Feature
nov 24, 2023
Feature
nov 24, 2023
Av: Christer B. Jarlås
Country är tydligen inne. Det har Dagens Nyheter i all sin upplysthet meddelat nu i höst i artikeln med titeln ”Så blev countryn av med töntstämpeln: ”Starkare än någonsin”” av skribenten Marcus Admund Funck. Han har ”tagit tempen” på hur countrymusiken står sig i Sverige och noterat att den toppar musiklistorna, säljer ut Avicii Arena och får Stockholmshipsters att sjunga allsång till John Denver-covers. Det är något väldigt yrvaket över artikeln. Och bristen på grundlig research är uppenbar.
Country eller americana, eller vad man än må kalla musiken, har ju under flera årtionden funnits på musiklistorna. För decennier sedan älskades Cacka Israelsson och Svensk radio kunde inte få nog av av Gunnar Wiklunds baryton när han sjöng sina försvenska countrylåtar. Sedan kom Rank Strangers, Mats Rådberg. Alf Robertson slog igenom redan 1968 med ”Riv inte vårt kvarter”. Kikki Danielsson hade redan 1986 TV-showen ”Kikki i Nashville”. Svenska dansband har i årtionden haft stora hits med countryinfluerade låtar. I år är det nio år sedan teveserien ”Jills veranda” sändes första gången av SVT; ett program där samtidens största artister med glädje åkt till Nashville och uttryckt sin kärlek till countrymusiken. Utländska storbesök av countrystjärnor på våra största arenor är inte heller något nytt. Redan 1971 kom 13 336 till Scandinavium för att lyssna på Johnny Cash…
Artikelns största miss är trots allt att de helt missat det enorma arbete som gjorts av främst bokningsbolagen Rootsy och Northern Trail för att sprida sin musik och sina artister över hela landet. Ett arbete som gjorde att en artist som nu aktuella Israel Nash redan för tio år sedan hade sin största publik i Falkenberg och Östersund och att giganter som Jason Isbell, Justin Townes Earle, Turnpike Troubadours, John Prine och andra har stått på mindre scener landet runt. Ett arbete mestadels i mediaskugga.
Musik med själ och hjärta har alltid funnits och nått ut i Sverige. Sedan kan man självklart skratta lite åt den yrvakna DN-artikeln.
Välkomna till ”Från Landet”. En slags krönika med tyckanden som ska belysa musik med själ och hjärta på olika sätt. Den kommer inte att handla om etiketter utan om musikläget i landet just nu - som man kan titta på det ”Från Landet”. Nästan bara svenska artister utlovas.
Vi börjar längst i norr.
Kiruna är en stad långt ifrån det mesta. Men från Kiruna kommer Willy Clay Band. Ett band som gjorde succé långt innan DN upptäckte countryn. Malmberget/Gällivare är inte heller den mest centrala orten i landet. Därifrån kommer Johan Airijoki och hans band Malmfältens Rockklubb. Kopplingen mellan de båda banden är bland annat Björn Petterson-Thuuri. I Kiruna, närmare bestämt i Tuolluvaara, har Björn tillsammans med Jesper Dahlström-Kawakami skivbolaget och studion Heart Of Sound.
Till studion har Ellen Sundberg tagit sig ett antal gånger för att tillsammans med Malmfältens Rockklubb spela in sitt första album med egna låtar helt på svenska. Efter många engelskspråkiga album och två mycket hyllade album med Kjell Höglunds låtar och med tonsättningar av Bodil Malmstens texter var det nu dags på allvar att pröva sina egna vingar.
”Vita gäss” är inget inställsamt album. Det är inget album som stockholmshipsters lär sjunga allsång till på Countryklubben. Men låtar som ”Inlandsvägen norrut” om resan från hemmet vid Locknesjön utanför Östersund och upp till Kiruna kan garanterat bli en klassiker. Jag och många andra älskar låtar som räknar upp geografiska platser och här finns de alla längs E45 norrut från Östersund. I roliga ”United States Of America” minns Ellen de första åren med Rootsy och inspelningar i USA och sina första turnéer. En uppfriskande låt med lite självnostalgisk text som inte är så vanlig från en hyfsat ung tjej. Brukar vara mest medelålders män som tillåter sig den nostalgin.
Hela albumet är en hyllning till naturen och naturupplevelser som alla skildras i musik och texter på ett nära och inkännande sätt. Här, i närheten till naturen, kan man kanske spåra mer influenser av Dan Andersson än av Bodil Malmsten och Kjell Höglund. Jag kan känna starkt med en låt som ”Somna till fjälls” även om man som jag fick nog av att sova i tält ute för decennier sedan. Ett album med väldigt få svagheter som hela tiden växer i längden. Matchen, läs på svengelska, mellan Ellen och Malmfältens Rockklubb var kanske inte skapat i himlen utan på en Dan Andersson-turné med Göran Greider – så det är ju nästa samma sak. ”Vita gäss”är en av årets bästa svenska om du frågar mig, men jag är nästan jävig i frågan efter att ha följt Ellen i drygt tio år.
Hösten har ju annars tillhört Jesper Lindell och hans underbara band. Jag märkte det redan i somras på Ekermanska Malmgården i Tantolunden när de lockade så mycket folk att ölen tog slut och publiken stod på vad som helst bara för att kunna skymta scenen. Då gästades de av Magnus Carlson.
Och det samarbetet har fortsatt hela hösten på gemensam succéturné. I min hemstad Östersund har de sålt ut två spelningar i ganska stora lokaler. Det är själva turnéavslutningen. Och lovorden i media har varit många. Jag var på den första konserten i fredags på Gamla Teatern i Östersund. Först en halvtimme med Jespers band tillsammans med Brunnsvik Horns. Herregud vad det svängde. Och sedan 90 minuter till med Magnus Carlson med gamla och nya låtar om vartannat. Den fullsatta lokalen var helt salig och stod upp och dansade och sjöng med högt. Att det är Sveriges just nu bästa manliga soulsångare på scenen är det ingen som helst tvekan om.
Under turnén fanns bara en EP av deras gemensamma inspelningar ute. Men de fyra låtarna på svenska är högkvalitativ soul som svänger ett gäng. Jesper Lindell har samtidigt fortsatt släppa lysande musik på egen hand. Men precis vid turnéavslutningen släpptes hela albumet som spelades in i somras i Jesper Lindells studio i Dalarna. Albumet har ett blågult omslag och är döpt efter studion till "Brunnsvik Sounds". Albumet har producerats av Jesper Lindell själv och Rootsys Björn Pettersson. Låtarna är skrivna ofta i samarbete av Magnus Carlson själv, av Jesper Lindell, av fransmannen Theo Lawrence, av medlemmarna i bandet. Här finns också Cornelis vackra "Rosenblad, rosenblad" och Frazey Fords låt där Magnus har gjort texten om fälten hemma i jämtländska Ås där han bor, den fina "Fälten i september", och en sång av Chip Taylor har blivit "Öppna fönster". Men de klart bästa låtarna har Magnus Carlson och Jesper Lindell skrivit tillsammans. Det känns som "Du & Jag" redan har allt för att bli en framtida klassiker med hela sin gospelkänsla, passar på födelsedagar, begravningar och bröllop. "Brunnsvik Sounds" innehåller den bästa soulen på svenska på den här sidan Peter LeMarcs finaste album. En klar kandidat till många årsbästalistor.
Störst uppmärksamhet i landets under de senaste åren har ju David Ritschard fått. Efter att i många år kämpat på små scener och klubbar landet runt med band som Spinning Jennies och Green Line Travellers blev genombrottet brutalt med albumet ”Blåbärskungen”. Han lämnade sitt dagjobb på Systembolaget och i stället väntade många och långa turnéer och inte minst Kalas-turnén. Att gå från närmare noll till långt över hundra har ett pris som inte alla klarar av att betala. Efter att han tuppat av två gånger i SVT, först under ”Jills Veranda” och sedan i somras under ”Allsång på Skansen” är han sjukskriven i höst för att återhämta sig. Egentligen skulle han åkt på turné Sverige och Norge runt med Lars Winnerbäck. David har en röst som behövs. Hoppas han får fungerande hjälp och ett mänskligare liv med mer lagom av allt.
Men trots sjukskrivningen har David Ritschard precis släppt det fina albumet med passande titeln ”Detta har hänt”. Albumet består av redan släppta låtar och ett antal nya. Den låt av de nya som fängslar mig mest är den bittersöta ”Ingrid” som David har gjort tillsammans med Brunflo-bröderna David och Gabriel Röhdin i Junior Brielle och Peter Morén. Riktigt spännande är också Ola Magnells ”Löneslaven” som sjungs som duett med Sebastian Murphy från Viagra Boys. Dessutom lite Göteborgsinslag med den politiskt starke trubaduren Dan Berglunds ”Nattvandrare” där Slowgold förgyller ljudbilden med sin röst.
Albumet visar också på Henrik Hammarbäcks betydelse som låtskrivarpartner till David. Hans betydelse kan nog inte överskattas. ”Detta har hänt” är sammantaget en fin samling låtar som nog varit tänkt att släppas inför Winnerbäck-turnén. Nu bara damp den ner utan någon förhandsreklam. Det är 13 låtar som spretar som det brukar göras med David Ritschard. De två bästa låtarna ”Duplantis Blues”, den som han precis hade sjungit när han tuppade av och föll ihop framför Pernilla Wahlgrens fötter, och ”Ingrid” tillhör topparna av allt han gjort.
Nu är det bara att be till de goda gudarna att David Ritschard kommer åter i balans och att han i lite lugnare tempo förmår att framför dessa sånger live.
Ett genombrott utöver det vanliga fick Sarah Klang när hon i januari 2018 medverkade i SVT:s ”På spåret”. En månad senare släpptes debutalbumet ”Love In The Milky Way”. Nu har hon släppt sitt fjärde album ”Mercedes”, döpt efter hennes dotter. Sarah Klangs låtar är skapade som oftast av Sarah tillsammans med Kevin Andersson och Theodor Stocks. Ljudbilden är bredare än vid debuten och spänner över bredare lager av allt från Fleetwood Mac till Springsteen. Texterna rör sig ofta om moderskapets olika sidor som i ”Worst Mum” men även traumatiska uppväxtminnen som i ”Halloween Costume”.
I dag är Sarah Klang utan minsta tvekan en av landets bästa artister. Själv såg jag henne live några gånger förra året, både Sthlm Americana på största scenen, och Storsjöyran på scenen inne på Storsjöteatern. Stort som smått var hon mycket fängslande. De nya starka låtarna kommer framöver ytterligare att stärka hennes position.
Apropå inledningen. Christian Kjellvander grundade Loosegoats för 30 år sedan i år och det är 21 år sedan han släppte sitt första soloalbum. Däremellan hann han ju med att skapa Songs Of Soil tillsammans med sin bror Gustaf Kjellvander. Nu som 47-åring släpper han sitt nionde soloalbum ”Hold Your Love Still”. Christian har inte bara, som David Ritschard brukar säga, samma frisör som David. David har ju också sjungit in tillsammans med Kjellvanders sambo Frida Hyvönen som också är med på Christians nya album.
Christian Kjellvanders ställning i musiksverige är respekterad. Inte minst efter albumen med Tonbruket. Han har en stadig men inte gigantisk publik. Det känns som han gör sin grej med övertygelse. Precis som David Ritschard finns hos Kjellvander en frustration över sakernas tillstånd i Sverige och världen. I sånger som tar upp vad som är viktigt i tillvaron och vad som inte är viktigt. Hans budskap är ibland tydliga och ibland får man fundera lite extra. Jag tror hans publik varit större om han sjungit på svenska. Men är inte säker på att det viktigaste är just att hitta den större publiken.
Christian Kjellvander är en slags urkraft i sin egen skapade värld. När han kommer ut på turné eller släpper ett album vill man lyssna och man vore dum om man inte gjorde det.
”Från Landet” går mot sitt slut. Men två snabba tips om man vill höra något man inte hört förut.
CatWagon är en kvartett kvinnor från Jämtland som skapar vassa countryinspirerade sånger med fina stämmor, starka melodier och texter. Just nu finns fyra låtar på Spotify. Huvudlåtskrivaren är Erika Andersson Jonsson som också släpper egen musik som NorthEast, just nu två EP på Spotify. Produceras av Johan Arveli, som jobbat med allt från Hoven Droven och Ellen Sundberg till Jakob Hellman.
När David Ritschard på en konsert i Östersund spelade Euskefeurats ”Tankar på nattgammal is” fick det Björn Gidlund, som gjort flera hyllade album som State of Mud, att få lusten att skriva på svenska igen. Det första försöket släpptes förra året. Under sitt efternamn Gidlund släppte han ”I skuggan där bakom”. En mycket svart countrylåt på svenska om en familj i förfall med en mycket bra refräng som biter sig fast. Under 1000 spelningar på spotify, men är värd så många fler.
Tack för att ni läst så här långt.
Fortsättning följer förr eller senare Från Landet
Christer B. Jarlås