Feature
dec 16, 2025
Feature
dec 16, 2025
Av Tomas Grip
Vi har ju kommit till den tiden då året skall summeras och eftersom jag älskar listor blev det en matig lista över årets 115 bästa musikalbum. Nedan skivor lyssnade jag mest på 2025. Eftersom jag är konflikträdd och inte vill göra någon ledsen rankar jag bara de 15 allra, allra bästa, resten kommer i bokstavsordning.
1. Van Morrison – Remembering Now
Plötsligt händer det! Van Morrison är bra igen. Och ni vet väl hur bra Van Morrison är när han är BRA? ”Remembering Now” innehåller allt vi älskar med barden från Belfast: patenterad keltisk soul, orgelmattor, piano, stråkar, saxofon, klarinett och kvinnorkörer. Och fantastiska, ja rent av sprudlande, låtar. Allt är förlåtet.
2. H. SELF – Efterskalv/Vildvisor
Vad kan man egentligen säga som inte redan är sagt? Med TVÅ skivor, varav den ena är en DUBBEL – och dessutom magnifika sådana – är H-SELF tvivelsutan årets kung i musiksverige. Egentligen borde han ju lägga beslag på två platser, men jag rationaliserar lite så han inte blir alltför kaxig. Sala-sonen har för länge sedan lämnat både konkurrenter och jämförelser bakom sig, och låtskrivarkranen är alltjämt vidöppen. På eget bevåg, Nascar och MDMA, Det är så mycket som många inte förstår och Dissident bara en fyrklöver i en intensivt prunkande bukett som borde göra alla andra låtskrivare avundsjuka.
3. SunYears – The Song Forlorn
Ett eklektiskt mästerverk signerat Peter Morén: sprakande gitarrspel, beatlespop, postpunk, urtjusiga duetter, powerpop, melankolisk folkrock och svängiga instrumentalspår. Den här skivan överträffar till och med den fantastiska föregångaren.
4. Mavis Staples – Sad and Beautiful World
Minutiöst utvalda låtar tolkade med så mycket ärrad erfarenhet, hoppfullhet i samtidens mörker och ren och skär soul att man tappar andan. I förgrunden finns hela tiden hennes hypnotiska röst som med ålderns rätt sjunkit någon oktav. Trots mycket guld i karriären tvekar jag inte att kalla detta för hennes största stund, post-Staple Singers.
5. Håkan Hellström – Svensk Rost
Ni som vet vet och ni andra kan scrolla vidare, men naturligtvis är detta ännu en homerun från den glade göteborgaren. Allra bäst, i STENHÅRD konkurrens, är Så sött livet kan smaka som fetsvänger, lånar ackordföljden från War’s Why Can’t Be Friends och där Theo Jenssens bidrar med fantastisk bakgrundssång.
6. Brian D’Addario – Till the Morning
Ena halvan av The Lemon Twigs har tagit alla sina Todd Rundgren-, The Left Banke- och Jellyfish-referenser, lagt dem i en burk och skakat om. Resultatet är en detaljrik popdröm som växer för varje genomlyssning.
7. Valter Nilsson – Bland de gyllene och allmänt brända
Göteborg fortsätter att leverera grym pop på svenska. Kombinationen av arbetartexter och hitmelodier med slagkraftiga refränger är fullständigt oemotståndlig. Konserterna säljer slut innan någon hinner säga Feskekyrka, och 2026 ser verkligen ut att bli Valters år.
8. Bonnie Prince Billy – The Purple Bird
Nashville-producerat guld – och förmodligen Will Oldhams bästa skiva i karriären. I alla fall enligt mig, som inte är så där jättenere i hans tidigare katalog.
9. Kathleen Edwards – Billionaire
Kanadensiska Kathleen Edwards har ett fint sinne för låtsnickeri och ett personligt tilltal. Hennes sjätte skiva är inget undantag. Producerad av ingen mindre än Jason Isbell, vilket också kan ge en fingervisning om hur det låter.
10. Robert Forster – Strawberries
Inspelad I Sverige med svenska musiker, vilket verkar gett Go-Betweens-mannen en nytändning. Den första halvan av albumet är makalöst bra, i synnerhet Breakfast on the Train som är ett monumentalt centralspår man ofta och gärna återkommer till.
11. Brown Horse – All the Right Weaknesses
Sexmannaorkestern från Norwich vandrar på sin egen stig i countryskogen. De anknyter både till alt-countrypionjärer som Uncle Tupelo som till nyare slacker-band som Silver Jews. Guldkant när Phoebe Troup delar mikrofon med sångaren Patrick Turner.
12. The While – The While
Visst kan man säga att Fredrik Norbergs The While är en musikalisk fortsättning på Popsicle: soundet känns igen, låtmaterialet skiner och musiken känns både tidlös och oefterhärmlig. En välbehövlig popexplosion.
13. Judy Blank – Big Mood
Softpoppig charm. En skiva fylld av smittande gladlåtar i gränslandet mellan Cardigans och girl groups med melodislingor från svunnen kalifornisk dåtid.
14. Sarah Klang – Beautiful Woman
Mindre country och mer Fleetwood Mac/War on Drugs för varje skiva and I like it. Hail Theo Stocks.
15. Craig Finn – Always Been
The Hold Steady-mannen Craig Finn tar hjälp av War On Drugs-mannen Adam Granduciel och resultatet blir hans bästa soloskiva hittills.
‐-----------------------------------------------
16. Agnes Skure – Gazette
Årets svenska debut? Country med poptendenser, imponerande låtmaterial och fin produktion. Utan att kasta ängsliga blickar över axeln eller snegla på samtida artister tar Skure självsäkert rampljuset i countryestraden.
17. Alfie Firmin – Alfie Firmin
Här snackar vi mjuk folkpop med influenser från sjuttiotalets Laurel Canyon såväl som sextiotalets Liverpool. Perfekt för hängmattan.
18. Allan Caswell – Really Long Goodbye
Jag hade aldrig hört talas om denne australiensare, med tusen låtar på sitt samvete, när jag råkade ramla över titellåten från denna skiva och föll pladask. Här snackar vi country som Keith Whitley eller Mickey Newbury gjorde den.
19. Amanda Shires – Nobody’s Girl
Första plattan efter skilsmässan från Jason Isbell är ganska välproducerad och lättillgänglig där de största utropstecknen står att finna i balladerna, varav Lately kvalar in på tiobästalistan över årets låtar.
20. Anderson East – Worthy
Precis som vanligt sitter Dave Cobb i producentstolen, men nytt från senast är att East är bra igen. Worthy är nämligen en återgång till hans tidiga skivors sound, låt vara en smula återhållsammare.
21. The Autumn Defense – Here and Nowhere
Till vardags spelar de i Wilco, men när de kallar sig The Autumn Defence spelar John Stirrat och Pat Sansone sjuttiotalsdoftande pop i gränslandet mellan Eagles och Doobie Brothers.
22. Basia Bulat – Basia’s Place
40-åriga Bulat närmar sig faktiskt Blondies och/eller Kate Bush’s musikaliska värld på sitt sjunde album och äntligen fattar jag grejen.
23. Black Larsson & Knegarna - Växelfel I Tumba
En ny upptäckt för mig. De första tonerna påminner om Smiths Hand In Glove, men sedan låter det svensk postpunk för hela slanten, ungefär som när Staffan Hellstrand kompades av The Nomads. Kan höra lite Eldkvarn också.
24. Bob Woodruff – Waysides
En skiva som samlar demos och outtakes, men ändå med lätthet slår sig in på en årsbästalista som denna. Här finns gott om countryrock-guld som doftar nittiotal. Henry Poole Is Here skulle till exempel med lätthet kunnat platsa på någon av Jayhawks tidiga album.
25. Bon Iver – SABLE, fABLE
Äntligen sätter Justin Vernon melodierna främst igen, vilket ger omedelbar utdelning. Bäst – och en av årets låtar – är Everything Is Peaceful Love. Med en fantastisk refräng och ett inte obetydligt släktskap till Princes finaste ballader vill man inget annat än att höra
26. Boo Boos – Young Love
Mark E Everett från grymma EELS tar hjälp av sångerskan Kate Mattison och resultatet blir ungefär som väntat, dvs melankoliska melodier med popkänsla. Möjligen lite mindre skevt än EELS. Oklart om det är bra eller dåligt.
27. Brandi Carlile – Returning to Myself
Efter en radda fantastiska skivor och en succéspelning på Cirkus i juli var förväntningarna höga på detta album som – törs jag ens säga det? – är en liten besvikelse. Den inledande fyrklövern håller ändå så hög klass att skivan med lätthet kvalar in på listan.
28. Brian Dunne – Clams Casino
Fantastic Cat-medlem som går solo och gör det bra. En skiva som vimlar av bra bilåkarmusik, dvs välproducerad heartland-rock med bra driv och fint klingande gitarrer.
29. BroMesa – BroMesa
Honky Tonk på svenska om öde gågator, trimmade mopeder och om att gå på Systemet innan rusningstid. Producerat av Krokodiltårarna-mannen Gustav Erlandsson Holmqvist.
30. Bror Gunnar Jansson & The Escapism – People!
Tillsammans med Dina Ögon-trummisen Christopher Cantillo har Bror Gunnar Jansson flyttat sig mot soulen som den lät ca 1970. Tänk Curtis Mayfield eller Sly Stone.
31. Butler Blake Grant - Butler, Blake & Grant
Självklart är det Norman Blakes (Teenage Fanclub) tre låtar som är utropstecknen på denna skiva. Men även Bernard Butler och James Grant gör bra ifrån sig.
32. Carter Felker - Loser
Ännu en i raden av kanadensare som spelar fantastisk country. Efter Corb Lund, Skinny Dyck och Colter Wall kommer Carter Felker med ett knippe välskrivna låtar i John Prines anda.
33. Case Oats - Last Missouri Exit
Ännu en av årets finaste upptäckter. Skev pop med lite countryinfluenser. Som Wilco med en kvinnlig sångare ungefär. Inte konstigt med tanke på att sångerskan Casey Gomez Walker är ihop med Jeff Tweedys son Spencer, som också spelar trummor i bandet.
34. Charley Crockett – Lonesome Drifter/Dollar a Day
Två skivor blev det i år, precis som ifjol. Imponerande. Som vanligt får vi välskriven country med soulkant, snillrika detaljer och rejält med magstöd.
35. Christian Kjellvander – Ex Voto/The Silent Love
Det är verkligen inte lättuggat, men lyssna i lurar ett par gånger och du blir rikligt belönad.
36. Christopher Seymore – King of Nothing
Årets country-upptäckt. Här har tiden stannat nån gång på sjuttitalet och man hör ekon av George Jones (mycket) och Gram Parsons (lite), samt några nypor Bakersfield.
37. Danny Ayala – Only Fools Love Again
Årets pop-upptäckt. Till vardags är han basist och keyboardist i de fantastiska The Lemon Twigs liveband, och vet ni hur de låter så vet ni ungefär hur Ayala låter. Här får vi tio oerhört smittsamma poplåtar som lånar från Beach Boys, Jellyfish och Supertramp.
38. Dar Williams – Hummingbird Highway
Har man en gång valt att tolka Fountains of Waynes Troubled Times på skiva så är man någon att räkna med, så är det bara. Här får vi tjusig och varm folkpop med stort hjärta och det är faktiskt inte helt fel att jämföra med två mer kända Williams: Lucinda och Victoria.
39. Dean Wareham – That’s the Price of Loving Me
Har man en gång lyssnat på Luna så känner man igen sig. Detta är sångarens femte soloskiva och kvalitén är oförändrat hög. Och är det bara jag som hör Colin Blunstones Caroline Goodbye i tjusiga Yesterday’s Hero?
40. The Delines – Mr. Luck & Ms. Doom
När Amy Boone sjunger Willy Vlautins tonsatta country noir-noveller förvandlas de smäktande och välljudande små countrysoul-serenader.
41. Dillon Warneck – As the Neighbors Tried to Sleep
En av årets finaste upptäckter. Låtskrivare från Nashville som låter lika delar Warren Zevon och Randy Newman.
42. Dropkick – Primary Colours
Låter som vanligt, dvs som när Teenage Fanclub hade lite mer power i gitarrerna.
43. Dylan Earl – Level-Headed Even Smile
Med lika stilig mustasch som baryton, spelar denne Arkansas-cowboy country som den skall låta, långt ifrån den liksidiga muzak som countryetablissemanget plägar mata oss med.
44. Edwyn Collins – Nation Shall Speak unto Nation
Den gamle Orange Juice-sångaren har fortfarande vissa talsvårigheter efter hjärnblödningen för tjugo år sedan, men av detta märks inget på detta fina album.
45. Eytan Mirsky – All Over the Map
Charmig popsmed från New York som blandar smarta losertexter med snärtig sextio- och sjuttiotalsinfluerad pop. Hamnar mitt emellan Nick Lowe och Jonathan Richman.
46. Flypaper – Forget The Rush
Enmansprojekt av Londonbaserade Rory Sear som anger Elliott Smith som en stor inspirationskälla. Vilket hörs.
47. Gary Louris – Dark Country
Jayhawks-sångaren bjuder på lågmäld och sextiotalsinfluerad pop på sin tredje soloskiva.
48. Grant-Lee Phillips – In the Hour of Dust
Som sångare i Gruppen Grant Lee Buffalo var han en stor del av mitt nittiotal. Sedan dess har han släppt en hel drös skivor i eget namn, och frågan är om inte detta är en av de bästa?
49. Great Lake Swimmers – Caught a Light
Kanadensisk grupp som placerar sig någonstans inom genres som americana, folkpop och singer/songwriter. Tänk M.Ward, Josh Ritter eller Phosphorescent.
50. Greg Freeman – Burnover
Om Pavement hade inspirerats av Warren Zevon och Wilco-ballader hade de nog låtit ungefär så här. Lite skevt och slacker-aktigt men ack så vackert.
51. Hayes Carll – We’re Only Human
Det tionde albumet från roots/country-mannen med det stora hjärtat kan också vara hans bästa. Gillar den lite souligare känslan allmänhet och gospel-miraklet May I Never i synnerhet.
52. Hobby – Clear Blue River
Om man tar lika delar Neil Young och The Band, tillsätter en skopa Beachwood Sparks och adderar ett par färskare kryddor som Brown Horse och Horsemouth så får man... HOBBY. Grym kanadensisk Slacker Twang!
53. HORSEBATH – Another Farewell
Kanadensiska americanadebutanter med tre sångare. Influenserna heter The Band, Rolling Stones och Gram Parsons. Fantastiskt liveband också, det kan jag intyga.
54. Hjelle & Ormarna – Jag kommer efter på jobbet
Innehåller en av årets bästa textrader: ”Jag säljer min själ varje dag jag går till jobbet/jag blir inte bäst på nåt för det”
55. Jakob Hellman – Slutet Gott
Den nya mogna Jakob skriver jättefina, lite psalmlika, poplåtar. En skiva som föll ur rampljuset alldeles för fort. Reclaim Jakob Hellman.
56. Jeff Tweedy – Twilight Override
Det mest frapperande med detta trippelalbum är den höga lägstanivån. Då kan man ha överseende med avsaknaden av brottarhits.
57. Joe Giddings – Stories With Guitars
Powerpop med extra allt: Beatles-melodier, powerackord, Jellyfish-harmonier och mördarrefränger.
58. Johan Airijoki – Rockens Vingar
Har aldrig varit helt nere med Airijoki, även om jag alltid gillat honom. När han nu adderar element av country, som i Ding Ding Dong och Gamla Vänner så faller jag lite hårdare.
59. Johan Eklund – Tänk om jag får va din
En viss göteborgare tassar som ett osynligt spöke genom skivan, men här finns tillräckligt mycket originalitet för en P3-hit eller två.
60. Johan Hammarbäck – Stanna Kvar
Skivbolaget Ella Ruth Institutet fortsätter att ge ut kvalitativt guld. Här får vi en varm och lite sjuttiotalsdoftande skiva med en stockholmare som låter lika delar Mauro Scocco och Magnus Lindberg.
61. Johnny Irion – Johnny Irion & The U.S. Elevator
Insprängt bland något brötigare americana-rockers återfinns också ett gäng poppigare låtar av hög kaliber. Tänker främst på fina Is It Love, Olivia’s Overlook , Santa Fe och någon till…
62. Josh Ritter – I Believe in You, My Honeydew
På hans elfte album hittar vi, precis som på alla hans album, några riktiga juveler i gränslandet mellan singer/songwriter och soulig americana. Lyssna t.ex. på You Won’t Dig My Grave och Noah’s Children. Två av årets finaste bitar.
63. J.R Dalfort – Vägkrogsmusik
Ännu ett Ella Ruth Institutet-fynd. Denne cowboy från Tenhult debuterade med en fin americanaskiva 2023. När han nu följer upp den gör han det med både en engelsk och en svensk version. Jag föredrar den svenska pga personlighet och charm, men det är naturligtvis en smaksak.
64. Juliana Riolino – Echo in The Dust
Det måste väl ändå betraktas som ganska spektakulärt att den tidigare Daniel Romano-gruppmedlemmen ger ut en skiva som är bättre än Romanos senaste skiva (fjolårets Too Hot To Sleep)? Seed – som börjar som en soulballad men övergår i en popdänga – är helt klart en av årets låtar.
65. Kassi Valazza - From Newman Street
Som en modern reinkarnation av Laura Nyro och Judy Sill och med en röst som Joni Mitchells. Därtill med ett knippe låtar som man sugs in i. Folkrock och country i drömsk symbios.
66. Kiitos För Allting – Östersjöns Hawaii
Charmig debut full av klassisk old time country på svenska och ett av årets utropstecken. Dessutom med pikant doft av Traste Lindéns Kvintett såväl som David Ritschard.
67. Leon Majcen – Making a Livin’ (Not a Killin’)
Produktive Majcen (detta är hans tredje skiva på ett och ett halvt år) är en gammal själ i en ung kropp som spelar och sjunger som vore han Guy Clark eller John Prine.
68. Lou Hazel – Riot of the Red
Jag såg honom ensam med en gitarr på Stockholm Roots och han var nog helgens charmigaste. Låtarna är välskrivna och ganska sparsmakade. Min gissning är att han gillar John Prine och Townes van Zandt. Och Dylan såklart.
69. Lukas Nelson – American Romance
Jag tycker fortfarande att hans A Few Stars Apart från 2021 är ett lite mästerverk och i den jämförelsen bleknar årets album såklart. Men är man son till Willie och kompar Neil så kan man sitt hantverk.
70. Luther Russell – Happiness For Beginners
Ett av årets första stora album är fyllt av jangliga gitarrer och fina popmelodier. Man hör att han har ett band (Those Pretty Wrongs) med Big Stars Judy Stevens.
71. Margo Price – Hard Headed Woman
Här har vi en äkta countrybrutta som håller stilen och inte sneglar på andra. Love Me Like You Used To Do, som hon gör tillsammans med Tyler Childers är en countryballad av klassiskt snitt, och en av årets finaste bitar.
72. Martin Lönegren – Waterline
Förebilderna heter Elvis, Tom Waits och The Band, och även om Västerviks-bördige Lönegren har sitt eget uttryck så låter han emellanåt som John Hiatt och Mark Knopfler. En imponerande debut.
73. Max Weinman – Max Weinman
Wow. Ett av årets stora fynd. En tjugoåring som ställer sig på Elton Johns och Billy Joels axlar utan att be om ursäkt. Det var ju så här Tobias Jesso Jr:s skiva skulle låta.
74. Mia Wilson – Mia Wilson
Mjukt sjuttiotalsinspirerat och pianobaserat. Om Jimmy Webb skrivit sina största hits till Carole King och Dusty Springfield hade det kunnat låta så här.
75. Michael Carpenter – The Start of Being
Australiensare som gett ut en handfull näve absoluta powerpop-klassiker men sedan dess sakta skiftat till country och americana (eller kanske australicana?). Nya skivan får nog kategoriseras som en blandning av ovan.
76. Mike Farris – The Sound of Muscle Shoals
Egentligen är väl titeln tillräcklig för att man vill köpa skivan. Bortsett några bluesiga infall håller den dessutom vad den lovar.
77. Midlake – A Bridge to Far
Musiken är som vanligt alltid drömlik och lite pastoral, men flöjterna är färre än vanligt. 70-taligt, murrigt och lite psykedeliskt.
78. Mira Ray – Sanndrömmar
Det slår mig att flera av Mira Reys låtar från denna skiva (Sanndrömmar, Sång till lilla jag) faktiskt skulle sitta som en smäck på Midlikes skiva (ovan). Och måste jag välja så föredrar jag Miras mjuka progg.
79. Moneybrother - Classic Vintage
En efterlängtad comeback och Moneybrothers första skiva på engelska sedan 2012. Tre låtar är nyinspelade låtar från Anders Wendins svenska soloplatta från 2014, men alla låtar är ganska klassiska Moneybrother. Möjligen har han tonat ner lite på sin sedvanliga eufori och väljer en något mer tillbakalutad och soulig approach.
80. The Mountain Goats – Through This Fire Across from Peter Balkan
En konceptskiva förklätt till ett popalbum av bandet som gett ut fler skivor än jag kan räkna till. Eller lyssnat på. Här låter de som En blandning av Bright Eyes och Decemberists, med inslag av The Hold Steady. Ibland kommer dofter av barockpop och Bacharach, vilket naturligtvis är helt av godo.
81. Neal Casal – No One Above (The Early Years 1991-1998)
Outgivna demos, inspelade innan debutskivan ”Fade Away Diamond Time”. Producenterna Gary Waldman, Jim Scott och Jon Graboff har - förutom att de remixat låtarna - adderat några instrument, vilket gör att detta nästan känns som en ny skiva. Och en fantastiskt bra sådan.
82. Neko Case – Neon Grey Midnight Green
Ganska svårtuggad men ändå så lättillgänglig. Där hon tidigt i karriären kunde sorteras in under etiketter som "americana" eller "country noir" är hon nu en alldeles egen planet i ett solsystem där bara Jenny Lewis och Kirsty McCall är systerplaneter.
83. Nicki Bluhm – Rancho Deluxe
Efter några uppbrott, i form av skilsmässa och rotlöst flackande, har hon nu slagit sig ner i Nashvilles utkanter där hon och producenten Jesse Noah Wilson byggt den studio som bär skivans (hennes åttonde) namn. Här snackar vi urtjusig folkcountry som med rätta jämförts med Linda Ronstadt och Bonnie Raitt.
84. Otis Gibbs – The Trust of Crows
Ett ganska fantastiskt album, inspelat i klassiska Colombia Studio A i Nashville, där Gibbs fått till en underbart varm ljudbild och därtill skrivit några av karriärens finaste melodier.
85. Ove Markström – Exile on Skånegatan
Filterlös pop från östra Södermalm. Fullt av tuffa gitarrer, fräna syntmattor och smittsamma melodier.
86. Paul Kelly – Seventy
Den sjuttioårige australiensarens tjugoåttonde album visar inga tecken på ålderströtthet, tvärtom. Istället bjuder han på ett knippe varma och välspelade poplåtar som lätt skulle kunna vara av Paul Kelly 60, 50 eller till och med 40 år. Hans sjunger dessutom bättre än någonsin.
87. Pearl Charles – Desert Queen
Välproducerad, lyxig och eklektisk pop. Här samsas ingredienser som soul, ABBA, indie, disco, country samtidigt som Charles röst svävar som Karen Carpenters ande över hela anrättningen.
88. Pete Droge – Fade Away Blue
Han man medverkat (tillsammans med Matthew Sweet och Shawn Mullins) på The Thorns enda album från 2023 så har man en evig plats i mitt hjärta. Här visar han att formen är god och att han fortfarande kan skriva popmelodier som doftar Kalifornien.
89. Peter Donovan – Community Theatre
Kombinationen av röst, berättelse och ett återhållsamt band i närheten av heartland-fåran och saken är biff. Detta är en skiva som växer.
90. The Pink Stones – Thank the Lord… It’s The Pink Stones
Som en blandning av Gram Parsons och George Jones, med en kosmisk twang.
91. Pulp – More
Alla – ja ALLA – britpopband har ju gjort comeback de senaste åren och lite förvånande är att Pulp gjort den näst bästa skivan, efter Blurs The Ballad of Darren för två år sedan. Got To Have Love framstår dessutom allt mer som årets stora KNAKELIBRAKLÅT!!
92. Robbie Fulks – Now, Then
Efter att ha tillbringat det senaste decenniet i bluegrass-land hittar Chicago-mannen här tillbaka den musik han gjorde innan dess, dvs smart americana med drag mot pop. Men inte bara. Här finns allt från tjusig fiol-country i Savannah Is a Devilish Girl till powerpop-karamellen Now Now Now Now Now. Bägge är typiska sekelskiftes-Fulks.
93. Robin Taylor Zander – RTZ
Som son till Cheap Trick-sångaren kan man kanske lista ut hur det låter tänker ni - och har helt rätt. Men faktiskt ännu mer som de tidiga sjuttitalsbanden Badfinger och Raspberries (vars Don’t Want To Say Goodbye han också tolkar här).
94. Rodney Crowell – Airline Highway
Skomakare bliv vid din läst heter det ju, och 75-årige Crowell gör just det. Ända sedan han återuppfann sig själv med 2001 års The Houston kid har han låtit ungefär så här, vilket vi skall vara väldigt glada över.
95. Ronnie D’Addario – Written By
Mest känd är han nog för ett par fantastiska popskivor på 70-talet. På senare år har han söner fört facklan vidare med gruppen The Lemon Twigs och det är också de som producerat denna skiva med prominenta gäster som Todd Rundgren och Sean Ono Lennon m.fl. Beach Boys-esque och fantastiskt bra.
96. Ron Sexsmith – Hangover Terrace
Har jag räknat rätt är detta den älskvärde och äppelkindade kerubens sjuttonde album och som vanligt så hör man spåren efter Paul McCartney, Harry Nilsson och Randy Newman, men silat genom det karakteristiska Sexsmith-filtret. Här återförenas han med den svenske producenten Martin Terefe som bland annat producerat min favoritskiva med Sexsmith: Retriever.
97. Rose City Band – Sol Y Sombra
En blandning av Flying Burrito Brothers och västkustsk pop men allestädes närvarande pedal steel och drömsk sång. Kan det bli bättre?
98. Ryan Adams – Self Portrait
Sin vana trogen släpper strulputten från North Carolina en oannonserad skiva före jul, och sin vana trogen blandar han högt och lågt. Höjdpunkterna här är Big Star-lika Not Trash Anymore, Beatles-pastischen I Am Dracula och – kanske främst – Please Shut The Fuck Up.
99. Ryan Davies & The Roadhouse Band
Med en oemotståndlig mix av americana, indie och folkrock fick dessa amerikaner ett relativt genombrott under året.
100. Sam Outlaw – The Nonessential
Även om det är en skiva som samlar udda singelsläpp och outgivna låtar är den väl värd sin plats på denna lista. Outlaws välproducerade California-country är perfekt bilåkarmusik och här finns några urtjusiga ballader, varav I Never Saw Him Cry är ren magi.
101. S.G. Goodman – Planting by the Signs
En uppskriven skiva som jag inte tog till mig till fullo förrän jag sett hennes fina spelning på Stockholm Roots. Alt country goes goth rock. Som om Cat Power och Adia Victoria slagit sina påsar ihop ungefär. Förtjusande.
102. Silver Synthetic – Rosalie
Västkustinfluerad och harmonifylld kosmisk country med popinfluenser. Tänk Beach Boys och Gene Clark.
103. Tobacco City – Horses
Änne en cosmic country-grupp som förenar The Byrds jangliga sextiotal med samma grupps countryrockiga sjuttiotal. What’s not to like?
104. Tobias Jesso Jr. – Shine
Tio år efter den makalösa ”Goon” kom det i november plötsligt en uppföljare. Här får vi åtta minimalistiska låtar som i stort sett bara innehåller hans röst och ett piano. Väldigt fint, men i ärlighetens namn når den inte i något avseende upp till föregångaren.
105. Tony Holgersson – Apoteket Vintergatan
Varmt, intimt, ärligt och med rösten i centrum. Dessutom mjukt melodiskt. Guldstjärnor till Toni Holgersson och producent Lars Halapi.
106. Tony Molina – On This Day
Tjoff! 21 låtar på 22 minuter. Å andra sidan är de så till brädden fyllda med pop att de riskerar att spricka. Sextiotalsinfluerad powerpop deluxe
107. Trinelise Væring – A Songwriters Oddyssey
Hon har gjort skivor sedan 90-talet, ofta skiftande mellan både genre och språk. I år släppte danskan denna engelskspråkiga countryskiva, vilken var en riktig fullträff.
108. Tyler Childers – Snipe Hunter
Rick Rubin-procuerad neo-country med en av den alternativa countryns största stjärnor.
109. Väster-Ut – Rockmusik
Ännu ett band från Göteborg som försöker rycka åt sig staffettpinnen från Håkan och Joel (som alltjämt är kungarna). Likt Styva Linan och Valter Nilsson lyckas de verkligen sprida entusiasm och eufori i sina små popexplosioner. Glad-pop!
110. Ward Hayden & The Outliers – Little by Little/ Piece by Piece
Normalt är de lika delar Hank Williams, Dwight Yoakam och Sam Outlaw men på dessa två skivor har de valt att hylla Bruce Springsteen. De gör det dock på sitt eget omisskännliga sätt.
111. Waylon Jennings – Songbird
Outgivna inspelningar som sonen Shooter putsat upp och färdigställt tillsammans med faderns gamla kompband och sångerskorna Elizabeth Cook och Ashley Monroe, som gjort pålägg i efterhand. Versionen av Fleetwood Macs Songbird överglänser både originalet och Eva Cassidys kända tolkning.
112. Weeping Willows – Goodwill
Två låtar sticker ut lite extra: On Your Side tar Elvis If I Can Dream, Roy Orbisons In Dreams och ehrm... Weeping Willows Broken Promised Land och kör i en mixer tillsammans med halva Brill Building och en stråkkvartett. Den andra är den sextiotalsdoftande upptempolåten The Next Place som är en HIT!
113. Whitney – Small Talk
Oj, så jag älskade deras debut från 2016. Fylld av mjuk sjuttiotalsdoftande pop och med en sjungande trummis vars röst var som klippt och skuren för just detta. Det tog några år, men nu har de hittat tillbaka till storformen igen.
114. Willow Avalon – Southern Belle Raisin’ Hell
Nashville har en fantastisk förmåga att spruta ur sig skivor med unga tjejer som både låter och ser likadana ut. Ofta heter de Ashley, Holly eller Miranda och hur mycket jag än försöker kan jag inte uppbåda intresse för dessa kloner. Men Willow Avalon gillar jag. Här hade jag även kunnat välja Sunny Sweenie eller Lola Kirke.
115. Winter McQuinn – Where Are We Now?
Hans tredje album doftar, precis som på de föregångarna, starkt av sjuttiotal. Här samsas psykedelia, soft-pop och slacker-rock med influenser som Beatles, Supertramp och Nick Drake.