West of Eden - Whitechapel

Albumrecension

Av Lars Svensson

 

West of Eden har genom sin karriär haft temaalbumet som något av sitt signum. Men det är också en genre där fakta lätt kan ställa sig i vägen för det man vill gestalta och därmed riskera att hamna i ett slags tung dramaturgi.

Tre artistiskt lyckade exempel är de album Johnny Cash trumfade igenom med sitt skivbolag Columbia i början av sextiotalet.  I snabb följd kom ett album med mytologiskt westerntema, ett om landets urinvånare och ett om arbetarklass. Cash var angelägen om att ge röst åt de människor som inte kunde göra sina röster hörda. Skivbolaget betraktade projekten som artistiskt självmord; nu räknas de av många som JCs artistiska höjdpunkt.

Nog om detta. Nu släpper West of Eden ”Whitechapel”, ett album om en av Londons fattigaste stadsdelar under 1800-talet. Stadsdelen ligger i Londons East End och kanske mest känt för de kvinnomord som seriemördaren Jack the Ripper utförde under åren 1888-1891. De allra flesta av offren var prostituerade.

En av albumets tolv låtar som mest övertygar både vad gäller såväl text som arrangemang är ”Mudlarking”, en lysande berättad historia om det skitiga och farliga arbete som det innebar att leta skrot, lump och annat utmed Thamsens flodbankar som kunde säljas i syfte att klara livhanken. ”Never clean or dry and never ever rich/We search the muddy waters next to Vauxhall bridge/Hey ho we better keep going”.

Liksom ”Mudlarking” kännetecknas övriga låtar av det särskilda musikaliska uttryck som är bandets alldeles eget med den irländska/brittiska grund de alltid stått på. De allra flesta låtarna har Jenny och Martin Schaub som upphovsmakare och som med en osviklig känsla i texter och i musiken lyckas levandegöra människors villkor i detta sena 1800-tal. Här finns inga språkliga plattityder eller musikaliska gimmicks som lätt hade kunnat förvandlas till allmänt pub-skrål.

Men till syvende og sist är ”Whitechapel” en triumf för kollektivet West of Eden. Jag tror aldrig bandet låtit så sammansvetsat, eller taggat som här, inte minst instrumentalt.

”Whitechapel” är ett album som kunde ha stannat som en intressant historienotis, men WOE ger lyssnaren istället en livfull och övertygande skildring av livet i en stadsdel som med dagens vokabulär förmodligen skulle benämnas som ett utanförskapsområde.

Det här är West of Edens hittills bästa album. Jag lovar.