Feature
dec 17, 2025
Feature
dec 17, 2025
Peter Morén – främst känd via Peter, Bjorn & John – är en av landets mest produktiva musiker. I år turnerade han tillsammans med The Go-Betweens-ikonen Robert Forster och just nu är han aktuell med andra soloalbumet under namnet SunYears.
Varje år när skivåret ska sammanfattas inser jag hur enormt mycket skivor som släpps hela tiden och troligen enormt mycket bra som jag inte hunnit höra. Därför känns varje sådan sån här lista orättvis. Det är ju fullt möjligt att det finns 10 andra album jag kanske skulle tycka vara bättre som jag inte hört eller inte ens känner till existerar.
Dessutom kräver ofta den absolut bästa musiken att ligga på lång jäsning innan den plötsligt sitter. Det finns ett gäng plattor jag gillar men som inte ”satt” sig än och kräver mer tid. Men just nu idag blev det så här.
För enkelhetens skull valde jag att inte ta med något svenskt. Man är ju lite insyltad i scenen sas. Men Toni Holgersson låg bra till!
Jag kunde inte heller gärna ta med någon av dom plattor jag själv varit inblandad i, det blir lite konstigt. Men jag tycker nog dom flesta skulle platsa. Varför göra musik man inte gillar liksom? Falsk blygsamhet är fånigt.
Ordningen är väl som den är och skiftar hit och dit och varför egentligen rangordna?
Men just idag som sagt.
1. Geese - Getting Killed
Årets stora ”hype” åtminstone utomlands. Och då blir man lätt misstänksam. I alla fall jag. Men att ta rockbands-formatet och göra något som både känns välbekant och samtidigt helt nytt måste lovordas. Dom är unga och gillas av unga. Även det gör mig glad. Och nåt i deras DNA känns helt unikt. Jag har fastnat framför liveklipp och inte kunnat sluta titta. På ett plan finns här också ett tuggmotstånd, det går inte ner helt lätt men motståndet bryts ner. Även det attraherar mig. Varför alltid lyssna på det mest lättuggade?
2. Madison Cunningham - Ace
Den nästintill överbegåvade och super musikaliska Madison med en välarrangerad men samtidigt intim och ytterst personlig platta. Volym och tempo har skruvats ned jämfört med ypperliga ”Revealer” och liksom Joni Mitchell gjorde i början på 70-talet har Madison här alltmer skrivit låtar på piano (trots att hon är en sån otrolig gitarrist.) Men det klär henne och det påminner kanske också lite mer om just Joni men också Rufus Wainwright. Ändå har hon sin egen "box" och det är så skönt med artister som är så här oantastligt bra, både på låtskrivarfronten och i framförande. Man behöver liksom inte fundera. Alla bitar sitter. Tryggt men inte tryggt som tråkigt. Väldigt, väldigt bra.
3. Jeff Tweedy -Twilight Override
Det var längesen jag lyssnade igenom någon hel platta med Wilco. Dom har alltid fina låtar mellan varven men nåt i helheten gör att jag tappar bort mig och koncentrationen. Däremot har jag sen Jeff började släppa soloplattor, känt mig dragen just till dessa desto mer. Dom har en råhet, skevhet och något avväpnande anspråkslöst i arren, ljudbilden och attityden som tilltalar mig. Som att han bara låter musan ta honom varthän han än ska. Befriande! Alltid små delikata detaljer i till synes enkla låtar som tar en lite oväntad väg. Och Tweedy sjunger alltid fantastiskt. En trippelskiva låter som total överkurs. Men jag tycker det rinner på av bara den, bara bra låtar i olika stilar; både humor, allvar och något lekfullt som får vara med. Toppen!
4. Big Thief - Double Infinity
Jag tyckte Big Thiefs förra platta, dubbel-lpn "Dragon New Warm Mountain, I Believe in You" var en liten besvikelse vilket jag nog var relativt ensam om. Men "Capacity" och "Two Hands" är två otroliga plattor som är svåra att toppa. Därför väntade jag ganska länge med att lyssna på denna nya. Men jag är positivt överraskad. Tycker låtarna är urstarka igen och jag står nog fortfarande bakom min åsikt att Big Thief är det bästa moderna rockbandet vi har just nu. En luftig produktion som ändå rymmer massa information, motsägelsefullt men sant!
5. Modern Nature - The Heat Warps
Ett brittiskt band och en ny upptäckt för mig. Älskar deras torra, tydliga ljudbild. Det makliga avslappnade tempot och låtar som äter sig in målmedvetet med den stilla stämsången och dom hård panorerade två elgitarrerna som på en stadig bas och trum-grund snirklar små figurer runt varandra som ett Television på valium. Det påminner på ett sätt om postrock scenen i Chicago med band som Sea and Cake, nån fot i kraut kanske men det är framförallt urbrittiskt med något folkrockigt, uråldrigt, obestämbart. Eget och bra och som växer på en!
6. Sharp Pins - Balloon, Balloon, Balloon
Eftersom jag är helt marinerad i Byrds, Hollies, Zombies etc sen 10-årsåldern har jag generellt svårt att falla pladask för extrem retropop (typ Lemon Twigs.) Det blir för mycket cosplay/pastisch/tokroligt/gulligt som inte berör mig. Varför när man kan lyssna på originalen som ju oftast har bättre låtar liksom? Det ska till nåt mer filter/lager än bara en bra melodi, charmiga ackord och fin stämsång. Nåt som skaver och stör och lägger till fler ingredienser till 60-tals-influenserna. Sharp Pins har kanske egentligen inte mycket bättre låtar än Gerry, Herman och mid-60’s Who-b-sidor men när det dras genom ett grusmaskineri av lofi skräp, Television Personalities, Cleaners from Venus och Guided by voices blir det mer intressant och jag charmades genom hela plattan på studs och har fortsatt lyssna! En intressant alternativ verklighet är att Apple ber den här killen ”förstöra” några Beatles-låtar med remixer och får dom att låta riktigt illa istället för att dom fräschas upp av Giles Martin.
7. Tyler, The Creator - Don’t Tap The Glass
Jag lyssnar, ska erkännas, mest på ny gitarrmusik i olika former, det blir mycket singer songwriters, indie, folk rock, kanske nåt lite psykedeliskt mellan varven. När det gäller äldre musik lyssnar jag på ett bredare genre-spektra men i det nya har det (i alla tillfälligt) smalnat av lite. Har ofta svårt för den rena kommersiella moderna radiopoppen även om det så klart finns bra låtar även där. Men blir lätt trött i huvudet av produktionerna. Däremot brukar jag ibland rensa skallen med ny R&B/Soul och Hip-Hop där det ofta finns grymma grejer om man är på det humöret. I år gick den här plattan många varv. En kort, koncis svängig partyplatta, lite mer "lätt" än de mer konceptuella alster som Tyler gjort på senaste tiden. Och tror det är det jag gillar. Sköna ljudbilder, bra flow och även hooks och melodier som fastnar!
8. Dean Johnson - I Hope We Can Still Be Friends
Nån slags country. Dock inte den bredbenta varianten. Utan fjäderlätt och perfekt producerat sådan med ena benet i en 50-60-tals-kontext, det andra i en outsider indie-mentalitet. Ett sätt att skriva låtar som minner lite om Roy Orbison och Everly Brothers men även mer skeva lo-fi-trubadurer från senare dagar. Snygga ackord som bryter av mot det väntade och håller uppe intresset. Små historier från en vardag med både självömkan, humör och sociala betraktelser med ett mått av satir. Men framförallt den ljusa elastiska rösten! Älskar den! Tål många varv!!
9. Georgia Harmer - Eye Of The Storm
Supersnygg singer songwriter/indie-folk pop, smakfullt spelat och producerat, skrivet och sjunget av kanadensiska Georgia. Till att börja med tyckte jag det var nästan anonymt och lite menlöst där det tassar och viskar sig fram men så småningom nästlade sig låtar och detaljer in i hjärnan och jag var tvungen lyssna igen och det som först kunde ses som nackdelar blev fördelar. Skön behaglig musik att lyssna på men full av elegans och detaljer som tål upprepning, från texter till basriff. Skulle vilja höra Nina Persson göra nåt liknande nån gång.
10. Fruit Bats - Baby Man
Jag dras allt mer mot det avskalade i produktioner och arrangemang. Inte för mycket instrument och saker som stör. Tydlighet. Låten får göra jobbet. Mycket mer avskalat än Erics senaste skiva går det knappt att bli. Ofta bara ett instrument per låt. Ibland två. Kanske något subtilt pålägg som knappt känns. Såklart hans fantastiska röst. Och den känns också särskilt personlig. Som att dessa låtar var tvungna att framföras så här! Väldigt väldigt fint!!
1. ”Roots Rocking Zimbabwe - The Modern Sound of Harare' Townships
1975-1980”
Otrolig svängig samling från Analog Africa. Är även sugen på deras nya samling med Benin-legenden Gnonnas Pedro.
2. Nick Drake - The Making of Five Leaves Left
Hade inte gjort något om tomten kom med den här förnämliga boxen i år. Har dessutom haft ett Nick Drake-år.
3. Bob Dylan - Bootleg Series Vol. 18: Through the Open Window, 1956-1963
Bootleg series och Bob är alltid intressant men att följa den tidiga processen på nära håll, hur han blev Dylan, är särskilt spännande.
4. The Zombies - Odessey & Oracle
Mono-mix i ny master på vinyl uppstyrd och översedd av Zombies själva utifrån original master tejperna. Jag har redan denna super klassiker (en av 60-talets absolut bästa popplattor) i flera format men har man det inte finns nu chansen igen till en överkomlig peng.
5. Sufjan Stevens - Carrie & Lowell-10th anniversary edition
En av modern tids bästa plattor i ny press med bonusspår och demos!
Jag har förvisso spelat mycket live i år själv men har sett alldeles för lite konserter som åskådare. Långt färre än jag skulle önska. Men ibland blir det så. Här är i alla fall tre urval!
RIDE, BERNS, Stockholm
Shoegaze-legenderna är still going strong och är ett oerhört bra live-band.
Visst finns ett visst mått av tonårsnostalgi för mig här men dom nya skivorna är också bra och det är 100% leverans på gigen! Bara trummisen Loz är värd biljetten!
JUST LIKE HEAVEN, PASADENA
Vi spelade med Peter Bjorn And John på den här festivalen i Maj och passade såklart på att se en del musik. Favoriterna var Slowdive (ännu ett gammalt shoegaze-band) som bjöd på en fantastisk konsert precis när solen gick ner och avslutande Vampire Weekend som har skramlat ihop en makalös låtkatalog genom åren och allmänt är ett favoritband som jag dessutom inte sett live sen 2007 eller nåt sånt, så hög tid.
NEIL YOUNG & THE CHROME HEARTS, DALHALLA, RÄTTVIK
En del menade att det var en väl hit-stark, förutsägbar konsert och kanske för kort?
Men Neil sjöng superbra, det LÄT super om både honom och bandet och gitarren bet där den skulle!Jag tyckte det var hur bra som helst!! Hade dessutom fina platser. Mycket nöjd!
Lisa O’Neill - The Wind Doesn’t Blow This Far Right
Året protestlåt från magnetiska irländska sångerskan. Varje ord drabbar och känns träffande för världen idag. Otrolig röst och närvaro.