Jason Isbell & The 400 Unit – Weathervanes

 

Medelmåttans stig har sällan varit Jason Isbells att vandra, ändå var det den han snubblade över på 2020 års Reunions – ett mischmasch av halvt färdigtänkta idéer som bara i brottstycken berörde bortom standardformuleringarna.

Nya Weathervanes råder bot på en del av skönhetsfläckarna, men skapar också nya problem. 

Nog för att den sammantagna helheten återigen låter bättre än de spridda delarna, att bandet är mer fokuserat (och tycks det, mer delaktigt i låtsnickrandet) än tidigare och att avsaknaden av tydlig agenda i sammanhanget blir ett friskt krumsprång för en artist som, på gott och ont gärna har precisionsförpackat sina sånger mellan albumpärmarna. 

Men Isbell trasslar påfallande ofta också in sig i sina mest givna kvaliteter. Det ordrika berättandet engagerar men saknar likaledes intresseväckande melodiskt kött, musiken är knivskarp och spänstig, men också trygg på gränsen till tillrättalagd och den anständighet med vilken artisten vill tolka sin omvärld tenderar alltmer att framstå som distanserat präktig. 

Måhända är Isbells val att den här gången själv styra skutan del i dilemmat. Parhästen Dave Cobbs rattande i producentstolen har förvisso många gånger varit tillbakalutat pålitligt, men ett välbehövligt bollplank tycks det ha utgjort. Ty det spelar liten roll att hantverket fortsatt är särpräglat elegant när Jason Isbell tillåter sig att gå bort sig i ett album så segdraget definitionslöst som Weathervanes. 

Mark Andersson

Tidigare publicerad på markandersson.se