Karolina och county

Av Christer B. Jarlås


”Den stora skillnaden nu är att när jag säger att jag spelar countrymusik så verkar folk tycka att det är intressant och mindre töntigt än förut.”

Karolina Brännström är känd som grundpelare och gitarrist i det legendariska svenska honky-tonkbandet Roy Handcuff. Hon har skapat traditionell musik på svenska countryscener i ett par decennier. En av landet bäst bevarade countryhemligheter har varit att: ”hon skriver otroligt eget material och dessutom framför det på ett sätt som gör att du omöjligt kommer att kunna avgöra om du är på en pizzeria på Södermalm eller på Palomino Club i North Hollywood 1968”, som någon skrev.

Den här veckan är inget hemligt längre. Nu släpps den spännande solodebuten ”No Urge To Run” av Ella Ruth Institutet- och hon spelar med bland annat musiker som också spelar med David Ritschard.

Rootsylands Christer B. Jarlås har intervjuat Karolina Brännström.

Du har ju spelat i olika band i runt 20 år. Hur kommer det sig att det kommer ett soloalbum just nu?

-Ja, det kan man verkligen fråga sig. Så länge jag kan minnas har jag velat spela in en skiva med egna låtar och jag har hållit på och skrivit egen musik från och till under alla dessa år. Av någon anledning som jag inte riktigt själv kan förklara så är det först nu som jag känner att mina låtar verkligen har ett eget uttryck. All den musik som jag har lyssnat på och tagit in i mitt system kommer nu ut på ett sätt som jag själv tycker om. Jag känner att jag har kommit till en punkt där min musik speglar den jag är som person och att jag nu kan uttrycka mig genom min musik och därför vill spela den för andra.

Vad skiljer din helt egna musik från den du gjorde i banden?

-I Roy Handcuff spelade jag väldigt traditionell country och det var otroligt lärorikt och roligt att ta ut gitarrlicks och sångstämmor och lära sig den traditionen som jag verkligen älskar från grunden. Min egna musik är mer fri, jag har inte planerat att det ska vara en viss typ av musik. Country är det som det jag har spelat mest och där känner jag mig hemma så det känns naturligt att jag har countrymusiken som någon sorts grund. Men det jag vill är att varje låt jag skriver ska få sin egna prägel och bli så stark som möjligt utifrån vad jag vill säga med låten mer än att den ska vara av en specifik genre eller följa en viss form. 

Kort om din egen bakgrund? Var växte du upp, vad jobbar du med?

-Jag växte upp på en bondgård utanför Hästveda som ligger utanför Hässleholm i norra Skåne. 

Jag har bott i Stockholm i ungefär 20 år och jobbar som bibliotekarie på Kungliga biblioteket.

Du har varit en del av Countrysverige i många år. Märks det bredare intresset för country av i din countryvärld? Eller fortsätter ni som innan country helt plötsligt kommer in på listor där den sällan eller aldrig funnits?

-Nej, intresset för country har inte varit särskilt stort under alla de år jag har spelat. Den stora skillnaden nu är att när jag säger att jag spelar countrymusik så verkar folk tycka att det är intressant och mindre töntigt än förut. Jag hoppas att det bredare intresset innebär att det kommer att finnas fler ställena att spela på. Det har ju varit lite skralt med det. Vi får se hur länge countryhypen håller i sig. 

Vad fick sig att upptäcka country från början? Vilken musik lyssnade du på senast och vilken var den senaste konsert du besökte?

-Countrymusiken har funnits där sedan de sena tonåren. Chip Taylor kom och spelade på Perrong 23 i Hässleholm när jag gick på gymnasiet och det gjorde att starkt intryck på mig. När jag var tjugo gick jag en musiklinje på folkhögskola och där började jag spela country tillsammans med andra för första gången och fick upp ögonen för mer traditionell country. Jag lyssnade redan då mest på musik från 60- och 70-talet och mycket av det hade en del country i sig även om jag inte var medveten om det då. Så steget in i den mer traditionella countryn var inte så långt att ta. 

I skrivandets stund lyssnar jag på skivan "Desitively Bonnaroo" med Dr John.

Den senaste konserten jag var på var en konsert med indonesisk gamelanmusik. Jag spelar i en gamelan-orkester men kunde inte vara med och repa till konserten och därför satt jag istället i publiken den här gången. Det var en fantastisk konsert där de spelade till indonesisk dockteater, Wayang golek. Innan dess var det nog en lysande konsert med Chris Stamey från the dB's som jag var på senast.

Hur beskriver du ditt album och din musik?

-Hippiecountry eller countryrock. Men albumet innehåller även mer traditionell honky tonk och inspiration från amerikansk folkmusik. ”Fall At Lake Kawana” tycker jag har en känsla som man hittar i Erik Saties pianomusik.

Är det någon eller några låtar på skivan som har någon bakgrundshistoria som du vill berätta om?

-”The City Flair” kom till efter att jag läste en biografi om Muddy Waters, om hur han flyttade från vischan i Mississippi till Chicago. Jag vävde in mig själv i den historien eftersom även jag har flyttat från landet till stan. Låten handlar om den omställningen och om hur knepigt det kan vara att lära känna folk i en stor stad och om längtan efter att få känna tillhörighet.

”Fall At Lake Kawana” skrev jag efter att jag hade köpt ett gammalt vykort på en loppis föreställande en sjö med ett berg i bakgrunden och ett träd i vackra höstfärger i förgrunden. Jag ställde vykortet framför mig på pianot och försökte förmedla känslan i bilden. Låten kom till mig väldigt snabbt. Det är den första och enda låt jag någonsin skrivit på piano.

Du är en mycket skicklig låtskrivare enligt mig. Vilka svenska respektive engelskspråkiga låtskrivare gillar du?

-Tack så mycket! Jag inspirerades tidigt av Joni Mitchells låttexter och senare marinerade jag mig i Lucinda Williams musik när jag upptäckte henne. Loretta Lynns kaxiga låtar och Barbara Danes politiska låtar tycker jag mycket om. Robert Hunter/Jerry Garcias låtskriveri är en enorm inspiration. Hunter skrev texterna och Garcia musiken till de flesta av Grateful Deads låtar. Jackson Brownes tidiga låtar har jag verkligen absorberat och älskar. 

Jag lyssnar väldigt lite på svensk musik, förutom svensk progg. 

Det skulle vara Karin Liungman och James Hollingworth som skrev låtar som funkade både för barn och vuxna, ”Har du grävt någon grop idag?” är en riktig höjdare.

Vilken typ av countrymusik gillar du mest, live och på skiva?

-Jag gillar klassisk traditionell country som den lät på 60-talet, gärna den mer twangiga Bakersfieldstilen som t ex Merle Haggard, Red Simpson eller Kay Adams. Sedan gillar jag countryrock som exempelvis The Flying Burrito Brothers, Michael Nesmith and The First National Band eller Willie Nelsons skivor från 70-talets första hälft. Gillar även outlaw country som Waylon Jennings och David Allan Coe från sent 60- och början på 70-talet.

Det mesta i countryväg som jag skulle velat se live under sin storhetstid har jag missat eftersom jag föddes för sent. 

Att höra Marty Stuart spela på Clarence Whites B-Bender är dock alltid ett nöje. Iris Dement berörde mig starkt när jag såg henne spela för några år sedan. 

Jag vet om din releasespelning på Scalateatern den 18 april. Är det fler spelningar på gång?

-Jag ska spela i skivbutiken Pet Sounds i Stockholm lördagen den 27/4 och jobbar på att boka in fler spelningar inom en snar framtid.

En del svenska americanaartister, som Ellen Sundberg och H.Self, som tidigare sjungit enbart på engelska, har ju börjat skriva en del på svenska också. Vad tycker du om country på svenska och har du eller ska du pröva det?

-Jag har ingen relation till countrymusik på svenska. Jag lyssnar inte på det särskilt ofta och har heller aldrig sjungit eller spelat country på svenska. För mig är det countrymusik på engelska som gäller.