” som är ett par riktiga bangers (hur mycket hatar man inte det ordet? Kommer aldrig att använda det igen. Lovar).
Beachwood Sparks – Across the River of Stars
Pionjärerna inom cosmic country gjorde överraskande comeback i år och frågan är om inte de lyckades toppa sina gamla höjder? Här har man skalat ner lite på psykedelian och vridit upp popreglaget en smula, vilket jag gillar.
Ben Arsenault - Make Way for the Heartache
Ett rakbladsvasst countryalbum som hamnar någonstans mellan George Jones och Gram Parsons, låt vara betydligt närmare den förstnämnde. Senast en countryartist av den här kalibern uppenbarade sig hette han Zephaniah OHora. En annan bra referens är Robbie Fulks, som han lät innan han började göra bluegrass.
Ben Chapman – Downbeat
Urtjusig countrysoul men bara en liten gnutta funk. Att Anderson East producerat ger en ledtråd om hur det låter: Ledtråd: det låter som urtjusig countrysoul.
Ben Jarell – A Country Song
Titeln är ganska talande. Detta är nämligen rak och enkel country som den lät på Waylon och Merles tid. Ingenting att klaga på med andra ord.
Ben Vallee – Introducing…
En urstark debut som doftar både sextio- och sjuttiotal och låter precis som bra country är tänkt att låta. Här finns gott om fiol och steel, och framför allt i upptempolåtarna fångar han känslan av en svunnen epok. Allra bäst tycker jag ändå han är när tempot dras ner och dragspelet dras fram, som i fantastiska ”Keeping Up With an Angel”.
Bernard Butler – Good Grief
Då säger vi välkommen tillbaka till den gamle Suedegitarristen som i år gav ut sitt första soloalbum på 25 år. Både rösten och låtskrivandet har mognat och numer rör han sig i samma tassemarker som Paul Weller. Oväntat bra.
Bill Ryder Jones – Iechud Da
Den tidigare The Coral-mannen gav tidigt under året ut denna samling episka sånger som skulle kunna sorteras in mellan Richard Hawley och Flaming Lips.
Björn Peter Thisell – Visseltofta folkfest
Albumdebuterande Björn Peter Thisell imponerar med en skiva som innehåller snygg the Band-liknande americana såväl som lägereldscountry á la Neil Youngs Harvest. Missa heller inte "singelbaksidan" ”Piano Song” som inte är med på albumet.
Edit: den är med på vinylen, men inte på CD:n
Bleachers – Bleachers
Superproducenten Jack Antanoffs egna band blandar åttiotalsretro med ballader och Springsteen-aktiga rökare. I den sista kategorin hittar vi årets glädjepiller: Modern Girl.
The Bobby Tenderloin Universe – Satan Is a Woman
Saknar man Johnny Cash eller – framför allt – Lee Hazelwood, bör man se hit, för Bobby Tenderloin har precis hans avgrundsdjupa stämma och låtarna är också stöpta i en liknande form. I andra låten ”What Do I Do” dyker det till och med en Nancy Sinatra-lik duettpartner.
Bonny Light Horseman – Keep Me on Your Mind/Set You Free
En i grunden ganska traditionell folkmusik, med inslag av americana och harmonisk sång, som förenar gammalt och nytt. Till stor del inspelad på deras irländska favoritpub i den lilla byn Bellydehob. Missa inte pärlan ”Tumblin Down” som är gömd som sextonde spår.
Boy Golden – For Eden
Det första man lägger märke till är banjon och mandolinen som är allestädes närvarande. Men ju mer man lyssnar inser man att skenet bedrar lite. Det man först trodde var country visar sig efter några genomlyssningar vara jäkligt stilig pop i folkrock-förpackning.
Bright Eyes – Five Dice, All Threes
Detta är Conor Oberst och hans Bright Eyes elfte fullängdare och här finns väl egentligen ingenting som ger dem nya fans. Vad som däremot återfinns här är den fantastiska ”Bas Jan Ader”, som är en av årets bästa låtar.
Brown Horse – Reservoir
Brittiska countryrockare som lyckas hitta sin egen särprägel. Mycket tack vare sångaren Patrick Turners vibrato som ger låtarna en lätt indie-touch.
Buffalo Tom – Jump Rope
I Minneapolis-gruppens värld är inget nytt. Förutom att basisten Chris Colburn skriver och sjunger allt fler av de bästa låtarna. Som till exempel tjottablängaren “New Girl Singing”.
The Cactus Blossoms – Every Time I Think About You
Femte skivan från dessa bröder som sjunger vacker stämsång tillsammans.
Där de på sina tidigare album lät sig inspireras av femtio- och sextiotalen har denna skiva en varm och fin ljudbild som andas lite mer sjuttiotal. Referenser som Everly Brothers och Chris Isaak är dock fortfarande relevanta.
Caleb Caudle – Sweet Critters
I gränslandet mellan singer/songwriter och country hittar vi Caleb Caudle som på sitt sjätte album sällan höjer röst eller tempot mer än nödvändigt. Mycket tjusigt såklart.
Camera Obscura – Look to the East, Look to the West
Älskvärd och fluffing pop producerad av Jari Haapalainen. Jämförelserna med Belle & Sebastian är fortsatt självklara men i låtar som ”Last Nights” och ”Look to the East, Look to the West” kan man ana en förkärlek till sjuttiotalets Laurel Canyon-pop.
Charlie Crockett - $10 Cowboy/Visions of Dallas
Tar mig friheten att bunta ihop hans tionde och elfte album som ju faktiskt släpptes med bara tre månaders mellanrum. Han vässar formen lite för varje skiva och har dessutom den goda smaken att ibland krydda låtarna med en gnutta soul. En amerikansk David Ritschard. Och vilket imponerande magstöd han har.
Chime School – The Boy Who Ran the Paisley Hotel
Bandet sägs ha som mål att uppdatera det klassiska soundet från Sarah Records/Creation och har valt ett särdeles passande namn för det uppdraget.
Janglepop i gulddivisionen.
Chris Acker – Famous Lunch
Spejsig americana med hög lägstanivå, men även utan de där riktiga monsterlåtarna. Låter lite som om John Prine skulle varit medlem i Flying Burrito Brothers.
Christian Parker – Change Is Now: A Tribute to The Byrds
Coverskivor hör såklart inte hemma på en sådan här lista men jag gör ett undantag eftersom den tar fasta på originalgruppens (The Byrds) främsta attribut (Roger McGuinns tolvsträngade Rickenbacker) och förstärker det. Och eftersom jag råkar älska både Byrds och deras jangle så får den vara med på listan.
Christopher Owens – I Wanna Run Barefoot Through Your Hair
Den forne Girls-sångarens ”A New Testament” från 2014 är en evig pop-country-gospel-klassiker som jag håller nära hjärtat. Dit når han inte på detta album. Men nära är gott nog.
Chuck Prophet – Wake the Dead
Green On Red-sångaren drabbades av lymfkörtelcancer för två år sedan och är nu tillbaka med en delvis ny stil efter att ha genomgått behandling. Som tur är låter han inte den nyfunna kärleken till latinska rytmer ta helt överhanden. Här finns gott om rökare av gammalt klassiskt slag också.
Cody Jinks – Change the Game
Han är jättestor I USA och kanske är han på väg att bli det i Sverige också. Hans country följer outlaw-tråden hela vägen från Waylon Jannings till Steve Earle.
The Cure – Songs of a Lost World
Jag gillade The Cure bäst när de var poppiga, vilket de inte är här. Därmed kan jag inte stämma in i samma hyllningskör som världens alla övervintrade gothare. Men jag fattar ju att de är i upplösningstillstånd över denna osannolika comeback.
Daniel Romano – Too Hot to Sleep
Ända sedan han övergav countryn har han utforskat rock'n'rollen och han låter numera lika mycket The Who -66 och Flamin' Groovies -76 som här och nu. Här återfinns ett par riktiga stänkare men det är ändå en mellanskiva med hans mått mätt.
Danny & The Champions of the Word – You Are No Stranger Here
Det sjunde albumet med gruppen som gjort det till en konst att smälta samman fantastiska poplåtar med en rejäl dos americana. Den här gången är dock countryvibbarna bortskalade till förmån för lite mer episka arrangemang, syntar och trummaskiner. Förmågan att skriva bra låtar är dock intakt.
David Quinn – Young Love
Han har lämnat sin tidigare ganska klassiska country bakom sig och bjuder nu på en helt ny approach: På nya skivan är det istället en tillbakalutad och ganska soulig americana som vi bjuds på. Ett bra vägval tycker jag.
Dawes – Oh Brother
På förra skivan, tog den ytterst älskvärda gruppen Dawes plötsligt ett stort steg mot den progressiva rocken med namn som Zappa och Grateful Dead. Låtarna var färre och längre och det tog några genomlyssningar innan den satte sig. Nu, på deras dagsfärska nionde album, är låtarna kortare igen och de simmar åter från stranden Little Feat till stranden The Band i floden Jackson Browne.
The Decemerists – As It Ever Was, So It Will Be Again
Bjuder man in The Shins-mannen James Mercer att sjunga en makalös duett, som man dessutom lägger först på skivan, är man liksom hemma. I övrigt låter de ungefär som vanligt dvs ungefär som alla Portland-band dvs ungefär som Bright Eyes dvs bra.
Division 7 – Hundhuvudet
Uppföljaren tar vid där succédebuten slutade och är knökfull av euforiska hytta-med-nävarna-tjottablängare.
Dolour – New Old Friends xx
Sent på året dök denna ganska makalösa skiva upp. Albumet bubblar av bra melodier och hookar. Det är power pop med mer betoning på POP än på POWER. Så här hade Ben Folds låtit om han spelat gitarr istället för piano. Shane Tutmarc
Doug Paisley – Sad Old World
Kanadensisk singer/songwriter som skriver lågmälda och vackra låtar. Inledningsvis kan de verka anspråkslösa men vid noggrannare lyssning visar de sig alltid vara varma och innerliga.
Dwight Yoakam – Brighter Days
Att han bjudit in Post Malone på ett samarbete imponerar inte på mig, men i övrigt är det en stabil comeback legendaren bjuder på.
Eddie 9V - Saratoga
Klassisk retrosoul med inslag av americana. På detta hans femte album gör han det bättre än någonsin.
Ed Harcourt – El Magnifico
Lite i skymundan har Ed Harcourt gjort ett av årets bästa album. "El Magnifico" är vad den heter och den når faktiskt upp i samma klass som hans skivor från nollnolltalet.
The Eels – EELS TIME!
Deras lite skeva pop är måhända inte unik på papperet. Ändå är det precis vad den är. Detta kan vi tacka den oefterhärmlige kufen Mark Oliver Everett, ofta kallad rätt och slätt E, för. Här får vi tolv sedvanligt melankoliska melodier med popkänsla som håller i längden.
Elijah Ocean – Loser’s Holiday
Sådant här är jag svag för: enkel country med en tydlig touch av både västkusten och sjuttiotalet. Helst samtidigt. Som ett lite mer country-traditionellt Eagles ungefär. Enkelt, vackert och vägvinnande.
Emily Nenni – Drive & Cry
Kalifornisk cowgirl med skinn på näsan och klassisk honky tonk på repertoaren.
Eric Palmqwist – Människornas Planet
Med hjälp av prominenta gäster som Kajsa Grytt, Martin Hederos och Peter Morén sjunger Eric Palmqwist om sakernas tillstånd i landet Sverige, och han har mycket att säga. Den här gången är gitarrerna lite taggigare, ibland rent Neil Youngska, men här finns också grymma poplåtar som ”Sverige! Sverige!” Och ”Olika lika”.
Father John Misty – Mahashmashana
Det nio minuter långa, magiska, titelspåret sätter standarden sedan följer en eklektisk samling låtar. Vi får kammarpop, ruffig rock, skeva pianoballader, vanlig indie, stråkförsedda oldies och funkigt sväng.
The Felice Brothers - Valley of Abandoned Songs
Ett gäng demos och överblivna låtar från 2019 års ”Undress” som de flesta americanaartister skulle ge sin högra hand för. Inledande ”Crime Scene Queen” är nog en av deras fem låtar någonsin, något som säger en hel del.
Filip Finado – Your Fear Can Be Your Friend
Karlstadsbördige Filip Finados debut innehåller massor av stilig citycountry och i synnerhet låten ”Never Leave the Lights” som är en av årets finaste alla kategorier.
Frontier Ruckus – On the Northline
Charmig – för att inte säga kanonbra - folkpop med klassiskt Oregon-sound á la The Delines eller Elliott Smith. Genomgående hög nivå på låtmaterialet.
Gary Lane – Songs
Att Gurra G från just D skulle ge ut en New Orleans-inspirerad, mjukt svängig skiva, som dessutom visar sig vara en av årets bästa var en av årets störst överraskningar alla kategorier.
Gerry Beckley - Gerry Beckley
Minns ni “A Horse with No Name” och “Ventura Highway” med gruppen America? Well, sångaren Gerry Buckley låter fortfarande som en varm bris från Stilla havet. Detta självbetitlade album är som gjort för lata dagar vid poolen så glöm inte bort det när solen återkommer framåt våren.
Gillian Welch & David Rawlings – Woodland
Det är alltid en stor sak i countryvärlden när denna duo släpper nytt. Inte minst när det är den första nyskrivna skivan på 13 år. Tidlöst, återhållsamt, diskret instrumenterat och makalöst vackert.
Gold Star – How to Shoot the Moon
Där de tidigare lät som Tom Petty (lyssna på deras fantastiska ”Uppers & Downers” från 2018) har de nu anammat ett mer folkrockigt – för att inte säga moget - sound.
GospelbeacH – Wiggle Your Fingers
Skivan som enligt uppgift är deras sista innehåller massor av medryckande popsånger korsade med Neil Young och kosmisk americana.
The Hanging Stars – On a Golden Shore
Makalös harmonifylld pop. Som ett country-Teenage Fanclub med svenske sångaren Richard Olson i spetsen. Missar ni den här skivan är ni ruttet fläsk.
Hannes Aitman – Weak Point
Han är en 20-åring från Västerås med förvånansvärt mogen och djup röst. Tänk Christian Kjellvander eller Luke Elliot. Väldigt förenklat låter han som en blandning av tidiga Weeping Willows och Chris Isaac fast med en tydligare americana-touch.
Och låtarna är tjottablängare hela högen!
Hayes & The Heathens – Hayes & The Heathens
Carl Hayes och Band of Heathens gör gemensam sak och gillar man dem vet man ungefär hur det låter. Kan tycka se spelar väl mycket safe, och att det blir väl mycket kött-och-potatis-country över detta, men låtar som ”Water From The Holy Grail” och ”Adeline” är ganska nära perfektion.
Henning – Cowboy från rymden
Att han kallas Masthuggets Mark Knopfler ger både en och två fingervisningar om hur det låter. Både låtar och gitarrspel bekräftar detta, men han är såklart mer än så och det vore lite väl enkelt att bara avfärda honom som en kopia. Sex fina album fyllda av Göteborgs-anthems är inget man skojar bort med ett lustigt epitet.
H. SELF – Skälva
En förortsrappare som sjunger visa, lågmält kompad av ett countryband, där har ni H.SELF i en laxask. Det är nästan så att han uppfunnit en helt ny genre där summan av allt ovan, plus intim produktion, en röst som är ärrad av livet och fantastiska låtar är lika med en formel så enkel att ingen funnit den förut. Dessutom gör den vad de riktigt stora skivorna gör: den växer för varje genomlyssning.
Hurray For The Riff Raff – The Past Is Still Alive
Kanske är jag sist på bollen men här ramlade polletten slutligen ner. Filmisk americana som för tankarna till Lucinda Williams bästa skivor.
Hästpojken – River av ett liv
Åtta låtar och totalt tjugo minuter där de hinner med både rena poppunkexplosioner och mer lågmälda nummer.
Ida Jenshus – The Grip
I ärlighetens namn uppmärksammar jag denna skiva primärt för sin titel. Å andra sidan innehåller den flera fantastiska låtar som skulle kunna vara småsyskon till Emmylou Harris Daniel Lanois-producerade dängor.
Iiris Viljanen – Själsligt uppvaknande vid Slussen
En grandios skiva fylld av makalösa låtar på gränsen mellan pop och visa, alltid med
Viljanens röst och piano i förgrunden. Summan av den finlandssvenska rösten, låtarna, bandet och de känslosamma texterna bildar en enhet som är svår att karaktäriseras. Den måste upplevas.
Jamey Johnson – Midnight Gasoline
Det var vännen Toby Keiths död som gjorde att han fick arslet ur vagnen och följde upp den fantastiska ”The Guitar Song” fån 2010. Här får vi mer av hans klassiska countryröst som gör country som förebilderna Haggard och Jones.
JD McPherson – Nite Owls
Retro-rock’n’roll med en modern twist skulle man kunna beskriva detta som. Dock ganska eklektiskt: I ”Shining Like Gold” låter han som Orville Peck och avslutande ”That’s What a Love Song Does to You” skulle kunna vara en Ricky Nelson-ballad skriven för Twin Peaks.
Jenny Don't & The Spurs – Broken Hearted Blue
Ett grymt liveband med en karismatisk sångerska som gjorde de stor succé på sin sverigeturné nyligen. Med sin blandning av Patsy Cline, Gun Club, Hank Williams, Spaghetti-western, Chris Isaak, Nikki Lane och Wanda Jackson har de mutat in ett alldeles eget hörn av den samtida musikscenen.
Jesper Lindell – Before the Sun
Låtarna tar avstamp i en femtio år gammal musiktradition men är ändå fulla av Lindells särprägel, The Band-jämförelserna till trots. Imponerar ner i minsta beståndsdel. Sången! Produktionen! Bandet! Låtarna!!
Jesse Daniel – Countin’ the Miles
Neo-traditionell cowboy som flyttat från Kalifornien till Austin och levt countrylivet fullt ut med droger, hemlöshet och fängelsestraff. Idag är han drogfri och ett aktat namn efter fyra fina skivor som doftar Bakersfield.
J Mascis – What Do We Do Know
Dinosaur Jr-mannens fjärde skiva i eget namn är möjligen lite mer laid back än vi är vana vid även om han rör sig på mammas gata. Kanske är det därför jag gillar den så mycket.
Johnny Blue Skies – Passage Du Desir
Vilket album han har gjort, Sturgill Simpson: episk, men inte på det filmiskt storslagna sättet utan snarare musikaliskt visionärt. En vision som förverkligas av ett makalöst band, hans hypnotiserande gitarr och en eklektisk samling låtar som sträcker sig från honky tonk till svulstiga stråkförsedda anthems.
Johnny Irion - Sleeping Soldiers of Love
Här har Johnny Irion bjudit in ett helt koppel av storheter. R.E.M:s Mike Mills, Wilcos Pat Sansone, Jeff Bridges och Griffin Goldsmith från Dawes för att nämna några. Mjuk och behaglig americana med doft an Laurel Canyon.
John Moreland – Visitor
Aukustisk och varm country utan krusiduller. Vackra ”One Man Holds the World Hostage” nämner inga namn, men ni kan ju gissa vem den handlar om.
Karolina Brännström – No Urge to Run
Efter att ha spelat country i olika band under 20 år släppte hon i år slutligen sin debutskiva, som har ena benet i sjuttiotalets låtskrivartradition och det andra i Lucinda Williams nittiotal. En debut som imponerar med bra sound och förstklassigt låtmaterial.
Ken Stringfellow– Circuit Breaker
Posies-sångarens uppgörelse med de metoo-anklagelser som han råkade ut för 2022. Själv bedyrar han sin oskuld och klart är att han helt bytt livsstil sedan dess. Klart är också att detta är hans bästa skiva som soloartist.
L.A. Edwards – Pie Town
Efter 2018 års Tom Petty-influerade debutalbum har de tagit små steg mot ett större, War On Drugs-inspirerat sound för varje platta och här tar de det största steget hittills. Gillar man snygga bilåkargitarrer och svulstig produktion gillar man förmodligen detta.
The Lancaster Orchestra – All Light That Can Brighten Up the Dark
Efter ett tio år långt uppehåll är de tillbaka med besked. Låten ”Out of Sight” är en dänga med magisk lap steel och resten av skivan är varsamt utmejslad Ron Sexsmith-pop med svag doft av country.
Laughing – Because It’s True
Laughing är en albumdebuterande grupp från Montreal bestående av fyra medlemmar som alla sjunger. För att bäst beskriva deras musik lånar jag ett stycke från Paste Magazine: ”Power-pop harmonies, country-rock twang and rambling riffs. For fans of slacker-rock with guitar solos”.
Leb Joy Nichols & Jennifer Carr – Shadow on the Day
Ibland behövs inte mycket för att skapa magi. Som här: Jeb Joy Nichols soulfyllda röst (och dito låtar) över bara lite bas och Jennifer Carrs pianokomp.
Leif Vollebekk – Revelation
Kanadensaren med det norskklingande namnet beskrivs bäst i sin Spotifyprofil: “The native skills of fellow countymen Leonard Cohen and Gordon Lightfoot, the crystalline sound of The Eagles, anchored by the rich intimacy of Nick Drake”. Visst blir man sugen på att lyssna?
The Lemon Twigs – A Dream Is All We Know
Här staplas hit på hit som vore det 1968 eller 1975. Allt är bäst: melodier, produktion, detaljrikedom och harmonisång. Genier i samma division som Brian Wilson och Jellyfish.
The Libertines – All Quiet on The Eastern Esplanade
Förra året fick vi en osannolikt bra comebackskiva med Blur och i år får vi denna, med nyktra och återförenade The Libertines. Här överraskar de med en oväntat bra samling sånger. England är inte helt dött som popland ändå.
The Lostines – Meet the Lostines
Två bruttor från New Orleans som sjunger harmonifylld old school-country med inslag av både soul och girl groups á la tidigt sextiotal, men ändå ställer skåpet stadigt i nutiden. En av årets bästa debutalbum och roligaste överraskningar.
Ludwig Hart – Stay Young
Här är det åttiotal som gäller. Vind-i-håret-rock med stora refränger, bilåkargitarrer och en produktion som för tankarna till Mutt Langes heydays. Man kan nog säga att han spöar War On Drugs på deras egen hemmaplan.
Lynne Hanson – Just a Poet
Natalie Merchant gjorde en av förra årets allra bästa skivor och gillade ni den är ”Just a Poet” albumet för er. Varm och värdig country-folk. Ett fynd.
Magnus Carlson – Brunnsvik Sounds/Tillbaka till Brunnsvik
Två EP:s som får bli ett album i denna sammanställning. Ett marriage made in heaven när Sveriges bästa soulröst och Sveriges svängigaste band gör gemensam sak och spelar in magisk countrysoul på svenska som vore det Memphis-68. Fast i Brunnsvik.
Maja Francis – Hello Cowboy
Att Maja Francis hoppar på den rådande countrytrenden skall vi vara glada för, annars hade vi inte fått fantastiska låtar som ”Leave a Little Love Behind” och ”Hello Cowboy”.
Marcus King – Mood Swings
Kanske når den inte upp till höjderna från 2020 års El Dorado, men här finns ändå tillräckligt många countrysoulballader för att motivera en plats högt upp på listan.
Marcus Trummer – From the Start
En gammal man I en ung pojkes kropp. Denne kanadensare sjunger och spelar soul som vore han Bill Withers eller Al Green, kompad av BB King.
Mark Bacino – Top of the World
Första skivan på nio år från amerikan med osvikligt melodisinne. Glad och mjuk pop med en och annan vänskaplig nick åt Paul McCartneys håll.
Mark Knopfler – On Deep River
När fan blir gammal förstår han Mark Knopflers storhet och detta är hans hittills bästa album, fyllt av underbar gubbrock där hans behagliga röst och dito gitarrspel är det främsta attributen.
MANKKU – Efterfesten
Den gamle Traste-trummisen Magnus Fagernäs fortsätter att utvecklas och detta är nog hans (Mankkus) bästa album hittills. Personlig favorit är popjuvelen ”En clown”.
Mason Ramsey – I’ll See You in My Dreams
Endast 17 år albumdebuterar han med en skiva som andas Roy Orbison, Elvis, Doo Wop, trumpeter och fioler, hjärta och smärta, Memphis, countrysoul, gospelkörer och Ricky Nelson-ballader. Tidlöst och knäckande bra!
The Maureens – Everyone Smiles
Finsnickrad pop med stämsång som doftar Skottland snarare än hemlandet Nederländerna.
The Medium - City Life
Den här Nashvillegruppen har alla de rätta influenserna: 70-tal, västkust, lite country och pop med stämsång. Och att låten James Harvey gör lite för att dölja stölden av Lennons Oh Yoko är bara charmigt.
Michael Head & The Red Elastic Band – Loophole
Han är ett aktat namn hemma i England efter en lång karriär i band som Pale Fountains och Schack. 62 år gammal visar han inga tecken på stagnation och detta är ännu en kvalitativ popskiva i raden.
Michael Kiwanuka – Small Changes
Lite modernare soulpop-approach (tänk Sade) än på senaste albumet som andades 70-talssoul. Ändå hamnar det närmare den mjukare och hemvävda soulen från debutalbumet "Home Again". Här finns inga hits eller vassa kanter men desto mer av snyggt återhållsam gitarrsoul med massor av värme.
Midland – Barely Blue
För varje album förflyttar de sig några steg längre västerut, rent musikaliskt. Aldrig har de låtit som mycket Eagles som nu. Lyssna bara på den helt igenom fantastiska ”Vegas”.
MJ Lenderman – Manning Fireworks
Ett av årets finaste indie-album levererar MJ Lenderman från North Carolina.
Jämförelser har redan gjorts med slackerkollegor som Dinosaur Jr, Sparklehorse och Kurt Vile. Och Neil Young naturligtvis. Inte alls fel tycker jag.
Morgan Wade – Obsessed
Hon har en röst som vandrar obehindrat mellan oskyldig pop, twang och rejält raspig rock. Soundet för tankarna till heartland-giganter som Petty och Mellencamp, men här finns också några förtjusande ballader där istället akustisk gitarr, lap steel och piano dominerar. Hennes bästa i karriären tvivelsutan.
Mr. Sam the People People – Again! Again!
Det som främst motiverar denna skivas närvaro här är rysarlåtarna ”Now That I Know You” och ”Oh Me Oh My” i vars skugga de andra, förvisso finfina, låtarna hamnar.
Mt. Misery – Love in Mind
Mitt emellan ett soligt Kalifornien och ett regnigt Glasgow hittar man Hartlepool. Åtminstone metaforiskt /musikaliskt. Det är nämligen härifrån Mt. Misery kommer, och denna deras andra skiva är precis lika nedlusad med TFC-lika pophits som debuten för tre år sedan.
Nadja Evelina – En popprinsessas dagbok
En skiva till brädden fylld av euforiska poplåtar med smattrande trummor och tuggummirefränger över välskrivna dagbokstexter som landar perfekt mitt emellan indie och radiopop. ”Se upp för dörrarna” är utan tvekan årets öronmask. Boom-chicka-chicka-boom!!
Nate Ward - Truth Takes Time
Nate Ward är en kosmisk folksångare och före detta trummis med The Band-skägg och Neil Young-vurm som lagar västkust-gumbo i Tom Pettys kök. Och då fattar ni att det är bra.
Natanael Rateliff & the Night Sweats – South of Here
På deras fjärde skiva flyger de ur startblocken med ”David and Goliat”, en svettig rökare The Black Crows hade sålt sina vingar för. Bäst är de ändå när de drar ned på tempot en smula, som i titellåten och ”Everybody Knows Something”.
Nick Cave &The Bad Seeds – Wild God
En katedral utklädd till ett album: fylld av himmelska kvinnliga gospelkörer, Caves emellanåt maniska mässande och en ljudbild som är större än Sagrada Familia. Själv agerar han väckelsepredikant och framkallar både tungomål, stigmata och självantändning. Det är stort, det är mäktigt, det är ofattbart bra.
Nick Lowe – Indoor Safari
Den engelske gentlemannen släpper sin första platta på över tio år, tillsammans med följeslagarna i Los Straitjackets, och det är ingen överdrift att kalla den efterlängtad. Här låter han ekon från både femtio- och sextiotalen höras, och det är precis så bra och värdigt som man förväntar av 75-åringen.
Nicolai Dunger – Melody Rules
Bara inledningslåten är värd hela entrépengen: ”To Be Tough” är en lätt släpig soullåt med Dungers karakteristiska röst i förgrunden och ett snyggt orgeldriv där bakom, samt ett supersnyggt saxofon-outro som ger låten extra guldskimmer. Det är en omedelbar klassiker i genren norrlandssoul. Fem Gripar även till titellåten som har americana-känsla, återhållsamt driv och snygg lap steel. En gladlåt.
Paul Heaton – The Mighty Several
Efter åren med Housemartins och Beautiful South behövs ingen närmare presentation av denne popguru. Denna gång har han bett sin vän Ian Broudie (Lighning Seeds) att producera och bjudit in diverse vänner, inklusive en av sina hussångeskor Rianne Downey, att gästsjunga på skivan.
Paul Kelly – Fever Longing Still
Paul Kelly är hemma med halmen igen. Efter en tid med blues, jazz, tonsatta dikter och sonetter är det med glädje man tar emot ”Fever Longing Still” där melodier och gitarrer från fornstora dagar plötsligt uppenbarar sig igen. Bäst är ”Taught By Experts” som skrevs för trettio år sedan, men inte förrän på denna nyinspelning blev Kelly tillräckligt nöjd för att inkludera den på ett studioalbum.
Paul Weller – 66
En ganska anspråkslös och eklektisk samling låtar som landar mjukt någonstans mitt emellan St Etienne och Luther Vandross, men med tre blue eyed soul-ess i trippeln ”Rise Up Singing”, ”I Woke Up” och ”A Glimpse of You”.
The Pearlfishers – Making Tapes for Girls
Svepande softpop-serenader, perfekta att dricka rosévin i bersån en ljummen sommareftermiddag till. Lysande albumtitel också.
Pernice Brothers – Who Will You Believe
Alla Joe Pernice’s skivor innehåller minst en monsterlåt. Den här gången heter den ”Who Will You Believe” och är en duett med Neko Case. Är den rentav årets bästa låt? Kanske.
Pete Perrett – The Cleansing
Mannen som har en av världens tio bästa låtar på sitt samvete (”Another Girl Another Planet” med The Only Ones, såklart) är tillbaka med sin tredje soloskiva.
Tuffare 72-åring får ni leta efter.
Peter Bruntnell – Houdini and the Sucker Punch
Hans ”By The Time My Head Gets To Phoenix” från -99 är en av mina mest spelade låtar, men för varje ny skiva sedan dessa har jag och engelske Bruntnell glidit längre ifrån varandra. Nu blir det dock ändring på det, för här hittar jag en ny favoritlåt i ”No Place Like Home”. Så här skulle Teenage Fanclub låtit om växt upp i L.A. och inte Glasgow.
Peter Jöback – Atlas
En liten skräll att Peter Jöback skulle dyka upp på min lista, men tillsammans med självaste Ed Harcourt (som producerat, skrivit och duett-sjungit på skivan) har han gjort ett riktigt fint album där även Kathryn Williams bidragit med låtskrivande och Sophie Ellis-Bextor dyker upp på en svulstig duett.
Phosphorescent – Revelator
Den inledande titellåten är en av årets vackraste, mycket tack vare Matthew Houcks sammetsröst. Men skivan innehåller ju ytterligare åtta låtar av samma vara, vilket gör den till en av årets finaste.
Pixies – The Night the Zombies Came
Tänk om man vetat 1990 att man skulle lyssna på en ny bra Pixies-skiva 2024. För det är den: bra! ”You’re So Impatient” hade till och med platsat på ”Doolitle” eller ”Bossanova”.
Ray LaMontagne – Long Way Home
Ray LaMontagne verkar älska precis samma amerikanska musik som alla friska människor bör älska: soul, country och pop. Plus lite Van Morrison. Här får vi ännu en fantastisk skiva som mixar ovan ingredienser. Med en blandning av lap steel, soulkörer och rysarballader kan det inte gå fel. Resultatet är helt igenom lysande.
Redd Kross – Redd Cross
Under nittiotalet var de med och lyfte powerpopen till nya höjder med album som ”Third Eye” och ”Show World”. Thurston Moore kallade dem ”The most important band in america” och nu för tiden verkar de kommit in i en andra andning. Detta självbetitlade album visar inga tecken på stagnation, tvärtom.
The Reds, Pinks & Purples – This Adult Art School
Den bästa av de fyra (!) skivor Glen Donaldson gav ut under sitt alias The Reds, Pinks & Purples det gångna året. Som vanligt får vi lugn och behaglig janglepop med hög lägstanivå, och som vanligt sjunger han om olycklig kärlek i ett regnigt San Fransisco.
Richard Hawley – In This City They Call You Love
På sitt tionde studioalbum fortsätter romantikern från Sheffields ge oss sin storslagna, romantiska barockpop och ballader sprungna ur Memphis femtiotal. Hans bästa på länge.
Richard Thompson – Ship to Shore
Alla Fairport Convention-män gör vågen för Richard Thompsons senaste album, men jag jublar främst till albumets två sista låtar: Poppiga ”What’s Left to Lose” och countryinspirerade ”We Roll”.
The Rockyts – Parkwood Minor
Taggiga gitarrer till glada popsånger med inspiration från sextiotalet. Allt man behöver.
The Roseline – Keystone of the Heart
Rootsig heartland-rock som mixar pop och americana till fulländning. Tänk Jayhawks korsat med Tom Petty så hamnar ni ganska ungefär rätt.
Ruthie Foster – Mileage
Fet countrysoul med gospelkänsla, inspelad i självaste Sun Studios.
Ryan Adams – Star Sign
Det bästa av de sex (!) album han gav ut under året. Tyvärr har det dragits bort från Spotify, så lyssna gärna på Sword & Stone eller BLACKHOLE istället.
Sadler Vaden – Dad Rock
Till vardags är han gitarrist i Jason Isbells kompband The 400 Unit men här står han på egna ben och hyllar världens alla fäder. I de finaste stunderna (”A New You”, ”I’ll Always Come Back”) visar han att han är jämbördig med sin bandledare.
Sam Evian – Plunge
New York-baserade Evian har producerat flera prominenta artister men gör soft sjuttiotalsinspirerad pop i eget namn också. Singeln ”Stay” skulle kunna vara ett bortglömt Lennon/Harrison-samarbete.
Sam Outlaw – Terra Cotta
Välproducerad kalifornisk country med spår av åttiotalets bilåkarrock. Titellåten är en öronmask och ett glädjepiller utan dess like.
The Secret Sisters – Man, Mind, Medicine
Två syrror som växte upp i klassiska Muscle Shoals och sjunger som änglar. Countrysoul-balladen och Ray LaMontagne-duetten ”All the Way” får nackhåren att resa sig.
Selma & Gustaf – Can I Carry You?
Snygg och modern indie-americana, eller Hälsingecana som de lär ha kallat det.
Extra plus för två sångare vilket ger albumet lite djupare dimensioner och gör att man som lyssnare är lite mer på alerten.
Shelby Lynne – Consequences of the Crown
Ända sedan mästerverket I Am Shellby Lynne 1999 är varje nytt skivsläpp med henne en stor händelse, men ingen gång har hon lyckats nå i upp till samma svindlande höjder. Den här gången är hon nära. Kanske för att hon på fina ”But It Ain’t” återanvänder ”Dreamsome” från nämnda skiva.
The Shop Window – Daysdream
En av årets roligaste janglepop-skivor bjuder denna kvintett från Kent på. Tänk Sarah Records och Postcard korsat med band som Ride eller Charlatans.
Sierra Ferrell – Trail of Flowers
Hennes främsta attribut är en alldeles förtrollande röst och med den som vapen blir resten ett ärevarv, även om låtskrivande och framförande också håller högsta klass. Här återfinns klassisk country, honky tonk och mördarballader.
Silverlites – Silverlites
En supergrupp bestående av, bland andra, Peter Buck från R.E.M och Black Crowes Rich Robinson. Referenserna skvallrar lite hur det låter, men Silverlites har ett lite rootsigare sound
Singing River – Talkin’ Destination Blues
Ett band att hålla ögonen på. Skivan är som en jukebox med bara bra amerikansk musik: från The Band och Tom Petty till Jayhawks, Dawes och en gnutta soul.
Skinny Dyck – Easygoing
Den rena countryn från tidigare skivor är nedtonad, även om Dycks pedal steel ser till att den inte glöms bort helt. Istället bjuder han här på en mix av americana, heartland och västkust som körs genom ett retrofilter. Som svartvita foton han själv färglagt med den tjusigaste technicolor.
The Society of Rockets – Tough Trip Through Paradise
Skivans största claim to fame är pop-bomben “Doors are Opening”, som låter som om Phil Spector skulle ha producerat The Searchers.
Spencer Burton – North Wind
Själfull och behaglig lägereldscountry av kanadick som skrivit låtarna i en koja i skogen.
Steel Saddle – Steel Saddle
Ett sexmannaband från Montreal som på sin albumdebut gör sitt bästa för att låta som Country Got Soul-artisterna i början av sjuttiotalet. Och gör det bra!
Steve Dawson – Ghosts
Amerikan som låter som en amerikan skall låta.
Fridfulla americana- serenader utan åthävor och en del lap steel. Han har säkert lyssnat på både John Prine och Tom Petty.
Steve Forbert – Daylight Savings Time
Sjuttio år gammal släppte Forbert i år sitt tjugoförsta album. Shame on me som hade räknat ut honom, men skivan är fylld av hans vanliga folkpop, karakteristiska röst och ovanligt välskrivna låtar.
Stewart Forgey – Nature of the Universe
Han var tidigare med i Pacific Range och visar på sin solodebut att han är ett namn att räkna med. Genre: harmonifylld kosmisk country-pop. West coast deluxe!
Styva Linan – Styva Linan
Göteborgssextetten som gjorde 2022 års bästa svenska debutskiva är tillbaka och nu kan de inte längre kallas för Nationalteaterns barnbarn. Influenserna är nu färre och deras unika sound och särprägel framträder tydligare. Skivan bubblar av fantastiska, mjukt svängiga låtar.
Swamp Dogg – Blackgrass: From West Virginia to 125th St
Soullegenden ger dig på bluegrass, eller blackgrass som han kallar det. Spår av soul finns naturligtvis kvar och självklart är det lysande. Jenny Lewis-duetten “Count the Days” är en pärla.
Tamar Berk – Good Times for a Change
Så klassisk powerpop att klassisk inte är klassiskt nog att förklara hur klassiskt det är. Blondie och Juliana Hatfield är två referenser, men bortser man från det faktum att hon är kvinna så låter det ganska ungefär som the Cars, Fountains of Wayne, Weezer och Posies också.
The Tarantula Waltz – Till hälften människa…
Markus Svensson byter till svenska och levererar en knytnäve mot sittande regering, orättvis fördelning och misslyckanden inom offentlig sektor. Amanda Bergman-duetten ”Ingen så nära inpå” är sannolikt årets allra bästa låt.
Teddy & The Rough Riders – Down Home
Coola katter från Nashville som spelar countryrock (och lite pop) med sjuttiotalsmusche. Margo Price beskrev det bäst: "they will unite the hippies and the cowboys, the bikers and the stoners with their groovy country songs".
Ted Russell Kamp – California Son
Roots-rockig countrysnubbe som snor från alla de rätta namnen: från Prine och Parsons till Rodney Crowell.
THÅSTRÖM – Somliga av oss
Läste någonstans att detta låter som om AI skapat en Thåström-skiva, och det ligger nog nära sanningen faktiskt. Det känns lite som att han fastnat i den här refränglösa industribluesen nu, men å andra sidan är den både hypnotiserande och bra så varför klaga?
Tomas Andersson Wij – Sorgsna Sånger Gör Mig Glad
Ett gäng Bollnäsbor, med svåger Leif i spetsen, pryder omslaget till Andersson Wijs trettonde album som, förutom sedvanligt finfint innehåll, utrustats med årets bästa titel.
Trevor Beld Jimenez – Wild Blues Yonder
Harmonifyllda låtar och luftig produktion med soft sjuttiotalstouch och känslosamt gitarrspel. Resultatet hamnar någonstans mellan Jackson Browne och Tom Petty. Vilket naturligtvis är en hyfsad kvalitetsmarkör.
Trummors – 5
Urtjusig kosmisk americana med ena benet i Laurel Canyon och det andra i The Bands Woodstock, med lite poppiga inslag á la Grand Drive. Ni som fattar fattar.
The Tyde – Season 5
Pop med slick porrmusche. Sköna grooves som korsbefruktar Santa Barbara med lap steel
Ulf Stureson -VI
En skiva om uppbrott och kärlek, men som i den postuma kontexten med Linas bortgång plötsligt är på liv och död. Bokstavligen. Hans bästa sedan den klassiska debuten.
Waxahatchee – Tigers Blood
På hennes sjätte album låter hon plötsligt som nittiotalscountry and I like it. Sylvasst krispig produktion och låtskrivande av yppersta klass.
Wesley Fuller – All Fuller No Filler
Refrängstark powerpop från Melbourne som lånar från de stora mästarna: Wilson, McCartney och Lynne. Titeln ljuger inte.
The Wild Feathers – Sirens
Heartlandrock med ett stänk av Black Crowes och den obliogatoriska americanan.
Bäst är de i de episka halvballaderna ”Pretending”, ”Sanctuary” och ”L.A. Makes Me Sad”.
Willie Nelson – The Border/Last Leaf on the Tree
Last man standing. Har jag räknat rätt är detta 91-årige Nelsons 75:e och 76:e soloskiva och, jo: han visar att gammal är äldst. Förbluffande hög kvalitet även om han av naturliga skäl inte uppfinner hjulet på nytt.
Young Scum – Lighter Blue
Inledande ”Lighter Blue” är nog årets stiligaste janglepoplåt och resten av skivan är inte dum den heller. De får också fem fräsiga Gripar för att de döper en låt efter världens mest underskattade powerpopband: Velvet Crush.
The Yum Yums – Poppin’ Up Again
Norsk pop, låter som Green Days Billie Joe Armstrong kompad av Ramones, spelandes Beach Boys-covers i en nyinspelning av TV-serien Gänget och jag.
Zach Bryan – The Great American Bar Scene
Utan att kompromissa med musik och uttryck har han redan nått exceptionella framgångar, främst hemma i USA där han sålt över 30 miljoner album. Detta är hans femte och bästa skiva och den främsta jämförelsen torde vara hans forne mentor Jason Isbell. Innehåller duetter med prominenta namn som John Moreland och Bruce Springsteen.